Nu är ju jag ingalunda en expert på området, men är dock behäftad med Aspergers syndrom.

Efter åtskillig självrannsakan under flera år, så har jag nog tyvärr kommit till den (obehagliga) slutsatsen, att jag själv i vissa avseenden saknar empati, precis som NT menar att vi aspergare gör.

Men som förhoppningsvis har framkommit i rätt många trådar här, där jag har skrivit, så anser jag mig vara fylld av sympati visavis mina medmänniskor. Tyvärr är det till men för mig själv så, att jag för det mesta bryr mig betydligt mera om mina medmänniskor, än om mig själv.

För att så föra över fokus till Utöia och de hemska scener Breivik ställde till med där, så kan jag trots min Asperger nog så väl leva mig in i många (de flesta?) av de tragedier som Breiviks skoningslösa avrättande har inneburit. För offren, så klart - men sedan: ännu värre för offrens efterlevande; i detta fall företrädesvis föräldrar, far- och morföräldrar, syskon, klasskamrater, kompisar…

För att inte tala om ett utifrånperspektiv: alla dessa begynnande levernen, fyllda av optimism, livsglädje och godhet, som helt meningslöst utsläcktes…

Jag har väldigt svårt att känna antipati gentemot någon annan människa. Och betraktar jag ett fotografi av Anders Breiviks anlete, så finner jag det ganska sympatiskt.

Men faktiskt, så har jag nu, på riktigt och kanske för första gången i mitt liv, åtminstone förnuftsmässigt (eller till och med, förutom känslomässigt, kanske man även kan säga), insett att denna varelse utgör ondskan personifierad.

Ja jag är också väldigt känslosam när jag tittar på TV. Martin Stenmarks Kvällen är din ser jag suddigt genom glädjetårar som skymmer min blick.

Det var ändå er här på sajten som jag refererade till när jag skrev experter 

Ja, sympati kan jag också känna. Åtminstone så länge jag anser att personen förtjänar det. Inte om någon betett sig illa. 

Jag behöver inte alltid känna empati heller men ofta när jag gör det, så blir det starkt. Ibland kan jag reagera lite annorlunda. En kollega berättar om hur barnbarnet hade ramlat och slagit upp ett sår i pannan och de fick åka till akuten för att sy. Det som intresserade mig mest var inte hur det gick med barnbarnet utan hur kollegan hade tagit sig till jobbet sedan. Efter en sån kommentar/fråga så brukar jag få ett förvirrat svar, och sedan känner jag mig dum. I de lägena så känner jag mig okänslig. Men kanske det är olika från situation till situation? Och skillnad på att få något berättat för sig, och att se något.? Äh jag vet inte… jag orkar inte tänka nu, dels så är jag trött efter ett kvällsmöte med jobbet (om normer och värden), och så känner jag mig mosig och tom efter all gråt…

Jaa jisses, Kvällen är din… jag gråter ju till varenda inslag där!  och Extreme home makeover - home edition, är nog ännu värre.

#3 Exakt jag, och jag skäms så hemskt när jag kommer på misstaget att jag kanske borde brytt mig om ifall barnet överlevde eller hur det nu var…

Bara ett litet klargörande, MissInAction, av hur vi aspergare (ja, jag talar ju bara för mig själv dock gubevars…) reagerar i sådana lägen som du beskrev.

Där är vi nog många gånger överlägsna NT (i allmän mening taget) i vissa avseenden, kan tänka. Vad som karaktäriserar oss framför allt, det är en långt gången realism (det är också på grund av denna, som vi i många fall brukar anses oempatiska, tror jag).

Vår realism träder fram när Lillan har slagit sig på tummen. Vi förvissar oss först och främst om, huruvida det rör sig om något livshotande eller ej. Osv. Sedan, långt längre ned på skalan, kan vi faktiskt även börja bekymra oss om, hur det gick för föräldern som körde barnet till akuten, blev det många arbetstimmars avdrag etc.

(Och det du beskriver, Hanna, kan mycket väl vara ett resultat av ditt mera omedvetna tänkande, som redan hade konstaterat att barnets skada kanske inte var så farlig etc. - och att din kognition mer eller mindre automatiskt redan gjort ett överslag - en värdering - som kommit fram till att det mest relevanta i just den här situationen det är att bekymra sig om föräldern… )

Jag vet inte direkta kriterier för Aspergers, men känner olika personer som fått diagnosen - de har inte gemensamt att de är oempatiska.

Jag vill säga, att jag känner igen även detta (är vi tvillingar? ) hos mig själv. Jag är och har alltid varit oerhört känslig och känslosam. Däremot kanske jag inte minns känslor på samma sätt som jag upplever att andra gör… Jag känner när jag känner det, men jag har svårt att minnas känslor. Inte svårt att föreställa mig dem.

