Återkommer om 21 år då 

Har dock även jag reagerat på att forskning om ADHD och AS främst är inriktade på barn, precis som om det skulle gå över. Lite krut borde läggas på oss som inte längre räknas som barn.

Om du känner dig motiverad, så är du givetvis välkommen i "klubben", zatanica.

Jag är isf medelålders, blir 36 om 3 veckor 

Men du har rätt Varulv, det finns ingen forskning på folk över 20.

Då får vi väl sätta gränsen där då!

Eftersom forskningsresurserna ofta är begränsade, så kan jag tycka att det är bra att man satsar det som finns, på barnen.
För min egen del så har jag ju inte fått en entydig diagnos som säger AS, utan det är min egen uppfattning. Fick dock en "angränsande diagnos, atypisk autism. Egentligen förstår jag inte att varför de inte såg mig som AS. Om de läst vad min samtalsterapeut skrivit så hade nog resultatet blivit annorlunda. Nåja, det är ju skit samma nu.
Har i alla fall passerat 50 med råge. Kan jag  hjälpa någon så gör jag det gärna.

HH

Jag tycker faktiskt inte att man bara ska satsa på barn, jag hade i alla fall tänkt finnas ett tag till och tycker det det är trist att "räkna ut folk" bara för att de är vuxna. Dessutom blir förhoppningsvis även dagens barn en dag vuxna och kan ha nytta av även den forskningen.

Jag ser det som att de barn som får hjälp nu, kommer att klara sig bättre som vuxna. Bättre än vi som kanske aldrig förstått vad våra svårigheter har berott på. Det har förstört mycket för mig.
Om man måste välja var man ska lägga forskningsmedlen, så tycker jag att barnen ska gå före.

HH

Det kan du tycka jag tycker att vuxna också är viktiga jag har som sagt inte levt färdigt och dessutom satsas det redan på barn och ungdomar.

Trist inställning du har men om du vill räknas bort så kan jag inte hindra dig.

Men bra! HellviHumle - jag räknar med dig som ett "säkert kort"!

Och, som sagt, forskningen bör säkert läggas på det uppväxande släktet. Men: vad väntar dem (de, i det idag uppväxande släktet)om 40-50 år? Ingen vet! Så det är just därför, som sådana som HellviHumle och jag, med flera (med förhoppningsvis många flera), skulle kunna göra nytta. Vi har levt våra liv med autism/asperger; vi har livet i backspegeln. Vi kan tala om och ge råd. Något, som ingen forskning i världen av idag kan.

#8 Och jag håller med dig - i princip. Men håller med HellviHumle ännu mera i dagsläget, när forskningsresurserna är begränsade.

Fast syftet med denna tråd är ju, att få upp ögonen för, att forskning om äldre aspergare verkligen behövs!

#8 Jag tror inte att du riktigt förstår hur jag menar. Eller också är jag dålig på att förklara.

HH

jo klart det är bra att lägga pengar på barnen. Men som sagt de kommer ju bli vuxna en dag de med och alla de som är vuxna nu då? Gillar inte alls att man glömmer bort männsikor och grupper vad det än gäller.

Någon borde ju finnas som känner att de vill värna lite om de vuxna spergarna och ta reda på hur deras liv har varit och sett ut samt hur de har löst sina problem (eller inte löst dem) Vad de kan ha tänkts lära sig om sin diagnos genom livet.

För vem vet, genom att sattsa en slant på de som lvt med AS hela livet kanske man kan komma på något aldeles utomordentligt som hjälper barnen. Och där med även de bliavnde vuxna.

Nej man kan inte bar rikta in sig på ett spår/en grupp man måste se alla, helheten, allt runt omkring och tänka till på att as:Are även är individer och olika.

Visst kommer de bli vuxna men med en stor och, tror jag, avgörande skillnad. De har vetat hela tiden vad som är deras problem. De har, förhoppningsvis, fått den hjälp de behöver. Vi som fått diagnosen sent, har mycket orörstående, mobbing, sociala problem, depressioner mm, bakom oss. Ofta är det därför man kommit till psyk och lyckats få någon form av diagnos.
Jag menade inte att de vuxna skulle uteslutas. Det jag sa var att OM man måste prioritera, så ska barnen gå före. Det är viktigare att dessa får den hjälp de behöver för att få en bättre uppväxt än den många av oss har fått. Då kanske deras liv som vuxna också kan bli bättre.

HH

#12

"Någon borde ju finnas som känner att de vill värna lite om de vuxna spergarna och ta reda på hur deras liv har varit och sett ut samt hur de har löst sina problem (eller inte löst dem) Vad de kan ha tänkts lära sig om sin diagnos genom livet."

Bra uttryckt! Och precis detta är det som jag som trådskapare är ute efter. Vi, en samling aspergare med perspektiv på livet i backspegeln, borde gå samman i ett förbund för att delge de unga våra erfarenheter - så att de inte ska behöva upprepa samma misstag som vi gjorde, då på den tiden då diagnosen inte fanns, och "asperger" var ett okänt och omyntat begrepp.

#13 Se citatet ovan: helt i linje med det du säger!