Skulle va jätte skönt att kunna få ett litet tips, har gått o haft denna undran länge..Kram på er!!

yes, jag känner igen mig ypperligt, liksom många här inne lär göra också. 

Det är många gånger både tryggare och lättare att chatta/smsa osv. än att ses irl. Personligen upplever jag att jag får bättre kontroll på situationen, då det blir lättare att koncentrera sig. Man kan ta sig tid och formulera bra meningar, kroppspråket uteblir som också kan vara både stressande och svårtolkat.

Har du bara tålamod så kommer det att bli lättare och lättare för honom att träffas irl också. Visa tydligt att du är hos honom för att stanna, han gör förmodligen inga/få antaganden (gissar jag, utifrån hur jag själv fungerar).

Angående att han drar sig undan ibland vill jag också mena på är väldigt vanligt som bokstavsmänniska. Ibland blir det bara för mycket och man behöver skärma av och vila upp sig. Sålla igenom alla intryck man fått mm.

Summa summarum så ha tålamod, var öppen och rak. Stötta och uppmuntra gärna att umgås mer i verkligheten, men akta så han inte känner sig pressad. Det är bra att få lite hjälp på traven så att säga om man är rädd, annars går man gärna vidare i samma trygga spår. 

Jag lever själv med Aspergers, i en relation med en som har både Asperger och ADD. Jag lovar, det tog tid för oss innan vi blev ett par.  bara själva datingfasen tog väl ett år ungefär. 

Tack snälla rara för ditt raka o ärliga svar. Man tror nästan att man är ensam om att ha det på det här sättet men skönt att veta att det finns dom som förstår :). Jag har försökt att visa att jag inte kommer att försvinna o tänker fortsätta med det :) ska följa dina råd, dom var bra o lärningsrika. Japp ska kika in på din blogg,ska bli spännande :) /Anna

Du blir nog snart varse om att du verkligen inte är ensam, vänta bara tills forumet vaknar. 

Lycka till nu! 

Jag känner också igen mig fast jag inte har ADD utan AS. Jag trivs bättre bakom en skärm eller en mobil. Känner mig mera hemma då och det är svårt att prata IRL.

Ja jag ka hålla med om att det kan vara bra att gömma sig bakom en skärm om man nu känner sig lite blyg och är rädd för at göra bort sig. I alla fall först i början. Men har man suttit där av och till i nästan två år och inte kommer nån vart så känns det lite tufft.

Tycker man om varann så bord man ju vilja köra på och göra nåt bra utav situationen. Kan oxå tillägga att han bett mig att glömma honom och gå vidare. Han menade att det skulle ta för lång tid för oss att bli tillsammans. En gång gick jag med på det, men effter ett tag kom vi på att vi saknade varann o började hålla kontakten igen.

Har aldrig känt så här som jag gör för denna kille, han är nåt speciellt o nåt som jag inte vill släppa i första taget, inte om jag får bestämma :)

Ibland när vi pratar i telefon kan han bara lägga på luren och efter ett tag ringa upp igen. Han säger att han gör detta för att han inte tål sig själv. Den biten har jag väldigt svårt att förstå. Han spelar nästan alltid hög musik o säger jag att jag inte hör vad han säger så lägger han på.

Men vi kan oxå ha långa o bra samtal o ha jätte kul i hop, för han har verkligen humor :). Han är omtänksam o rar och en väldigt god lyssnare om han är på det humöret. Först i början utav våran kontakt var han väldigt svår att nå o hade svårt att bjuda på sig själv. Lite mer som en pajas o bytte samtalsämne när det var nåt som han tyckte att det var obehagligt att prata om. Men det har lättat mer o mer o nu går det riktigt bra att ha långa diskussioner. Oj Vad jag pratr på, men tror jag hållt mycket inom mig själv. Känner att detta forum är väldigt bra o jag får utlopp för mina tankar. Kanske nån mer som vill och har lust att ge mig lite mer råd :)

Jag har kontakt med en kille via nätet som har ADHD och autistiska drag. Han förstår inte alltid om han gjort något fel, hur självklart man än själv tycker att det är. Så man måste vara väldigt tydlig, säga det man menar och inte krångla till det. Vilket kan vara svårt ibland tycker jag, inte alltid man vill eller kan säga precis som man tycker och tänker till någon.

När vi pratar via telefonen brukar han nästan alltid ha musik på i bakgrunden, han säger att han tänker bättre av det. Kan ibland tycka att det är ett lite störande moment, vid något tillfälle har han spelat låtar via telefonen för mig och liksom fastnat lite i det och glömt bort samtalet då han suttit framför datorn samtidigt.

En annan sak är att när man verkligen är arg på honom eller besviken, så försöker han skämta bort det. För att få mig på bra humör, när det blir lite för allvarigt. Han säger att han alltid varit sådan. Vill få människor att skratta och vara glada - inte ledsna.

Jag tycker verkligen om honom och det är ett intresse från bådas håll, han får mig att må bra, men vi har inte träffats ännu, fast jag hoppas att den tiden kommer snart.

Dock är båda rädda att vi inte ska känna samma för varandra då som vi gör nu. Det är ju något som man inte riktigt kan veta. Fast kan skillnaden vara så stor egentligen? Men det är dumt att dra förhastade slutsatser. Därför har jag sagt att jag vill träffas innan jag kan avgöra om jag verkligen är kär i dig.

Time will tell

Känns som en komplicerad kille du har hittat, upplagt för problem.. Men visst, gillar ni varandra kanske det kommer fungera bra ändå.

Har dock en känsla av att han skulle behöva jobba mer med sig själv innan han klarar av att ha ett bra och hälsosamt förhållande med en tjej.

Till Anonym: Ja det ligger mycket i det du säger och man får ta en dag i taget. Men jag hoppas att allt kommer att gå bra för er, det är ju det man strävar efter och vill :) / Kram

Till Zaphix: Ja jag vet att han behöver jobba en hel del med sig själv. Men det kan man oxå göra tillsammans. Har sett stora förändringar på honom sen vi började ha kontakt o det ser jag bara positivt på.

Jag tror på oss och ser goda förutsättningar :)

Grattis till kärleken, TS!

Jag kan bara hålla med övriga om tryggheten bakom tangentbord och skärm…

Och ang att jobba med sig själv. Set har jag gjort senaste halvåret massor och mår mycket bättre.

Jag fokuserar på de sakerna jag faktiskt är bra på och om någon säger något negativt så tänker jag om och om igen. "Men jag är bra på …." Låter mig verkligen uppfyllas av berömelsekänslan och tillåta mig at känna mig stark och sträcka på mig, trots att någon nyss kritiserade mig.

Har lärt mig att inte ta åt mig allt för mycket, eftersom mina svårigheter är en funktionsnedsättning, vilket jag inte kan hjälpa eller göra någonting åt.

Utan att fokusera enbart på mina bra egenskaper.

Det tror jag kan hjälpa honom/ er!

Lycka till! <3