Jag skulle verkligen inte tro att någon med en utvecklingsstörning har skrivit den här väldigt insiktsfulla och välskrivna texten! Tvärtom skulle jag vilja påstå att du verkar besitta en intellektuell förmåga över genomsnittet. Sen att den intellektuella och emotionella utvecklingen inte riktigt är i samklang är en annan sak (jag känner själv igen mycket i det där; har en Asperger-diagnos).

Hej Henrika85!

Har hört detta många gånger, men enligt läkarna så har jag en utvecklingsstörning som gör att jag aldrig kan ha ett vanligt arbete, samtidigt som många andra i min omgivning har ställt sig frågan: Varför?

Tack för komplimangen, jag tar det till mitt hjärta! :)  Tycker att det är roligt att höra/läsa sådana saker.  Jag har i många år gillat att skriva, och jag älskar att analysera mig själv, och att sätta ord på känslor, eftersom känslorna är en verklighet för mig och säkerligen för alla andra också.

Välkommen hit, är nog bästa forumet jag hamnat in på, så här kommer du nog trivas.

Vad elakt att säga att du inte skulle kunna ha ett riktigt jobb, borde de inte hjälpa dig att få ett istället? Ett jobb som du verkligen är intreserad av och kan.

Har själv begåvats med både ADHD och AS så jag skulle troligen dö av att sitta på ett kontor eller i kassan på ica.

Men ge mig något jag brinner för så kommer jag troligen att bosätta mig där 

inte heller jag känner mig som en vuxen och jag fyller 30 nästa år. Känner mig mer i nivå med en 5 åring, eller för den del en 95 åring som är gammal och vis. Antingen känner jag mig tok barnslig när man umgås med jämnåriga, eller så känner jag mig minnst 100 år äldre än dem.

När gjorde du utredningen då de sa att du har en lindrig utvecklingsstörning? Kanske du borde ligga på och se om du kan få en adhd/add/as utredning, kan ju kanske vara så att du är begåvad med något av det istället eller oxå.

Ja visst är det kul att skriva, tycker jag med även om mina tankar ligger flera kilometer före så att allt oftast inte hinner komma med eller kommer i helt fel ordning. Men det får man leva med 

Sedan är det bara att skriva på, finns oftast någon som orkar läsa allt och svara, andra läser en del och svarar ändå. Så skriv på för fulla muggar.

Hej Zantanica och tack för ditt svar också!:)

När jag var cirka 4 - 6 år så gick jag på en sådan här barnkontroll, och då visade det sig att jag hade koncentrationssvårigheter och livlighet, har jag läst.  Jag hade även en utvecklingsförsening på 1 år då.  Vilket bland annat gjorde att jag hamnade på särskola. (Har läst lite papper som jag fått från läkare, och vad jag förstod så var det något sådant.)

När jag sedan var på Pilaprojektet som försäkringskassan hade 2008. (har jag för mig,) så hann jag träffa försäkringskassans läkare, en psykolog och en socionom, och de kom tillsammans överens om att jag inte behövde träffa fler läkare eller gå på jobbpraktik, därför att jag enligt dem inte skulle klara av det. Det skulle stjälpa mig mer än att hjälpa mig.  Enligt läkaren så hade jag en psykisk utvecklingsstörning (har för mig att det var så namnet hette) som kom med min barndom och som inte går att bota, och därför är dagcenter - även kallad Daglig verksamhet - det enda som jag kommer att klara av.

Till er som inte vet vad Pila är - så var det ett projekt som FK hade i några år och som gick ut på att försöka få ut långtidssjukskrivna på arbetsmarknaden. Först får man träffa en massa läkare som gör en utredning, och sedan får man en praktik på 2 veckor, för att se om man klarar av ett arbete.  Eftersom FK är såpass hårda var jag tvungen att träffa ytterligare en läkare som kollade upp mig fysiskt. Enligt honom skulle jag klara av ett vanligt arbete fysiskt, men inte psykiskt, om man ska gå på det som de andra berättade.

När jag gick i skolan (sär) så var jag på olika praktier, och kommer ihåg att jag aldrig trivdes där. Kände mig annrlunda, missuppfattad, behövde mycket stöd och verkligen veta vad jag skulle göra, så att jag gjorde allting rätt - samtidigt var jag rädd för att ställa frågor, eftersom det kändes som dumma frågor och att jag bara skulle göra bort mig.  Kommer ihåg när jag hade fått en praktikplats i en djuraffär, och jag blev jätteglad över att få den praktikplatsen. Men det blev för svårt för mig. När jag var där sade min praktikledare: "Så ger du de stora djuren den maten, och de små djuren den andra maten."  Jag blev jätteförvirrad och rädd, därför att för mig så var ju alla djuren små.  Vart går gränsen? Är kaninen ett stort djur eller ett litet? För mig var även kaninen liten?  Men tänk om han räknas som stor?

Kommer ihåg detta så väl, och det har liksom etsat sig fast i mitt minne. Det blev så svårt för mig, så jag var bara där 1 dag.  När jag jobbade på ett annat dagcenter som var ett cafe och resturang, skulle jag en dag stå i kassan tillsammans med en personal. En kund kom dit och köpte kaffe och en kaka. Det var enkel matematik, men det svartnade för huvudet på mig när jag skulle ge honom växel. Jag kunde inte förstå vad mycket jag skulle ge honom, så personalen fick ta över.  Jag blev jättenervös, så det liksom svartnade i huvudet på mig.

Det är sådana här incidenter som gör att jag blir skeptisk till ett vanligt arbete.  Jag skulle nog bli världigt nervös och osäker och när det blir så för mig, blir liksom allting svårt för mig.  Idag är jag på ett dagcenter där personalen känner till mitt handikapp och kan förstå mig, vilket gör att jag kan vara mig själv och inte bli alltför nervös. Det är liksom en stor trygghet för mig, att de känner till hur jag är, och kan hjälpa mig.  Jag behöver inte skämmas, och jag får fråga om jag är osäker och ställa hur många dumma frågor som helst - om jag är osäker på något.

Men ett problem som jag har är att jag kan börja på ett projekt - även om det tar emot - och sedan inte kunna avsluta det.  Det kan vara roligt ett tag, men när jag sedan tröttnar, så blir det inte avslutat. Då vill jag börja på ett nytt projekt, och sedan slutar jag med det också.  Så på min hylla har jag många olika projekt, som inte är avslutade.

Zatanica, det känns som att vi är lika varann, känner igen mig i det som du skriver där om ung och gammal känsla.  Jag anser mig själv vara väldigt ljup och filosofisk, är även intresserad av kyrkhistoria och psykologi.  Men jag kan aldrig vara intresserad av två saker samtidigt.  Nu är jag intresserad av psykologi, och då är intresset för kyrkhistoria lika med noll, men när jag finner intresset för kyrkhistoria så sjunker intresset för psykologi med noll.  Jag gillar att tänka filosofiska tankar, finna egna visdomsord, gillar att skriva dikter osv. Och då ibland kan jag känna mig äldre än många andra i min ålder.  Men samtidigt har jag det här barnsliga beteendet som får mig att känna mig som 5 år.  När jag dricker blir jag fjortis! :D Sitter och skrattar och upprepar samma sak om och om igen.

Jag fann lite papper som jag fått från läkare då jag var liten,  när jag var på antingen 4 årskontrollen eller 6 årsåldern.  Tänkte dela med mig utav det - till er som är intresserade.  Överst står det: Motorik ADL

Det som jag kunde:

* dock vrån, härmlekar

* gunga

* rita

* trä pärlor

* pussel

* finmotoriska

Kan ej:

* svårt i grupp

* att ta instruktioner

* behöver lugn och ro

* tillsammans lekar

* beroende av gränser/regler

* Miljöbyten svårt (sedan förstod jag inte riktigt varför, men ordet viktigt stod också med.)

* gruppaktiviteter

Frågetecken:

* sparkcykel, ena benet statisk balans.

* gammeldagslekar

* lekar med klar riktning

* varva mellan olika aktiviteter

* fin och grov motriskt

* repetera

Vad ska vi satsa på:

* självförtroendet

* behöver ramar

* repetition

Träning, mål:

* koncentration

* miljön är viktig

* motsatser: växla mellan olika saker.

Hej och välkommen!

Tack Jennix 

Tror att jag kommer trivas här, ni verkar alla så snälla och gulliga! 

Hej Skippy!

Vill bara tala om att jag fick diagnosen "utveckingstörning" som 6-åring!

Diagnosen ändrades varje gång det var en ny utredning…MBD, DAMP, Autistiska drag är några av dem. Fick mina "riktiga" diagnoser för 17 år sen (som 29-åring) och de var ADHD + AS, alltså ingen utvecklingstörning!!

