Hur du svarade, ditt kroppsspråk bl.a

Vad menar din mamma med "inget fel på" ? Den spiken tog..

Ta och skriv ner dina frågor och ta med nästa gång du ska dit. Observera att remiss kan ta tid upp till ett år..

Jag vet att det kan ta lång tid men det är väl bara att härda ut.

Jag vet inte vad min mamma menade med sitt uttalande. Jag vet inte om hon inte tog det på allvar eller om det är ren okunskap och att hon inte vet vad det innebär. Hon kanske är rädd att det skall komma fram något som hon inte upptäckt.

Hon stödjer mig helt enkelt inte i att gå vidare i detta. Hon har själv för flera år sedan blivit tillfrågade om att bli utredd men det gick hon inte med på.

Oki, du sökte för panikångest och tvångshandlingar.

Sådant kan ha ett flertal underliggande orsaker däribland Asperger.

Många (odiagnosticerade) aspergare utvecklar panikångest inför olika sociala situationer. Men även inför exempelvis mat, eller andra pressande utsättningar som att behöva underordna sig vissa bestämda påbud - det kan gälla kläder, resor, starka sinnesintryck mm.

Tvångshandlingar torde även det vara mycket vanligt bland aspergerpersonligheter. Ritualiserat beteende kan man benämna detta ibland, och det är så typiskt för oss aspergare att man säkert kan anse det vara ett slags kärna i syndromet.

Det finns en del personer som inte vill kännas vid en eventuell diagnos. Kanske din mamma tillhör dem - men det vet givetvis inte jag. Att hon i så fall reagerar även inför en eventuell diagnos på dig, hennes avkomma, det behöver väl inte framstå som så konstigt.

Att få en aspergerdiagnos är verkligen inte någonting att skämmas över, snarare kan man se det som ett slags hedersbetygelse. Vi aspergare är ju precis lika högtstående som vilka andra människor som helst. Bara det att vi har vår särprägel. Och får man en diagnos, så har man ju ett slags papper på, att man faktiskt får lov att vara sådan, som man i sanning är.

Och det är bra!

Aha då vet jag och ser du ha rätt inställning själv vad din mamma fungerar i dina ögon.

#4 Men du, Kaktuz, det var jag, Varulv, som svarade på Monsteras inlägg…

Nej jag varade på nr 2 flåt glömde siffran 

Blev lite tagen av dennes mammas uttryck 

#6 Awll råjjt!

#Sju Yää 

#Acht:

#neun 

Jag vill bara flika in att en diagnos inte på något vis ändrar vem eller hur man är, den sätter bara ord på vissa saker som redan är och finns där.

Om det nu är så att du har Asperger så har du ju det varesig du får en diagnos eller inte, men diagnosen kan göra att du får massor av bra hjälp, om du vill ha hjälp alltså, det är ju inget tvång.

(Detta kanske mest är riktat till din mamma…)

Jag hade själv funderingar på om jag möjligen har Asperger redan för 3 år sedan, men det var inget jag tog tag i då, inget jag heller nämde för psykologen.

I vilket vart fick jag veta att det brukar ta 1-2 månader att bli kallad till utredning här där jag bor, vi får väl se är beredd på att det kan ta längre tid.

Om det är så att jag får en diagnos känns det som om att jag möjligen skulle få en bättre förståelse för hur jag fungerar och även kunna få annan hjälp och stöd. Inget jag skulle skämmas för, för jag är ju jag oavsett diagnos eller inte. 

I juni skall min utredning börja, så här går det undan! 

Känns nervöst och funderar på hur jag kan förbereda mig?

Just do it, man behöver ej förbereda sig. bästa är att bara vara sig :)

Det går nog inte förbereda sig på något sätt.
Du är ju den du är…:P