Nu har jag ju ingen AS-diagnos utan ska bli utredd för ADHD, men jag känner däremot andra drag från AS. Vad det nu betyder för något i praktiken…

Som jag förstår det kan man ha drag av olika diagnoser fast det kanske inte räcker till en diagnos? Du kanske har vissa AS-drag men inte alla?

Shit…. jag ska inte ens prata om det här eftersom det är en öppen tråd och det finns dom som läser mina inlägg med stort intresse…. Men jag kan säga att jag har väldigt stor empati, min AS slår igenom med full kraft när jag jag hamnar i en situation då jag måste förklara mig för en myndighetsperson… Kan inte möta deras blick alls.

När jag minns Utöja så grät jag som ett barn över dom som var där, deras familjer.

Samma med WTC. oavsett vem som gjorde det så hade det sådan ofantlig inverkan på världen.

Jag har en kompis som är AS och ADD. Hon har dock mer konkreta aspergerdrag än jag och hon har otroligt med empati. Jag tror att de NT som har tillskrivit aspergare sina kriterier enbart sett de svåraste fallen, dom kan inte se nyanserna, eller nej, det var fel av mig… Dom kan inte se alla olika versioner av AS, inte se grader eller faktiska människor bakom diagnoserna…

Det märks att vi inte är klara med detta med AS och empati. Varken de som diagnosticerar; "vanligt folk"; eller vi aspergare, verkar det som…

Jag har väldigt svårt att sätta mig in i andras känslor och vet oftast inte hur jag borde reagera och sånt. Kan hända att jag blir arg på mina egna barn när dom gråter.

Som alla dessa katastrofer så kan jag tex inte känna något mer än att jag skulle vilja uppleva detta och överleva såklart. Bara för att det är något "häftigt".

MEN det finns ett tv-program som får mig att gråta och det är Extreme Home makeover.

Hehe jadu Jennix, vi är nog tvillingar!  Fast jag har fått för mig att du är äldre än jag. Intressant…

Nej jag har nog inte alla AS-drag, och för att ha en diagnos krävs inte det heller. Däremot ska man nog ha de flesta och det ska vara så till den grad att de påverkar ens liv och vardag mycket och ställa till besvär för en.

Med tanke på hur mycket människor man (jag) träffat genom åren så borde det ha funnits en och annan aspie som inte har någon diagnos, eller bara inte berättat det för mig. Men ett par av dem som jag vet har AS har god förmåga till empati och sympati och är faktiskt sociala, om än lite udda på sätt och vis

Extreme home makeover alltså, that's the sh*t! 

#11 Du ska inte vara så säker på att du inte har Asperger. Bara för att du nu har botaniserat bland oss och har fått välja och vraka bland de upphov som syndromet kan ge, så är det inte alls säkert att du inte själv äger syndromet.

Det är lite lömskt dethär nämligen ser du. Diagnostisörerna kan säkert se hur det står fatt med just dig - om det fattas de där pusselbitarna som krävs, för att du ska klassas som NT - eller ej.

Men min bedömning av dej har hela tiden varit, att du är en NT, som vill se dej omkring lite.

#11
Jadu, det hoppas jag att utredarna ska få chans att göra. Jag har bett om komplettering av min 6 år gamla utredning, fast allra helst en ny. Bad om en ny redan då men det enda jag fick var en värdelös psykologkontakt. Jag fungerar inte bra och det är det som jag vill ha hjälp med. Finns ingenstans jag känner mig så hemma, som med djur. Och i andra hand, med Bokstavsfolk (visst, inte alla, vi är ju alla individer - men generellt) och nördar 

#13 Kan empatiskt känna in, att just du nu känner dig lite granna som en fjolårs älgkalv, som mamman precis har kastat ut för att du ska finna dig ett eget revir…

Samtidigt är det ju i dessa sammanhang bara och enbart sanningen som gäller. Det handlar inte alls om, utifall vi andra accepterar dig som fullvärdig medlem eller ej.

Ja fast det är 14 år sedan jag flyttade hemifrån…

…Och har irrat sen dess då alltså…?

(Nej, nu ska vi inte vara elaka!  )

#13 Vet du, jag har hela mitt liv känt mig bortkommen och värdelös för att jag inte förstår vissa saker. Folk är så självsäkra och påstår saker, har hört många idiotiska kommentarer om bokstavsdiagnoser - de har ingen aning om vad de talar om och de har ingen aning om att jag ska få en utredning.

FOlk har aldrig förstått hur svårt jag har för vissa saker, kanske för att jag inte kan förklara.

De tycker jag är så smart och intelligent, de tror jag klarar allt - men varje dag är en kamp, speciellt vissa dagar. De förstår inte hur svårt det kan vara att städa, att få ordning, att komma ihåg att betala räkningar, att sitta på lektion överhuvudtaget osv.