Hej Izziegirl och tack för ditt svar.

Men oj, det kan inte ha varit lätt att ha blivit feldiagnotiserad? Hur upplevde du detta?

Jag tycker att det låter helt förfärligt hur du blivit behandlad av läkarna, både under din barndom och senare i livet! Jag tror inte att du är utvecklingsstörd och hade förmodligen inte heller behövt gå i särskola, om de bara gjort en ordentlig utredning och sett till att du fått den hjälp du behövt för att klara av din skolgång. Men det var väl förmodligen enklare att klassa dig som utvecklingsstörd och sätta dig i särskola. Jag blir uppriktigt sagt ledsen.

Jag antar att du är född under första hälften av 80-talet? Jag är väl medveten om att diagnoser som ADD och ADHD inte var så vanliga för 20 år sedan, så man får väl vara glad att de gör mer omfattande utredningar i dagens samhälle.

Att ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder innebär inte att man har ett begåvningshandikapp, i många fall kan det vara helt tvärtom. Jag tycker absolut att du ska kämpa för en ADD utredning; även om en bokstavsdiagnos inte automatiskt löser alla problem, så kan det ändå vara skönt att få bekräftelse på *varför* man är som man är.

Själv har jag inga koncentrationssvårigheter och gick ut både nian och gymnasiet med toppenbetyg, men jag har däremot alltid haft svårt för det sociala spelet, speciellt med jämnåriga. Jag har helt enkelt alltid kännt att jag inte haft någonting gemensamt med dem, och föredrog redan som liten att leka ensam. Jag var dock 22 år när jag fick min AS diagnos, och då efter att jag själv bett om en utredning.

Jag arbetar idag som grafisk designer (egenföretagare) och det trivs jag kanonbra med. Nästan all min kundkontakt sker via mail, vilket passar mig alldeles utmärkt. :P

Satt och log till ditt sista stycke där i #4, då kanske även du har funderat på att ge ut en bok med dikter men aldrig kommit längre än till tanken. Filosofera har jag alltid gillat jag med och komma på egna för andra konstiga visdomsord.

Kul att du delade med dig av vad de skrivit om dig.

* svårt i grupp ( Skulle ha stämt på mig med, aldrig gillat grupparbeten i skolan eller nu med för den delen)

* att ta instruktioner (alltid hafft svårt för och ifrågasatt dem som gett dem och inte heller alltid förstått vad de menat)

* behöver lugn och ro (händer det förmycket runt omkring blir jag trött eller totalt ofukuserad)

* tillsammans lekar (Lekte jag med andra så var det max en åt gången)

* beroende av gränser/regler

* Miljöbyten svårt (sedan förstod jag inte riktigt varför, men ordet viktigt stod också med.)

* gruppaktiviteter (nej tack varken då eller nu)

Så det finns dem som fungerar lite som dig här.

Min koncentration och fokus kan vara totalt kass. Idag som ett exempel jobbade jag på ett dagis (gör det ibland) Tar av ett barn jackan och lägger brevid oss där vi sitter och leker, ska gå in med den strax tänker jag. Men gissa vem som glömmer bort den och kommer på det när en av fröknarna plockar up den.

Totalt disträ ibland och låser sig totalt i huvet om jag måste tänka sanbbt. Har låtit blia tt söka job som har med pengar att göra för vet att det skulle sluta som för dig att jag glömmer allt och kommmer bli sittandes som ett fån och inte veta hur mycket pengar folk ska ha tillbaka.

Hoppas själv på ett jobb inom mitt intresse område där jag behöver träffa så lite folk som möjligt och får göra saker på mitt vis i min takt. Kanske skulle även du kunna hitta något sådant?

Hoppas på att få den hjälp jag behöver för att komma ut på arbetsmarknaden nu.

Har du kontakt med någon angående vidare utredning? Annars kanske du sulle kunna mejla en egen remiss där du förklarar varför du vill ha en och vad det skulle betyda för dig.

Hej Henrika85

Ja, det stämmer, jag föddes 82, så jag blir 30 nu i år!:) När jag sattes på särskola, så var det bra ända tills jag började i högstadiet. Kände att jag var annorlunda från många av dem, men samtidigt annorlunda när det kom till dem elever som gick i vanlig klass.  Jag kände mig lite som mitt emellan dessa två nivåer av ungdomar.  Jag hade ju kompisar som både gick i sär och i vanlig klass, och många gånger kände jag väl lite att jag skämdes.  Ville vara så normal som möjligt, för att inte behöva klassas som utvecklingsstörd hos dem i vanlig klass.

Vid gymnasiet så kände jag verkligen så, och det var kalabalik. Vi var som mest 30 elever, så vi fick bli uppdelade i 4 grupper.  men när vi hade klassråd var alla elever samlade i ett rum.  Föreställ dig 30 ungdomar med olika diagnoser, där både gravt och lindrigt utvecklingstörda samt icke utvecklingsstörda skulle samlas i ett rum.  Några hade autism, andra Aspberger, någon hade lindrig utvecklingsstörning och andra ADHD.  Vissa behövde lugn och ro, medans andra talade högt och ville föra så mycket väsen som möjligt. Någon grät, någon skrattade, någon skrek, någon blev förbannad och lämnade rummet, Någon talade om fester, medans någon annan talade om gående julgranar osv.

Jag lärde mig att skriva ganska så fort, redan under lågstadiet. När jag blev 12 - 13 år så lärde jag mig att följa med i texten på tv och i filmer.  Jag lärde mig att mattematik ganska så fort samt engelska. Men nivån var nästan densamme från grundskolan till gymnasiet, så jag kan inte direkt säga att jag lärde mig mycket mer under skolgången.  Det som har lärt mig en massa idag - är datorn.  Tack vare datorn kan jag förstå engelska, eftersom jag har sett filmer utan svensk text. Jag blev självlärd.  Men däremot är det värre med matematik, eftersom det aldrig har funnits något intresse för det.

När det kommer till utredning av ADD, så skulle jag verkligen vilja göra en sådan utredning.  Ska tala med min kurator om detta, när jag väl får en på vuxenhab.  

Och jag håller med dig, man behöver inte vara begåvningshandikappad för att ha en neuropsykiatrisk funktioshinder.

Jag känner igen mig väldigt mycket utav det som du skriver där - om samspelet med människor i ens egen ålder.  Jag har alltid trvits mer bland vuxna och äldre människors sällskap. Känt en större trygghet hos dem.  Så jag är också en sådan person, även om jag har vänner som är i min ålder också. 

Zatanica, haha Oh ja, det har jag tänkt på många gånger. Har haft tankar på att både författa en bok, och att ge ut en bok om alla mina dikter.  Men inget av det har blivit av.  Mycket tankar - liten verkstad hos mig. :P

Intressant att vi är så lika, du och jag, Zatanica! :D Då slipper jag känna mig så ensam. För jag känner liksom ingen som är lik mig.  Men på internet så finns det många jag har diskuterat med och som är lik mig/oss.   Och det är så roligt och skönt att veta att man inte är ensam.

Jag kommer att få en kurator på vuxenhab, men står ännu i kö. Och då kan jag kanske tala med han eller henne om detta med utredning om ADD?  Eller måste jag kontakta min husläkare om det här, tro?

Om det hade funnits något jobb som är lugnt och stillsamt, samtidigt som arbetskamraterna är som mig eller har utbildning om NPF, så skulle det nog gå.  Men som det är nu - vad jag känner till - så finns det endast sådana ställen inom dagcenter.  Fast det är inget jobb, utan mer ett ställe för handikappade att vara om dagarna, så man slipper gå hemma och klättra på väggarna som långtidssjukskriven. :P Och jag är glad över att det finns, det ger en viss rutin i mitt liv, och sedan kan man njuta av helgern och semestern!

Nej prata med kuratorn du, man kan ju tillochmed remitera sig själv.

Själv gick jag först via en läkare på vårdcentralen men de var så sega och otrevliga så det slutade med att jag skrev ett mejl till psyk och fick på så vis en remiss för utredning och kom även före i kön som tydligen var mycket lång.

Hm kanske vore en ide här att dra igång något företag eller så med oss npf:are och övriga människor som inte platts bland de "normala" där vi kan arbeta och göra det vi är bra på på vårt vis. ingen aning hur det skulle gå till. Eller så får vi helt enkelt alla bli egenföretagar.

Skippy, villken del av landet bor du i? Känner bara så här vore kul att träffas, kan ju säga att antal vänner jag umgås med är minimalt. Inte heller vet jag hur man skaffar sig nya då de flesta inte är på min våglängd.

