Jag har haft mina "problem" så länge jag kan minnas, men det harinte riktigt uppmärksammats av någon annan än mig själv, och inte förrän jag var i mer eller mindre vuxen ålder. Känner väl inte riktigt för att gå in på detaljer, men i lågstadiet hade jag mycket panikångest i skolan och var allmänt nedstämd, i mellanstadiet lärde jag mig innebörden av ordet "depression" och kände igen mig i det vilket i sig gjorde att jag kände mig lugnare (dvs det finns ett begrepp och jag var alltså inte ensam, jag som tidigare trott det var något fel på just mig), senare i högstadiet märkte en lärare att något var fel (eftersom jag var intelligent men sällan skötte läxor etc) och tog upp detta. Problemen har alltid varit mest märkbara i skolan av någon anledning, vet inte om det beror på att det är en så stor del av ens liv som ung. Har aldrig blivit mobbad i alla fall, så det är som orsak uteslutet. Om jag nu skulle ha blivit mobbad, har jag åtminstone inte märkt det, förstår inte pikar, sociala hierarkier eller situationer. 
Eftersom jag alltid varit så inåtvänd berättade jag aldrig för någon hur jag kände, hur länge det pågått. Rationell som jag är tyckte/tycker jag det räckte med att jag funderar, grubblar, vrider och vänder på saker själv.

Funderade i högstadiet på om jag hade ADD, men nu sedan några år tillbaka är jag mer inne på Asperger. Har extra svårt att prata/reflektera om detta med nära eftersom jag uttryckligen blivit kallad för hypokondriker (när jag nämnde ADD som 15-åring), svag ("är ju inte mitt fel, jag är ju född sån så det är inget jag kan göra åt") och liknande.

Är inte nedstämd/depig längre, har tagit vara på min rationella och objektiva sida, växt som människa och trivs med mig själv. Men givetvis kvarstår en del vardagliga problem som andra kan ta för givet, men som är svårt för mig. Exempelvis den sociala biten.

Oavsett vad det nu kan vara för diagnos, om det är något, är det värt det? Hjälper det att få det bekräftat, så att säga? Det jag huvudsakligen motsätter mig är just den biten att folk ska få vatten på sin kvarn. Mina styrkor märks uppenbarligen inte, men att jag har svårt för sociala situationer är så felande i andras ögon att jag anses vara svag som individ. Även om jag anser mig stark, står ut med det mesta och betydligt mer än jag borde, "går inte i bitar" för minsta lilla. Oavsett att alla andra människor har sina olika brister och styrkor, utan att anses vara allmänt svaga. Mig är det ju något fel på, verkar den allmänna synen vara, så fort jag öppnar munnen om mina inre tankar och känslor.

Jag tror inte jag är ensam att känna så, på något vis. Det vore irrationellt. Men jag undrar, hur kan en diagnos hjälpa mig? Mer än det jag redan gör för mig själv. Jag har kraschat, rest mig upp och står på mina egna ben, starkare än någonsin. Självsäker, vilket visar sig i det jag gör, exempelvis på jobbet. Men min akilleshäl är huvudsakligen att de jag älskar kallar mig svag. I och med att jag är så stolt över att jag tagit mig hit, helt själv, äntligen tycker om mig själv och hur jag är som person, gör det så ont att de som är mig närmast verkligen inte ser hur långt jag kommit. De ser inte mig, verkar aldrig ha gjort. Varför vet jag inte, om de inte ser för att jag är så inåtvänd och inte visar dem, eller om de helt enkelt inte visste hur långt ner jag var. Jag stör mig så mycket på att saker folk i allmänhet säger berör mig inte, men just detta har jag inte kommit förbi. Jag tar åt mig av det, och är så hindrad att dela med mig av allt, gott och ont, som händer i mitt liv, när jag vet hur alla andra delar med sig och lättas av just det.
Och om jag kommer över det, betyder det att jag är tillräckligt stark i mig själv, eller helt enkelt blivit desensiterad? Jag avsyr att vara så inåtvänd, även om jag trivs bäst så nu. Men anledningen till att det är på det viset, är det för att jag bara blir sårad annars eller för att det är så jag personligen vill ha det så.. det vet jag inte, och det oroar mig. För jag vill verkligen inte bli mer desensiterad än jag redan är.

Rent socialt är jag nämligen totalt väck. Har många bekanta, men umgås aldrig med någon, och har inget större behov av det heller. Allt jag gjort för att stärka mig själv har jag gjort just själv, har alltid varit självständig men efter detta, och i synnerhet då jag bara känt mig nedvärderad när jag sökt stöd, har det blivit extremt (mycket "själv" i den meningen, haha).

Det jag är rädd för, med en eventuell diagnos, tror jag är att bli kategoriserad som en trasig människa man ska tippa på tå runt, när det snarare är raka motsatsen jag behöver och vill ha. (med undantag för folks åsikter om hur svag jag är, som sagt, men har väl förståelse för att de sett mig så när jag varit deppig till synes utan anledning. Men vore trevligt om jag kunde bli sedd för den jag är, om mina styrkor någon gång kunde märkas.)
Jag förstår inte tåtippande, jag är inte bräcklig, överdrivet känslig eller liknande. Idag har jag självförtroende, är objektiv. Har omfamnat mina styrkor, är medveten om vad jag tror är de flesta av mina svagheter och jobbar med dem. Därför har jag överlag varit tyst om dessa tankar, har läst och försöker hantera det utifrån det jag lärt mig om mig själv och AS (vilket jag ju som sagt misstänker). Jag vet inte hur AS behandlas och funderar därför på om vissa saker och ting skulle bli enklare med en diagnos och behandling(?), eller om det är "sak samma", om det är lika bra jag fortsätter klara mig själv.

Jag vet knappt vad jag frågar om, men vore trevligt att kunna reflektera över något sådant med likasinnade, så att säga.. andras erfarenheter, tankar, och liknande.

(Eloge till er som orkat läsa allt)