Förra året sökte jag hjälp på riktigt och blev intervjuad av 2 psykologer. Båda lyssnade och förstod att jag behöver hjälp, de tog mig på allvar och höll med om att jag behöver en utredning.

Jag vill bara kunna ha ett vanligt liv, som de flesta andra har.

#16
Inte så farligt kanske. Jag har pendlat väldigt mycket mellan soliga kullar och djupa dalar. Mestadels pluggat varvat med varit sjukskriven. Jag har en enorm integritet och stort behov av att få vara själv och få göra saker på mitt sätt. Och samtidigt kan jag känna mig livrädd för att jag inte ska klara av ett vuxenliv.

#17
Jättebra att du får hjälp. Vet du när din utredning startar?

Det är tydligt att många har en bild av hur en människa med bokstavs-problematik är. Oftast så är det ju tyvärr de som inte känner någon personligen, som pratar mest. Som med så mycket annat. De som har bekanta, eller kanske själv har något NPF, de kan lika gärna hålla tyst för att man orkar inte ta debatten, eller orkar inte engagera sig när man hör vilka felaktigheter som cirkulerar.

#18 Nej, inget datum satt. Lång kö, och jag är ju snart 40 så…

Ja, många verkar tyvärr ha den inställningen att man vill ha en diagnos för att kunna skylla på lathet eller nåt. Seriöst, folk verkar inte förstå hur SVÅRT det är att ens få en utredning.

#19
Ja kön är lång, lite olika beroende på var i landet man bor. Jag fick visst gå före i kön av någon anledning som jag inte minns.

Snart 40. Du har ju mer än halva livet kvar att leva!

De rår helt enkelt inte för det
Artiikel om "den manliga hjärnan" och "den kvinnliga hjärnan", Empati-systemteorin av Simon Baron-Cohen 

Hans teori säger då att personer med AS och autism har en extremt manlig hjärna.

#21 Bra länk!

Personligen är jag en stark anhängare av Baron-Cohens teori. Den känns för mig i stort sett riktig.

En medlem här på sajten, aspie, tog för några år sen det förtjänstfulla initiativet till en ES-test (på en annan community). Baron-Cohens teori bekräftades där mycket tydligt. Mitt eget resultat visade en tre gånger så hög systematiseringsförmåga som snittet för befolkningen (och en motsvarande låg empatiseringsförmåga, om än inte lika extremt).

Av testet att döma, så hade alla vi med Aspergers syndrom en likartad tendens till förskjutning åt det systematiska hållet bort från det empatiska hållet. Detta gällde även de kvinnliga individerna.

#22
Nu har jag gjort de där testerna också. Och jag är förvånad 
Jag har tydligen en manlig hjärna av typ S.

Såg det ut såhär för er också? Eller var det ännu tydligare för er?

**"Resultat - Empatiseringsförmåga
****Du fick 31 poäng av 80 möjliga.
**

Kvinnor får i genomsnitt 47 poäng och män 42 poäng."

"Resultat - Systematiseringsförmåga
**Du fick 42 poäng av 80 möjliga.
**

Kvinnor får i genomsnitt 24 poäng och män 30 poäng."

"Vilken slags hjärna har du?

**Du har enligt testen en hjärna av typ S
(31 i empatiseringsförmåga och 42 i systematiseringsförmåga)."

**

Okej. Inte alls så som jag hade trott. Men faktum kvarstår att jag gråter till nyheter, dokumentärer och filmer. Det är uppenbarligen allt det andra som jag inte har pejl på. Jag fattade inte att det hade med empati att göra.

Kanske har jag en förklaring nu till varför jag alltid blivit förvånad över att min bästa del på Högskoleprovet varit diagram och statistikdelarna!

Jaha, alltid lär man sig något nytt!

#23 Välkommen till Aspergergänget, MissInAction! (Vad var det jag sa!?)

Det var ännu mycket tydligare och mer polariserat för mig. Kommer inte ihåg siffrorna nu på rak arm, men i mitt minne klingar:

• drygt 60 i systematiseringsförmåga (men minnesbilden är samtidigt cirka 20 för genomsnittsbefolkningen)
• empatiseringspoängen minns jag inte, men de var låga

Kanske har vi inte gjort samma test? - Fast man bör ju, vilket som, vara varse, det bara ytliga tests ärer…!

#24
Ja det är ju bara ett test, eller två rättare sagt. Men ändå kul att det kan ge en bild av en som man inte haft tidigare!
Det var de här testerna jag gjorde 

Hehe ja du hade ganska rätt - "Kvinnor får i genomsnitt 24 poäng och män 30 poäng." på systematisering.

#25 Gjorde systematiserings-testet på nytt:

"

Du fick 63 poäng av 80 möjliga. Enligt detta test har du en mycket hög förmåga att analysera och utforska system.