Ja fy för o klättra på väggarna, insåg i går att jag nu inte har ett dugg att göra när mina tudier är typ klara. (har pluggat distans) Fasar även för det där med jobb då jag aldrig tidigare lyckats och bara känner mig som ett ufo de få gånger man haft ett sommarjobb.

#14 Vilken tur du hade, att du fick komma dit såpass fort och att du fick din utredning.  Är glad för din skull Zatanica. 

Ja, det hade varit roligt om man kunde göra något sådant, jag gillar att pyssla väldigt mycket. Sy, skriva, måla och sådär. Även om jag inte alls är så bra på att måla och behöver hjälp med smådetaljerna i många projekt.   Jag har väldigt dåligt minne, kan ta målningen som ett exempel.  När jag ser en vacker miljö eller ett djur, som jag skulle vilja måla av, så ser jag helbilden och kommer ihåg den, men detaljerna liksom glöms bort, och jag kan inte alls minnas dem eller se dem framför mig.  Så när jag tex. målar en häst så ser det ut som en blanding mellan häst och hund, med en mage som släpar ner till marken.

För några veckor sedan så var jag på ett möte på vuxenhab, där jag träffade en psykolog och en kurator och en kvinna till som snart skulle börja där.  Jag kommer ihåg att jag var på mötet och jag kommer ihåg att det kändes bra, men jag kommer inte ihåg så mycket utav det som vi pratade om.  Får jag tänka lite, så kommer minnet igång mer och mer, men de är som starka minnesluckor.  Får jag frågan: Vad kom ni fram till?  Så kan jag knappt minnas något.  Och det är väl ett stort problem för mig, att jag endast minns helheten men inte detaljerna.

Jag skickar ett pm till dig, och ger dig svaret på din fråga där. Håller även med dig i att det hade varit roligt att träffas!=)

Ja jag måste skriva ner allt på en gång om jag ska komma ihåg något. Om jag ska försöka framföra något om vad man pratat om på telefon så har jag inte en aning, det är som bortblåst. Försvinner i ungefär samma stund som det når mitt öra, en aning jobbigt.

När du målar har du provat att fotografera det du vill måla och sedan ha fotografiet som stöd?

Jo hade faktist lite flyt med mina utredningar, men det mycket tack vare min envishet, tjatade och tjatade, så de tröttnade väll tillslut 

Ja, jag känner igen detta zatanica! ;) Om någon ringer och säger åt mig att be mamma ringa upp den personen, då kan jag komma ihåg det.  Om jag repeterar och så. Ibland kan jag dock glömma bort det, om jag har mycket att tänka på.

Men om personen ber mig att hälsa mamma om att de ska träffas vid åhlens den 26 juli klockan 13:40, då måste jag verkligen skriva upp det, eller också be den personen att återkomma och säga det själv till mamma.

Nej, det har jag inte testat. Jag har även försökt att rita av bilder från tidningar och böcker, men något går alltid så väldigt fel.  Jag har även svårt för att se detaljerna, och att kunna se avstånd och hur stort det ska vara.  Blir alltid någon detalj som blir för stor eller för liten, eller för långt eller kort ifrån varann.  Som tex. ögon, ansikte osv.    Men något som kan vara rogivande och roligt ibland är att färgmåla tex. påskbrev och liknande.  Men så tröttnar man fort, klarar bara av att måla några stycken, sedan är jag trött på att måla och vill göra något annat. :P

Jag känner igen mig väldigt mycket i din beskrivning, skippy.

Jag har ingen form av US men jag har AS och har därför en ojämn begåvningsprofil. Läsförståelse ligger jag under medel på, logik långt över.

Om man ska räkna in den sociala inteligensen skulle den dra ner mig massor…

Känner mig mer "störd" än vad samhället anser att jag är. Då det krävs att man är social för att passa in i dagens samhälle…

Varmt välkommen hit till detta goa gäng, skippy!

*kram kram*

Tack höstlegenden! =)

Ja, jag känner igen mig i det som du säger också! :P Läsförståelsen kan jag också ha problem med.  Om en person inte använder sig av en smilie, när han eller hon skämtar, så tar jag orden på allvar.  Kan inte se skämt på text och liknande, så vidare jag inte redan vet att vi talar om skämt.  men smilisarna hjälper mig att förstå hur jag ska tolka texten OM jag diskuterar med någon.

När du träffar folk, hur är du då?  Jag blir oftast nervös, skrattar mycket. Vet inte vart jag ska lägga armarna.  Jag fick panikångest förut, men äter idag Citalopram, och sedan jag började med dem - har jag inte haft panikångest.  Men när jag fick det, så berodde det oftast på miljöer där det fanns mycket folk. Det blir så mycket intryck att ta in, så jag blir jättetrött efteråt.

#19 Haha jag tror att det är fler än du som misstolkar "skämt" osv. på internet; annars skulle en stor del av de livliga diskussioner som förs inte uppstå överhuvudtaget. Det går helt enkelt inte att "läsa av" personen när man varker ser denne eller hör deras röst, så det är ju bäddat för missförstånd. Men jag kan hålla med om att bruket av smilies gör det lättare.

Henrika, hehe ja du har säkerligen rätt i det som du säger!=)

För det är väldigt svårt att läsa av något som man inte kan se! :P

VÄLKOMMEN!!

Tack Indra-bus! 

Skippy, upplever du att du har svårt att läsa av folk som du pratar med ansikte mot ansikte? Det problemet har definitivt jag, men det hör väl till en Asperger-diagnos. Vad jag menar nu är om du har en tendens att tolka det som sägs bokstavligt och inte förstå alltid om det sägs med "glimten i ögat".

#24 jag har lite svårt för att förstå den frågan, men ska försöka att beskriva den så bra som möjligt så att du kan förstå hur jag tänker.

Jag har svårt för ögonkontakt, speciellt då det kommer till okända och endast bekanta människor.   Jag blir nervös, och det känns som att jag kommer göra bort mig och att den här peronen sitter där och synar mitt utseende och beteende.  Vad tänker h*n om mig just nu? Är det negativt eller positivt?   Jag får lite svårt att sitta still, har problem med använda mig av gester och kroppsspråket, vet oftast inte vart jag ska lägga armarna.  Är rädd för att ha dem på benen eftersom det kan antyda om sexuella tendenser, (enligt mig själv) så jag låter dem hänga ner ett tag. Sedan tröttnar jag, sätter händerna mot min mun, sedan ändrar jag hållning osv.

Det har hänt många gånger att jag inte har förstått skämt, eller en diskussion, men skrattar när andra skrattar, för att inte verka udda, och för att spela att jag hänger med. Är väldigt nervös, och tappar minnet om en person talar länge. Mina dagdrömmer kommer fram och plötsigt tänker jag på något helt annat.  Jag kommer på mig själv, och förstår då att jag inte har varit med i diskussionen, vet inte vad det handlar om, eftersom jag inte lyssnade.   Det går lättare om vi är 2 - 3 stycken.  Men är det fler så blir det liksom kaos i huvudet på mig.  Dessutom har jag svårt att hänga med om två eller fler talar samtidigt, jag hör att de talar men inte vad de säger.  Det blir liksom som ett surrande i huvudet på mig. :P

#25 Hur var det nu, skippy, har du aspergerdiagnos? Om inte, så känns du för mig som en klockren aspergare. Jag själv har den diagnosen, och känner igen mig väldigt mycket i det mesta som du skriver.

Du nämnde också i början av tråden att du liksom har en diskrepans mellan tanke och känsla. Och att du dels känner dig väldigt liten och dels riktigt gammal. Så är det för mig också. Mitt tankeliv har alltid legat långt före mina jämnåriga, alltmedan mitt känsloliv avstannade i elvaårsåldern ungefär.

Så jag känner mig liten (som en elvaåring) i känsla, och urgammal (som en 200-åring, minst!) i tanke.

Och själv är jag, liksom du, lagd åt poesi och filosofi.

Hej Varulv! 

Nej jag har ingen aspergerdiagnos, i dem papper som jag har står det att jag har psykisk utvecklingsförsening och lätt utvecklingsstörning. Men jag har inte gjort någon utredning för ADD eller Aspbergers syndrome. Men det är möjligt att jag har något av detta, även om jag inte har fått diagnosen skriven på papper av psykologer och läkare. :)

Och ja, jag är som ett barn hela tiden. Visserligen så är det svårt för mig att veta exakt hur andra människor tänker och känner, men jag känner att jag (när jag känner mig trygg i miljön som jag befinner mig i) blir sprallig, vågar visa känslor, tänker barnsliga tankar, vågar fråga mer saker som kanske andra skulle anse vara barnsligt.  Känner mig allmänt som en flicka på 7 år. :D Samtidigt som jag kan tänka väldigt djupt och sådär.

