Det är ju personen som skrivit frågan, som har problem.
Hon/han försöker lägga över det hela, på personen hon/han beskriver.

Lite så det ser ut i samhället idag..
Ingen vill inse att det kanske är sig själv, som har lite problem med olika saker.
Allting är andras fel..

#1 Det där var dock inte riktigt svar på min fråga?

Det jag menade var: Är det bara jag som tror att personen frågan handlar om har NPF?

Förklara gärna lite tydligare hur du menar? Fiction!

Låt nu säga, att personen som berörs i DN faktiskt har exvis diagnosen Aspergers syndrom. Detta ursäktar ju inte att vederbörande beter sig oetiskt eller avvikande från en viss grupps eller ett visst sammanhangs normar.

Man snyter sig inte i linneservetten; man skrattar inte på en begravning; man följer talarordningen i en debatt etc. - alldeles oavsett diagnos.

Men visst; själv jobbar jag ständigt på att inte "ta över" när något ämne diskuteras, som jag råkar kunna, och vara intresserad av. Jag kanske inte alltid inser att jag talar för högt ibland. Eventuellt avbryter jag andra av ren iver utan att jag själv märker det. Som aspergare försöker jag hela tiden finslipa mina beteenden. Men kanske ändå utan att lyckas helt och hållet.

Är det en ökad tolerans som du efterlyser således? Folk bör mera tänka: "vederbörande kanske har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, och därför inte riktigt kan rå för sitt i någon mån avvikande beteende; det vore grymt av oss andra att 'dissa' personen för detta; bättre att visa överseende och tolerans!"

Man blir ju inte arg på en blind person, för att han inte kan se den vackra utsikten.

Man blir ju inte heller arg på en döv person, för att den inte kan höra vad man säger.

Varför stör man sig då på en person, som inte förstår de sociala koderna?
Har man Asperger, har man kanske svårt med att läsa av folk, de sociala koderna med mer…
Man kanske vill ha saker på sitt sätt med mer.

Jag har ingen aning, jag har inte själv Asperger, jag har min atypiska autism med drag av Asperger.
Men jag kan inte veta vad som är vad hos mig.
Om det är diagnos-beteende, eller om det är sådan jag är, som person.

Men, visst, om man vill ha något som helst socialt liv, så får man lära sig hur det fungerar i samhället, kanske även lära sig varför man själv gör som man gör i vissa sammanhang.
Som att ta över när man pratar med någon…
Kan ju vara så enkelt att man egentligen är osäker i sig själv och är rädd att det ska synas utåt.
Därför ger man andra inte en chans att se det…..tror man, när man egentligen lägger fram det helt öppet….
Ja, det finns mycket man kan säga om detta ämne…

Till aspergerproblematiken hör även - tror jag - dålig självinsikt och små möjligheter till introspektion.

Detta kan ta sig sådana uttryck som att man inte bryr sig så mycket om klädkoder; inte bemödar sig om att tillägna sig relevant kroppsspråk; eventuellt slarvar med hygienen.

Detta i kombination med svårighet att läsa av andra och att förstå vilka förväntningar som ställs på en, kan ge ett sådant avvikande beteende som här förs på tal.

Det är ju detta som gör Aspergare så härliga.
Jag ser det som en stor dos charm….för de har liksom kopplat bort den här biten med att bry sig om vad andra tycker och tänker.
Nu har de inte gjort det med flit, men ändå…

De kan vara väldigt charmiga, samtidigt som de kan vara riktigt irriterande :P

#3 Jag håller med dig till punkt och pricka i det du skriver! Givetvis skall man inte "gömma" sig bakom en diagnos och skylla alla sociala överträdelser på detta.

Det jag efterfrågar är exakt det du formulerar så bra i ditt allra sista stycke - ökad tolerans.

#7 Jamen då begrep jag dig ju rätt från allra första början!