Kvinnor får i genomsnitt 24 poäng och män 30 poäng. Tre gånger så många personer med Aspergers syndrom får 51-80 poäng jämfört med män utan Aspergers syndrom.

"

Det var således som jag mindes. Dock kan man anföra en liten reservation. Det gick förhållandevis lätt att lista sig till hur man skulle svara på frågorna för att få hög/låg poäng. Jag försökte emellertid att inte tänka så när jag svarade, utan gav så sanningsenliga svar som möjligt.

nu är jag ju man och har "bara" ADHD va jag vet, fast iofs lite annat tjoller också.. men tänkte bara att… *här såg jag 63 av 80 poäng och va tvungen att göra testet själv så glömde va jag höll på skriva*

fick låga poäng på båda den här gången.. jag vet ju iofs hur min hjärna fungerar å de där va inge bra test för mig :p men känns ändå som att jag typ fick dåligt

#27 Dåligt? Nej, bara visar hur du tänker. Du är precis lika bra som alla andra och det säger inget om hur trevlig du är eller så.

Jag tänker att testet kan bli lite fel om man svarar utifrån att man har dålig självkänsla, för då svarar man att man inte kan det man kanske kan.

#28 jo jag vet :p men typ systematiseringsgrejen, jag har ju liksom sånt tänk egentligen, däremot e jag inte så intresserad av tex tåg å flygplan.

å typ läsa kartor å sånt e jag dålig på för jag har så kasst lokalsinne :p däremot så e jag väl bra på hitta på egna system för annat och lösa problem, bygga saker osv… jag förstår sånna saker

socialt hade jag mer än vanligt iaf.. fast helt yr i huvet av koncentration nu

#29  Ja, jag är väldigt intresserad men däremot inte så duktig på det. Men jag tänker också, att hade jag tagit mig tid att ta reda på det så hade jag väl varit bättre…och om jag hade bättre självkänsla.

Ja den här typen av tester är ju inte bombsäkra, som ni säger. Självkänsla och även om någon försöker styra resultatet, kan sannolikt påverka. Man får anta att man lyckas göra sitt bästa och svara sanningsenligt, för annars gör man sig bara en otjänst.

Klarade inte av att läsa allt, min koncentrationsförmåga har åkt på långsemester.

Men jag kan väldigt lätt och alladeles för mycket känna av andras känslor, känna in och ja som det beskrivs i början. Däremot är jag urkass för att itne säga totalt värdelös  på att veta hur jag ska förhålla mig och handla på det jag märker av.

Inte kanske jämt men ändå.

Jag är usel på att trnga mig på folk.

Jag gillar inte att bråka och håller hellre käft  helt.

Kom att tänka på en gång när jag var liten, kanske runt 7 år och en klasskompis var hemma hos mig, hon gjorde illa sig och grät, mina föräldrar tröstade och kollade läget. Men jag mitt pucko blev så rädd eller vad det var att jag gömde mig på toan alldeles förfärad. Knasig reaktion må jag säga från min sida.

Men när våra barn är ledsna kommer det naturligt på ett helt annat sätt, där är det bara rena skära instiker och oftast när dom är ledsna kommer dom till mig och inte till pappa.

På empatiseringsförmåga fick jag 20 av 80 

systematiserings-testet fick jag 17 av 80 det andra testet ville inte fungera

På systematiseringsförmåga fick jag 19 av 80 

#34 jag fick med felmedellande, bara och göra om, tryck på länken igen.

Era testresultat, sudniF och Kaktuz, tyder på, att ni är rättså lika NT i er kognition (i just de avseenden som testen mäter). Lite avis är jag allt på er där…

Översättning tack.. Svårt för såna ord.. 

Att vi är lika, tror jag det betyder ? Men mer förklaring behövs 

Är låga poäng bra ?

#39 Varken bra eller dåliga. I mitt fall - jag har extremt höga poäng när det gäller systematiseringsförmåga - så kan det ofta ligga mig i fatet. Nämligen på så vis, att jag allt som oftast blir stämplad som "rigid", "ingenjör Planertz", "oflexibel" etc. Vilket ju inte är så roligt alla gånger.

Ärligt så förstå jag inte resultaten alls.. 

#41 Nej, men det behöver man kanske heller inte göra. och just dina testresultat visar eventuellt, att ES-teorin inte alltid besannas.

Bra och åskådligt kan vara, att parallellt jämföra med Howard Gardners teori om de sju (eller åtta, eller nio) "intelligenserna". Gardner menar, att varje individ har sin mer eller mindre unika profil när det gäller "intelligenser". Nästan ingen individ är "intelligent" inom alla områdena. Allt medan varje individ för det mesta har sina speciella "toppar" (förmågor). Gardner är därför en stark kritiker av IQ-test, vilka han menar mäter alldeles för begränsade förmågor.

*L*