Jag älskar att se på barnfiilmer som tex. Astrid Lindgren filmer, walt disney och liknande. Gillar pussel, bokmärken och liknande saker.  Fann en sida på internet som är helt awesome, där man kan köpa bokmärken ganska så billigt, satt på den siten i timmar och ville bara ha nästan  allihop.  Samtidigt så älskar jag skräck och verklighetsbaserade filmer. Läser även endel kyrkhistoria och teologi, samt apologetiska böcker.    Plus lite psykologi och filosofi. (fast då mest över datorn och så.)

Du formulerade dig så otroligt bra när du skrev: "Så jag känner mig liten (som en elvaåring) i känsla, och urgammal (som en 200-åring, minst!) i tanke."  Exakt så är det för mig också.

Jo, jag tänkte nog att vi har en viktig bit gemensamt där…!

Själv har jag en särskild vurm för sagoböcker (och sagoillustrationer). Jag kompletteringshandlar till och med en del klassiker på antikvariat som jag har missat att äga i min bokhylla…

Varulv, men oj så spännande!:)  Ang. sagor och liknande, jag tycker det är ganska så intressant med skogsfolket. =)  Har du några böcker om dem?=)

Jo eftersom detta är min presentationstråd så tänkte jag skriva ner lite mer, som jag kommit på medans jag har funderat.  Hur jag var som barn.

När jag föddes, så vägde jag 2480 gram, jag fick ligga i kuvös i någon dag.  Jag började gå när jag var runt 18 månader, och här finns en rolig berättelse att förmedla till er.  Läkarna hade varit på mamma att jag inte kunde gå, trots att jag egentligen borde kunna gå vid den åldern. Så mamma och jag var hos läkaren, och när läkaren kom så utropade mamma: "HON SPRINGER" Och jag sprang där i korridoren.  Så det är sannorlikt så att jag lärde mig att springa innan jag lärde mig att gå. 

Som barn ville jag att allting skulle vara på mitt initiativ, jag kunde behandla andra hur som helst, men nåde den som behandlade mig på samma sätt. Då blev jag antingen arg eller ledsen.  Jag hade storhetsvansinne, och trodde att solen följde efter mig. När vi åkte någonstanns, så tänkte jag först: "Men om vi åker så kommer det inte att vara SoL där borta, för solen är ju här." Men när jag sedan såg solen, då vi åkte bil, och såg solen och ljuset när vi var framme, så trodde jag att solen följde efter mig.

En dag skulle jag och några kompisar sparka boll, och jag var helt övertygad om att jag kunde sparka upp bollen ut i universum. Men när bollen vände efter bara några meter, och landade på marken, blev jag mycket besviken och ville inte längre vara med.

Jag trodde att saxarna var emot mig, eftersom de alltid vek sig när jag skulle klippa. Jag är vänsterhänt och använde då högerhänt saxar. Dessutom blev jag besviken på suddigummen, eftersom jag hade hört att det man ritar försvinner om man suddar, men jag såg fortfarande märkena efter det jag ritat, oavsett hur mycket jag siddade. Det jag gillade att göra som barn, var att färgmåla. Måla i sådana hä färgböcker med olika motiv.

Som barn kunde jag riva sönder mina böcker om jag inte fick som jag ville.  Jag gillade att se hur mina leksaker funkade, genom att öppna upp och se inuti. Tyvärr förstödes de leksakerna då, eftersom jag sedan inte visste hur jag skulle bygga ihop den här leksaken igen.

När jag var runt fyra år, så var det nära att jag fick en allvarlig barnsjukdom vid namn meningokocksepsis. Men jag kom in på sjukhuset i tid, vilket gjorde att det gick bra.  De tog Lumbal punktion på mig, vilket har gett mig en fobi för sprutor och allt som sticks, än i denna dag.  Mamma berättade om en liten komisk händelse när jag låg där på infektion. Sköterskerna kom in för att ge mig pencilin, och då fick jag sprutor.  Jag grät och ville verkligen inte ha de här sprutorna därför att jag var så rädd för dem, och det gjorde ont. Men direkt efter att jag fått sprutan, satte jag mig upp i sängen och sa till sköterskorna: "Tack ska du ha."  

När jag var barn var jag mörkrädd, såpass mörkrädd att jag kunde få ångest när solen började gå ner.  men mamma var väldigt snäll, jag fick sova hos henne och lägga mig, när hon gick och la sig.

Som barn fungerade jag bra tillsammans  med 1 barn, eller syskon. Direkt när vi var 3 som lekte, så kände jag mig oftast utanför. Jag hade även svårt för att sätta mig in i andras situation. Kunde skratta när andra grät, så jag blev tillsagd att man inte ska göra så. Då tog jag det till mig.  Jag hade svårt för att sätta mig in i djurs känslor, såg dem mest som gossedjur eller varelser utan känslor. Dock är jag en stor djurvän idag, anser jag själv,

Ett tag, då jag var barn, blev jag rädd för att svälja. Vilket gjorde att jag hade problem med att äta. Jag visste inte hur den här processen fungerade, och var rädd för att svälja eftersom jag inte visste hur det gick till. Jag kunde ju kväljas.  Så när jag åt, tog det jättelång tid för mig att äta, pga sväljningen.  Dock har jag inga problem med detta idag! Det gick över efter en tid.

Skippy: Du gör bara den här tråden gulligare och gulligare, genom att dela med dig av din barndom, känslor med mer….

Det är en ära….även om du nu inte skriver till mig personligen…att få ta del av dina tankar, känslor och barndom.

Kram på dig

hihi tack Pappsing!=)

Jag vill att ni ska kunna ta del av dem, både därför att jag vill att ni ska veta, (om ni själva vill)  men också om det finns någon som känner igen sig, liksom!=)

Det är en ära att du och de andra här på Bokstavsfolk läser det som jag berättar om mig själv. 

Kram på dig! 

"Som barn kunde jag riva sönder mina böcker om jag inte fick som jag ville.  Jag gillade att se hur mina leksaker funkade, genom att öppna upp och se inuti. Tyvärr förstödes de leksakerna då, eftersom jag sedan inte visste hur jag skulle bygga ihop den här leksaken igen."

Det här låter för mig som ett skolboksexempel för en aspergare!

#29

Skogsfolket, nej tyvärr; känner inte ens till dem. Något jag tydligen har missat. Men jag kan lite föreställa mig vad de skulle kunna handla om - och det ämnet intresserar mig mycket. Får väl vara lite observant och försöka reparera skadan - bättre sent än aldrig…!

Nej, jag "samlar" mest på klassiska barnsagor som Elsa Beskows, H C Andersens, Bröderna Grimms och sådant. Nu senast inköpte jag Perraults Gåsmors sagor (vari ingår bl.a. Törnrosa, Rödluvan, Mästerkatten i stövlarna, Askungen, Tummeliten). Sagoillustratörer som John Bauer och Ivar Arosenius finns även i mitt bibliotek.

#30

"Ett tag, då jag var barn, blev jag rädd för att svälja."

Tänk, att sådan var jag också, när jag var liten. Rädslan låg nästan på gränsen till fobi, stundtals. Vid två tillfällen höll jag faktiskt på att kvävas: en gång av ett plommonskal, och en annan gång av ett korvskinn. Båda "höljena" hade liksom hängt sig fast mellan gommen och matstrupen, och fastnat mitt i svaljet. Vid båda tillfällena hade jag "nära-döden-upplevelser" (men klarade mig i sista stund, gudskelov!).

En med-aspergare, som har valt att vara offentlig, har berättat att han har en medfödd viss förträngning av matstrupen. Det slår mig nu, att en sådan åkomma kanske hänger ihop med Asperger på nåt vis?  Det både du och jag berättar om, kan ju mycket väl vara kopplat till någon speciell egenhet hos matstrupen (förutsatt också du är begåvad med Asperger - men det är du!  säger vi).

Som barn hade jag även fobi mot att kräkas. Det slår mig nu, faktiskt, att det kan ha ett rationellt samband med svälj-fobin. Nämligen på så vis, att om strupen är trängre än normalt, så blir det ju även svårare för kräkset att komma ut… . Och svårt hade jag för att kräkas (och har det i lika grad fortfarande)! Inför ett kräk, så våndades jag lika mycket - förmodligen - som inför ett stundande dödsarbete…

Henrika:

Ja, det är möjligt att jag har det!=) Känner igen mig i vissa symtpm inom Asperger, men känner ännu mer igen mig i symptomen av ADD. Men det kan vara möjligt att jag har båda två?  Eller iaf. drag av dem båda.

Varulv: Skogsfolket är tomtar och troll, näcken, vättar, älvar och skogsråa, bland annat!=)  De varelser som sägs bo i skogen, (förutom skogsdjur) kallas för skogsfolket.  Vad jag har förstått kan de även kallas för "nordisk mytologi"   Jag tycker att det är lite spännande med dessa varelser, speciellt då man en vacker och varm sommardag befinner sig i skogen, Man vet ju aldrig, de kan ju faktiskt finnas!=) Skogar i övrigt är ju ganska så mystiska och magiska i sin natur.

Det var väldigt intressant, det som du skrev om halsen där.  Det kan mycket väl vara så som du säger.   Vad berodde din fobi för att svälja? Var det att du inte kände till hur det fungerade? Eller berodde det på något annat?

Jag kan berätta lite mer om mig själv, det finns en sak, som jag tror att ni kommer finna intressant, och som jag minns så otroligt väl.

När jag var 2 år och 1 månad, flyttade vi till den lägenheten som vi fortfarande bor kvar i.  Innan dess så bodde vi i en mindre lägenhet, tror att det var en 1a eller 2a.   Det jag kommer ihåg, var att jag i flera år, kunde vakna upp på morgonen i den nya lägenheten och fortfarande tro att vi bodde kvar i den första lägenheten. i flera år vaknade jag upp hos mamma och var helt förvirrad, eftersom väggarna och rummet såg så otroligt annorlunda ut.  Jag kunde tänka tankar som: Vart är jag nu?

Pga. jag vaknade upp på morgonen och blev förvirrad och först trodde att jag befann mig i den första lägenheten - som jag bott i tidigare - så vet jag att jag hade minnen från 2års ålder och neråt.  Att jag var medveten om miljön, jag befann mig i och dessutom hade kvar minnet från den miljön.

Idag så gillar jag inte att sova borta, jag vill helst sova hemma. Jag behöver möjligtvis inte sova i min egen säng, kan både sova hos mamma, i mitt rum eller i vardagsrummet. Bara jag sover hemma i vår lägenhet.

Jag har dessutom svårt för att vara spontan. När jag går hem från mitt dagcenter, vill jag gå raka vägen hem. Det tar emot att gå till affären, eller vara ute på stan, så vidare jag inte har fått en viss tid att samla mig, och vänjas vid tanken på att jag inte ska hem direkt efteråt.

Om jag bestämmer med min kontaktperson att vi ska fika efter jobbet, så behöver jag en vecka på mig, för att kunna klara av det.   Dessutom har jag svårt för att gå iväg till stan, eller utföra olika ärenden, då jag väl är hemma.  Det tar väldigt mycket emot, att göra det.  Därför är det lättare för mig att bestämma möte efter jobbet, eftersom jag då inte är hemma.

Är jag hemma och vi har bestämt något, så ringer jag oftast och avbokar det hela, och frågar om vi kan ta det någon annan dag. Däremot så kan det gå lättare om den personen kommer hem till mig och vi är hemma.  Så vidare jag inte håller på med något intresse, som jag då måste avbryta.  Jag avbryter det oftast, men det tar emot att göra det.   Jag blir lätt irriterad inombords, känner mig rastlös till en början osv.  men det brukar oftast gå över, efter ett tag.

Jag är bra på att dölja det jag känner, så jag tror inte att det märks något.

#35 Ja, det är fullt möjligt att ha båda diagnoserna. Eller som du sa, ADD med drag av Aspergers.

#35 Aha skogsfolket du menar så!  Ja, denna nordiska mytologi är jag mycket intresserad av, naturligtvis! (Och enligt Albert Engström, vars anfäders "skogsfolk" bodde grannar med mitt mödernes "skogsfolk" oppe på småländska höglandet förr i tiden, så finns den grekiske guden Pan närvarande i hög grad i dessa skogar… ).

Detta skulle kunna bli ett nytt specialintresse för mig, absolut! (vilket det kanske redan är för din del?).

Som referens här kan man ju även ta Tolkien…

Halsförträngningen, så. Tja, fobin växte sig nog av, att jag upplevde svårigheter med att svälja - på något odefinierbart diffust sätt. (Det är ju inte i varje läge för barn så, att de klart klarar av att definiera alla fenomen som uppstår runt omkring…)

Skulle tro, att jag helt enkelt inte var "fit for fight" när det gällde att svälja. Där fanns saker kvar, som jag inte hade mäktat med att bemästra riktigt. Att lära sig gå, det är en sak, ganska entydig. När man väl kan gå, då kan man det - låt vara, att man snubblar en hel del i början. Men de flesta lär sig det till fulländning.

Dock - när jag nu tänker efter - så har jag ju ännu inte lärt mig gå fullständigt… (snubblade rejält så sent som för några månader sen…).

Så allt det här kan mycket väl ha ett samband… Ett asperger-samband då kanske?  (motoriska komplikationer och dito tillkortakommanden).

#36 Jag kan känna in dig ganska väl i det du beskriver. Vi aspergare (eller åtminstone jag, och jag tror många övriga) är rätt platsbundna av oss. Jag själv har en egen teori om detta. Du kan läsa en del som har med saken att göra på min presentation (du når dit genom att klicka på min avatar).

Fick jag råda över mitt liv helt och hållet själv, så skulle jag önska mig till någon trivsam boning nånstans, där jag kunde få känna tillhörighet och få vara som jag är; befriad från inblandning av andra. Men den drömmen lär först gå i uppfyllelse den dag jag lämnar jordelivet…

Henrika, när jag får en kurator på vuxenhab, ska jag tala med han eller henne om att få göra en utredning för att se om jag har ADD. Kan ju även då fråga om jag kan få göra en utredning för att se om jag har Aspergers?

Varulv, jag har inte nordisk mytologi eller (nordisk folktro) som det också kallas för, som specialintresse. Men jag finner tanken väldigt intressant då jag befinner mig på landet, eller ute i skogen.   Jag vill så gärna att det ska finnas något mer, än bara det som vi kan se. Någon sorts magi, och löfte om att detta livet inte är allt, och att vi inte är ensamma, även om vi känner så.  Bland annat pga. detta är jag kristen. =)   Men samtidigt är det intressant med skogen, en sorts magi, eftersom skogen genomstrålar mystik. =)

Kanske var det så för mig också då jag var barn, som du berättade om här. Jag kommer inte ihåg om det var en fixide jag hade som barn, eller om det faktiskt var så att jag upplevde det som svårt att svälja som barn, och sedan fick svårt med att äta.   Men jag kommer ihåg att alla de andra barnet hann äta upp sin mat, och började leka, medans jag satt där och försökte få i mig maten. Känslan av att vilja äta upp, så man kunde vara med och leka, samtidigt som man inte vågade svälja, minns jag ganska så väl.

Jag var inte rädd för att svälja, men jag hade lite svårt för det.
Hade väldigt liten aptit och så…..
Sedan kom läkarna på att det var mina polyper som var för stora, de opererade bort dem…eller förminskade dem.
Sedan ändrades det och nu….är det inga problem att svälja…*skrattar*

Varulv, jag ska läsa din presentation någon annan dag, för det var mycket information, och nu är tvn igång här hemma, och då behöver jag har det lungt och tyst för att verkligen kunna ta in all information.  Men det verkar intressant, det du tog upp.

Jag skulle vilja bo själv, och kunna vara mig själv i en trygg miljö, men samtidigt vilja ha lite hjälp med att komma igång med saker. Jag bodde själv i en lägenhet för några år sedan, och det såg ut som ett bombnedslag där hemma.   Fick även problem med avloppet i badrummet, därför att jag hällde i lite kattsant i toaletten, vilket inte alls var mycket.  Det var bara det lilla som blev kvar, när jag hade lagt i all kattsant i en plastpåse.  Men det slutade ju i katastroj, kunde inte spola, och det blev vatten över hela golvet, eftersom det kom upp vatten från brunnen vid badkaret.

Jag hade svårt för att diska, och städa. Först tänkte jag: Men det är så lite disk, så jag väntar med disken tills jag har lite mer disk. Plötsligt var det disk överallt och då tänkte jag: "Ojdå, ja den här disken orkar jag inte ta itu med nu."

Jag fick hjälp av någon personal från ett gruppboende, som kom och hjälpte mig med olika saker.  De skjutsade mig till dagcenter på morgonen, hjälpte mig med att sätta igång och städa, samt handla. De skulle även hjälpa mg med att tvätta, men det blev aldrig av, tack vare mig.  Mamma hjälpte mig mycket med olika saker också, då främst tvättningen.  När personalen kom, brukade jag vara så trött på morgonen, så att jag ibland inte släppte in dem.  Vet själv att det var dålig stil av mig, och jag skäms över mitt beteende. De ville ju hjälpa mig, och så, och jag behandlade dem så illa.  Men jag orkade verkligen inte de gångerna, det tog emot så otroligt mycket, så jag bara kände: Jag sover nu och skiter i allt.

Pappsing, intressant att det var så för dig också.  Dock behövde jag aldrig operera mig, tror inte att det togs någon läkarhjälp eller så för mig.  Jag har för mig att jag började svälja av mig själv.  (av vad jag kommer ihåg.)

#40

Ja skogen har sin mystik, helt klart. Tyvärr är det så i dagens verklighet, att man får finna sig i, att den skog man ena dagen går och kontemplerar i, andra dagen kan vara avverkad och plöjd. Det är priset vi får betala för vår välfärd.

Under hela min skoltid, hade jag en fobisk motvilja mot att äta bespisningsmaten. Var jag tvungen att äta upp det jag (av tvång) hade tilldelats, så satt jag kvar till siste man, utan att kunna äta upp. Fick jag "lämna", så gjorde jag det (befriad och glad).

Att försöka äta upp maten, mot kroppens vilja, var en omöjlighet för mig. Sväljorna bara anhopade sig i strupen…

#41

Nej, polyper har jag aldrig haft. Men min syster opererade bort dem i typ 6-8-årsåldern, minns jag.

Andra saker som jag har problem med, och som jag tror att jag inte har tagit upp.

När jag tex. läser något, så måste det vara helt tyst. Det har hänt många gånger, när jag läst tex. en bok av Stephen King, att mamma kommer in i rummet och börjar att prata om något. Hon vet att jag har problem med att få in det jag läser om det är en massa ljud igång, men det är som att hon inte ser att jag läser. Hon börjar prata. Jag är tyst, höjer boken för att markera att jag läser, och låtsas vara inne i boken, trots att jag inte alls är det.  Hon ställer en motfråga: "Är det inte så?" jag blir irriterad och säger: "Mamma, jag läser" Hon säger då ungefär såhär: "Okej, jag ska vara tyst…. Ska inte säga ett knäpp"

Jag blir ännu mer irriterad och höjer rösten ytterligare. Sedan är jag såpass irriterad så att jag inte kan förstå vad jag läser.  Inte nog med att jag har problem med ljud då jag läser, jag har även problem med mina egna tankar som kan få mig ur koncentration.  Jag kan sitta i min tystnad och läsa, plötsligt komma på mig själv: "Men nu tänkte jag ju på vad som hände under dagen. Vad var det som jag läste nu igen" Så får jag gå tillbaka, och läsa om igen.  Så fort någon kommer in i rummet, så har jag tappat bort mig i det som jag just då läste.  Jag kan inte läsa och lyssna på musik samtidigt.  Har alltid haft svårt för det.  Det går liksom inte in, hur många gånger jag än läser det.

Jag har även väldigt svårt för att tala när jag går förbi någon på stan. Om tex. jag och min kontaktperson är på stan och vi diskuterar något, då kan jag ja svårt för att ta in, eller prata - om vi går förbi en person.  Jag är oftast tyst, och talar när vi har gått förbi den eller dem personerna.   Om jag hör en bil eller motorcykel som gasar på, så att det blir ett högt ljud, blir jag oftast rädd,  får en sådan här pirrig känsla i brötet, som kan jämföras med när man åker berg och dal bana.  Den här kanslan varar oftast i någon sekund.  För sedan förstår jag vad ljudet är för något.

#42

"Jag sover nu och skiter i allt."

Ack, huru många gånger har jag inte känt lika dant såsom du! Och gjort slag i saken också! Och hur skönt har det då inte känts därefter! Man har i sådana stunder fått direktkontakt med sitt rätta jag: erfarit gränsen "hit, men inte längre!". Vilket gjort en intet annat, än väl!

(Det där idealboendet, som jag stundom tänker mig - det ska ju givetvis vara så beskaffat, att man slipper städa, diska, tvätta etc. )

varulv,  ja exakt!=) Och sedan vaknat upp med ångest för att man sov istället för att gå upp och släppa in dem, eller inte svarade då de ringde i telefonen och liknande. 

#45

Intressant det du redogör för, skippy! Det kunde mer eller mindre vara en skildring av min frukost-ritual hemma…!

Jag blir så störd på min sambo, när jag inte får läsa morgontidningarna i fred, så det är inte klokt. Hela dan kan bli förstörd för mig, om min sambo - i all välmening - kommer med några muntliga inhopp när jag sitter och läser morgontidningarna vid frukostbordet. Jag kommer då fullständigt ur fattningen.

Inte så lätt för utomstående att kunna förstå. Men för mig - liksom tydligen också för dig - är detta livsviktigt.

Själv förknippar jag det här med asperger-personligheten. Och ju mer du meddelar om dig och din personlighet, desto mer framstår du åtminstone för mig som urtypen för en aspie (!) .

#47 Men tro mig, skippy, det där har jag klarat av för flera decennier sen. Visst, man hade dåligt samvete i början, men sedan tog den insikten över, att just detta, det var centralt livsviktigt för just mig! Och då tog det över allt annat. Vilket kändes väldigt skönt faktiskt.

Andra saker som jag finner problematiskt är att jag tröttnar väldigt fort på det som jag innan varit så geniunt intresserad utav.  Kan ta några exempel: Jag kan gå en hel dag och känna: "Åh vad jag vill se filmen Titanic nu."  Jag kommer hem, sätter på den filmen, och när den har gått i några minuter så känner jag: "Vad tråkigt, nu vill jag inte se mer." Jag börjar då tänka på alla tråkiga scener som filmen har, och känner en trstess inom mig. Jag stänger av, och börjar då tänka: Vad ska jag göra nu?

Jag går ut, tar en cigg, och tänker: Ja, jag kan sätta mig vid datorn. jag sätter mig där ett tag, tills jag går och lägger mig.   Jag kan känna ibland: "Nu känner jag för att städa." Och då börjar jag sätta igång, men helt plötsligt känner jag: Nej nu har jag tröttnat.

Som barn var jag såhär också, jag kunde gå in i mitt rum, leka med saker ett tag och sedan tröttna. Mamma var den som fick städa upp alla mina leksaker.  För då orkade jag inte städa upp efter mig.  Ibland kan jag känna: "åh, nu vill jag baka bullar." Mitt vid jäsningen har jag tröttnat på baket och mamma får ta över.    Jag kan lätt tröttna på olika forum och inte besöka dem på månader eller till och med år emellan.  För att helt plötsligt dyka upp en dag som gumman i lådan.   Jag kan även vara så med vänner, inte ringa dem på månader för att sedan ringa dem och fråga hur det är med dem och vad de gör.

På samma sätt är det så med musik, ibland lyssnar jag inte alls på musik, helt plötsligt vill jag lyssna på musik och lyssnar då otroligt mycket på det, allt ifrån hiphop till klassisk musik.

Som illustration till det som du nu sa, skippy, kan jag nämna, att jag som barn (typ 7-11-åring) nästan varje dag ville författa en bok / alternativt ett nytt seriemagasin (jag höll på med serietecknande för fullt då).

Sagt och gjort. Jag kom hem, tog en bunt A4-papper; vek dem på mitten, och häftade ihop dem (så det blev A5 utav). Därefter började jag utforma omslaget. Men sedan tröttnade jag i regel, och lämnade arbetet där hän.

Jag vet detta, därför att de flesta "böckerna" och "seriemagasinen" finns kvar, bevarade i en skokartong.

#48

Ja jag förstår exakt hur du känner, visst känner du då en bubblande ilska inom dig, som du vill förtränga och inte helt visa, därför att du logiskt sett vet att det inte alls är något att bli arg för, samtidigt som du känner att det är viktigt och därför blir arg.  Hon borde veta att det är viktigt för dig att inte bli störd när du läser. Gör hon det för att reta dig? Eller är det så att hon inte ser att du läser?  Visst är det exakt såhär du brukar känna och fråga dig?

Så är det för mig.  Man vet logiskt sett, att det inte är något att bli arg för. Men man känner att man blir arg, därför att koncentrationen försvinner när man blir störd.   Och ibland brukar jag till och med vänta på att hon ska säga något, eftersom hon befinner sig i rummet, och då känner man: Ingen ide att koncetrera sig på det som man läser nu, för snart kommer hon att tala, och då tappar jag ändå koncentrationen.

Men så kliver hon ibland in i rummet utan att säga något, och då tänker man saker som: Är hon arg på mig nu? Något har gått snett, för hon sa inget till mig.  Men oavsett om hon säger något eller inte, är koncentrationen från det man läser som bortblåst, eftersom alla koncentration nu är vid tanken: Jag är inte ensamen i rummet.

Känner du igen dig, varulv?:)

#51

Och för mig så har jag en massa dikter i olika block, har även en massa block där jag börjat med en bok, men ingen av böckerna blev avslutade.  Jag har även halvfärdiga låttexter, som jag började med vid tonåren. Sedan har jag även klara låttexter också, någonstans, men inget hände med dem.

När jag fick en skrivmaskin i födelsedagspresent, som skulle ge mig en puch mot författarskapet, så blev det aldrig av.  Tror jag endast skrivit med den några få gånger.  Nu vet jag inte vart den är, alls.

Det finns två filmer och en dokumentär som inspirerat mig till tre drömmar.  1. filmen Poetic Justice inspirerade mig till att börja skriva dikter.  2. Coyote ugly inspirerade mig till att bli låtskrivare. 3. Dokumentären om Stephen King inspirerade mig till att bli författare.

Inget av detta blev mer än bara drömmar.  Dock hade jag lite tur för några veckor sedan, jag skrev en dikt på mitt dagcenter. Skickade in den dikten till min stadstidning, och den kom med! =) Jag blev jätteglad, det är det längsta jag kommit.  Förutom den gången jag vann en dikttävling på högstadiet.  Men att min dikt kom med i tidningen, gjorde att jag ville fortsätta med dikter.  Så ibland när jag kommer på något, då skriver jag ner det. =)

#52 Jag häpnar av den samstämmighet som du nu påvisar, skippy!

Som om du sute inne i min själ och bara skrev ut remsor på dina iakttagelser!

Men nu vet jag ju samtidigt, att det inte är mig du läser av, utan dig själv…!

Precis som du anför, så blir också jag helt vansinnig om min sambo träder in i köket på morgonen när jag sitter där med min tidning. Jag är i min värld, och mår bra av att få vakna på det viset.

När så sambon bara så mycket som passerar i hallen utanför köket, kan jag känna att det är kört. Då fråntas min uppmärksamhet tidningen och den tankevärlden - till sambon som tydligen tänker sig att bryta "bubblan" och komma med något jag vet inte vad.

Således måste jag nu koncentrera uppmärksamheten på det en stund, tills hon "behagar" gå därifrån… På grund av en sådan incident kan det ta en hel timme för mig att komma till sans igen…

Men det tycks omöjligt för kontrahenten att förstå. Och jag kan förstå henne - det kan inte vara lätt att behöva acceptera något sådant!

Icke desto mindre är detta en absolut nödvändig ritual för mig på morgonen. Om denna inte accepteras, ja då måste jag välja bort sambolevnaden. Vilket jag iofs inte vill. Men att kompromissa om just detta, det är jag inte beredd till…

#53

Låter positivt! Hoppas att du nu har funnit ditt "medium" och tar det på allvar!

Jag har skaffat mig en rutin att gå och cykla varje morgon.
På det viset får jag stund för mig själv….
Min fru kan gå runt fritt i hemmet.

Sedan behöver jag även luft och motion, det är min drog.
Morgonrundan och sedan komma hem, duscha och dricka en kaffe macchiatio….som inte är äkta, utan ett recept som jag har skapat själv….:P

Nescafe, socker och mjölj.
Fast lite och väldigt starkt kaffe i botten, sedan mycket mjölk på det.
….ska drickas kall…

Sorry, lite OT, men den bjuder jag på :P

Tack, Pappsing! Det var faktiskt ett väldigt bra förslag. Ska fundera lite granna på, hur jag eventuellt kan omgjorda min morgonstund, till åstadkommande av full harmoni…!

Oj vad här har skrivits sedan sist, håller med de andra att det är underbart att du vill dela med dig så mycket av dig själv. Det kommer nog hjälpa många att inse att de inte är ensamma där ute.

KAn ju bara säga att jag älskar sagor jag med  speciellt med tomtar, troll vättar och allt annat som kan tänkas bo i skogen. Älskar även skogen.

Efter allt du skrivit tror jag det är fullt möjligt att du har både Asperger och adhd/add.

Även jag när jag var liten ville ha allt på mitt sätt och på mina villkor annars blev jag oerhört arg. Nu har jag fortfarande samma behov men man har lärt sig att handskas med det på ett annat sätt.

Jag avskydde när folk rörde mina saker och andra barn skulle leka med mina leksaker.

Mina favoritsaker får ingen röra, tog bra lång tid innan sambon fick röra/låna min bärbara dator utan att jag blev ilsk. Nu vet jag att han tycker det är larvit/jobbigt, så jag biter ihopp, visst går det lite bättre men det kryper fortfarande i kroppen.

Du skriver även att du måste få tid på dig så du kan förbereda dig innan det händer saker. Så är jag med, jobbar lite på dagis när de behöver folk men ringer de samma dag så säger jag alltid nej, även om jag kan. För jag har ju inte planerat för att jobba så då går det bara inte. Även om jag egentligen inte har något särskillt att göra. Ringer de dagen innan så är  det 50% chans att jag säger ja, beror på om min ADHD sida eller aspergersida är dominant just då.

Jag kan göra spontana saker oxå, men oftast vill jag veta i förväg så man kan förbereda sig. Blir det ändringar i planer så blir man oxå helt knäpp, man har ju förberett sig för denna sak vad det nu kan vara då kan man ju inte bara låta bli.

"Jag blir lätt irriterad inombords, känner mig rastlös till en början osv.  men det brukar oftast gå över, efter ett tag." Den kännslan känner jag så väl igen.

Läsa och lyssna på musik kan jag göra så länge det inte är musik med svensk text. MEn läsa med tv på eller med någon som babblar det går bara inte då blir jag som tokig. Så se där vi är ett gäng med den egenheten.

#51 haha har samma sa, en massa ofärdiga böcker man skulle skriva, men jag gjorde oftast en framsida och skrev en sida sedan blev det inte mera.

MEn hallå där skippy även jag fick en skrivmaskin av samma anledning, inte blev det mycket skrivet för det, allat finns kvar i mina kollegieblock och ett och annat papper författat på skrivmaskinen. Undrar om vi kasnke int eär syskon 

Kom att tänka på en sak, är det någon här som inte kan gå och dricka något samtidigt? Jag måste alltid stanna om jag ska dricka något annars slutar det bara illa  med att man dräller ner sig. Det brukar folk kunna ha skoj åt när man säger, vänta lite måste bara stanna för att dricka, medan andra verkar göra båda sakerna på en ågng.

O vad roligt att din dikt kom med i tidningen  hoppas du får med fler där, då kanske någon rent av ringer och frågar om du har så det räcker till en hel bok.

#54, you are soooo me! :D  Exakt sådär är det för mig också! :D

#56, om din ritual skulle brytas, hade det tagit hårt på dig då?  Eller skulle du tänka: "Okej, det är inte hela världen. Jag får väl göra något annat då?"

#58 Ja det är samma här, älskar också skogen. Tyvärr så är inte kärleken ömsesidig, därför att skogen ska alltid lägga pinnar framför fötterna på mig, så att jag nästan halkar.  Har ganska så svårt att gå i skogen, speciellt om det har regnat, eller om jag går på mossa, och ojämn mark, där jag tror att jag inte kommer sjunka ner, men gör det ändå.  Då är det nära att jag snubblar.   Men jag gillar känslan av att vara i skogen.  Det är en frihet och en känsla av att vara en liten del, av något stort.  Som att man är på ett ställe som känns så rätt, något naturligt, man har funnit sitt hem.  All sång från fåglar, ljudet av träden som susar, och all doft som inger känslan av frihet är helt underbar. =)

Dessutom mystiken, att man kan se skogsfolket någongång, för man kan ju faktiskt aldrig riktigt veta om de finns eller inte.  =)

Ja, detta att man ville ha sina leksaker i fred, känner jag också igen. Och OM mamma köpte en födelsedags present till någon från oss, ville jag ha exakt samma sak.  Annars blev jag väldigt ledsen och arg.  Jag kommer ihåg när jag en julafton fick en sminkdocka av mamma, och mina kusiner ville leka med den. Men det ville inte jag, och blev sur när de lekte med den, för den var ju min.  :D

När det kommer till min dator, så vill inte jag heller att någon ska röra den.  Det känns som att de går in på något personligt hos mig.  Datorn är ju min, och jag vill inte att någon annan ska sitta där och ta på något som är mitt.  Däremot kan det gå bra, om vi är på youtube, och jag då säger: "Du får sitta där och titta om du vill. " Men det ska vara på mitt initiativ, och inte på den andres.

Åh, kan känna igen mig i detta som du säger om jobbet där.  Jag skulle säkerligen känna exakt så, om jag hade ett jobb. Jag kan känna om en kompis ringer och frågar: Vill du komma hit, eller följa med till en kompis?" att jag hellre vill vara hemma.  Det blir som en mental krock inom mig, där jag tänker ungefär såhär: Men detta har jag inte planerat, jag hade ju planerat att ha en lugn kväll framför tvn och datorn, och nu kommer detta alltså inte att ske." Om jag då skulle säga JA, vilket gör att jag säger nej.  Om jag skulle säga ja, hade det gått väldigt mycket emot mig, och jag hade velat inombords och tänkt: "Jag ringer henne och säger att jag inte kommer/ följer mig. "  Men sedan tänker jag att jag inte har något att bortförklara det hela med.  Kan ju inte säga att jag är sjuk, för då borde jag ju ha sagt det direkt när hon ringde.  Så jag tvingar mig själv att följa med, trots att det går emot.

oftast får jag roligt ändå, och känslan brukar oftast lätta när jag väl är hos en kompis eller på väg, dit vi ska.

haha tycker det är roligt att vi är så lika, det glädjer mig faktiskt. Och jag blir så nyfiken på dig Zatanica! =)  Jag måste stå still eller sitta ner, medans jag dricker.  Annars får jag lätt vattnet över mig eller i fel strupe.

Jo jag tänkte fråga om någon av er känner igen sig i detta också?

Jag kan vara väldigt långsint, kan bli arg på en person som gjorde mig något åratals tillbaka.  Störa mig på den personen, osv. Om någon blir sur på mig, eller är otrevlig i emot mig så kan jag aldrig glömma det. Men om personen i fråga ber om ursäkt, är det glömt direkt.

Jag kan lätt störa mig på människor som jag inte känner. Bli irriterad om någon sätter sig bredvid mig på bussen. (då jag väl åker buss, för det är allt för sällan.)  Om någon glor på mig, så blir jag också väldigt upprörd inombords.  Jag kommer ihåg en gång, då jag gick på en troktoar, full av snö, med endast en mycket smal plogad gångväg på trotkoaren. Jag såg en medelålders man, och tänkte då: NÄÄÄ, aldrig att jag går ur vägen en gång till för en annan människa.  För det är nästan alltid jag som får göra det.  Han vägrade gå undan, och jag detsamma, sedan möttes vi, och han gav mig en blick som visade: "Jag tänker inte gå undan, varför går DU inte undan?" Så jag fick vara den som böjde mig, och gå på den här snöhögen, för att kunna gå runt honom, och jag blev såå upprörd.  Jag kokade nästan av ilska, och tyckte att han betedde sig väldigt illa emot mig.  många hade glömt detta säkerligen på en gång, men jag minns detta fortfarande lika tydligt, och det var för två - tre år sedan, drygt. Det jag kände just då var: "Varför skulle JAG böja mig för någon random, jag inte ens känner?"  Medans det rationella inom mig säger: "Varför skulle en person böja sig för en random som dig, som han inte ens känner?"

Det är lite detta, känsla vs tanke, som talar olika språk inom mig, men som ändock påverkar mig.  Känner nån av er igen er?

Hur jag är med handlingar och konsvekvenser.

När det kommer till mig och sparandet, så ser det ut såhär. Om jag får hålla i pengarna, och sparar pengar hemma, så är de praktiskt taget slut efter ett tag.  Antingen så köper jag upp pengarna, eller så ger jag bort dem till bland annat välgörenhet.   Det som däremot går bra, är om jag inte får se pengarna och när de förs över automatiskt från mitt konto till mitt sparkonto.  Då går det riktigt bra.

Jag kan oftast se saker över internet, och känna, detta vill jag ha. Sedan kommer det räkning på räkning, och då blir jag frustrerad och grymt irriterad över att alla räkningar kommer, och det känns som att pengarna kommer att ta slut direkt.  Jag börjar räkna hur mycket jag får över, och om jag räknade fel, och det sedan visade sig att jag kommer ha ännu mindre pengar kvar - då blir jag vääldigt irriterad.   Den värsta ilskan kan dyka upp om tex. en försäkring plötsligt dyker upp med posten som jag inte hade räknat med.  Många gånger får mamma hjälpa mig med vissa räkningar.

Jag har även svårt för att handla, om jag inte redan känner till vad summan kommer att gå på, eller om jag är helt säker på att det kommer att räcka.  Jag köper tex. aldrig mat eller liknande, om jag endast har 100 kr. på mig.  För jag har väldigt svårt för att se vad saker och ting kostar i affären.  Jag förstår inte riktigt vad som betyder vad.  Allt blir en total röra i huvudet på mig, när jag håller i ett korvpaket, och ska försöka lista ut vilken lapp som berättar vad den korven kostar.  För de heter ju olika, och så.  Och det är extrapriser här och där.  Vilka är det extra pris på?

Så väldigt ofta, är det mamma som får handla. :P

Jag har alltid haft svårt för att ta konsvekvenser, känslomässigt.  Men inte tankemässigt, för jag förstår ju varför konsvekvenserna uppstår.  Om jag tex. köper något, och det sedan visar sig att jag inte hade råd alls, det kanske fattades några kronor, så blir jag känslomässigt upprörd.   Kan känna att jag gick dit helt i onödan, kan bli frustrerad över att planeringen ändrades, jag som hade förväntat mig att komma hem med just den här saken - kommer nu hem tomhänt.   Det är en frustration som kan få mig att gråta, känslan av att knappt kunna andas in, men ändå så kan jag andas ut.  man vill rycka av sig håret, men ändå så gör man inte det.  Man vill skrika ut denna frustration, göra något, så att man snart bli befriad från denna frustration.  Men istället försöker man samla sig, och då tar det längre tid att bli fri från den här känslan.

När jag blir arg, och visar det, så går det fort över. Men håller jag det inom mig, så tar det väldigt lång tid (enligt mig) att bli som vanligt igen.  Det var därför som jag (som barn) rev sönder mina böcker, för då kändes det lite som att ilskan rann över mig och blev till rivet papper.  Ungefär som när vissa är ledsna, och skriver av sig, för att sätta ord på sina känslor, och låta dem bli till en dikt eller en berättelse.

När jag sedan blev tonåring, så förvandlade jag känslorna till ord, genom att använda mig av de hemska orden jag kunde komma på. Svorord och könsord, var sköna att skrika, för det var ord som kunde jämföras med de starka känslorna som jag just då kände.  Att smälla i dörrar var också helt underbart, för det blev en hög smäll, samtidigt som jag kände mig bättre efteråt.  Och det gick fort.

Jag kunde bli upprörd över minsta lilla, minsta lilla tjat om något, kunde bli till rena rama frustrationen inom mig.  Idag kan jag höja rösten och älta något för ett tag, sedan är det hela över.  Jag behöver även gå ut och ta en cigg, för att lugna ner mig.

Efter varje sak jag har utfört, så måste jag gå ut och ta en cigg, eftersom jag behöver lugna ner mig.  Och även mellan sakerna - ifall det tar tid, så behöver jag ha min lugna stund.  Som skolelev, dagdrömde jag mycket, speciellt om det handlade om något jag inte var intresserad av. Kunde även sova mig igenom det.   Men var det något intressant, var jag pigg och glad.  Gillade musik väldigt mycket i skolan.  Även att skriva berättelser och liknande.

Något jag hade svårt för under skolan var mattematik, jag blev frustrerad när jag inte kunde talen. Oavsett om jag fick hjälp eller inte, så kunde jag ibland inte förstå vad svaret blev. Då blev jag bara irriterad, främst då på mig själv men också hela den situationen som jag befann mig i.   Jag ville bara gå därifrån och försvinna.  

#62 Ändå är du ju stjärna på matte - bara det, du inte vet om det själv. Den matteundervisning som i allom tid har bedrivits i skolan, den är tillrättalagd för NT, förstår du, och därmed inte för dej!

#62 hehe säkerligen har du rätt!=) Men eftersom jag gick i särskola, så lärde jag mig aldrig delat med, eller X och Y och alla de här mattetalen. Utan lärde mig endast plus, minus och gångertabellen.

Men jag har fortfarande svårt för matte då det är ojämna siffror, det står liksom still i huvudet på mig.  =)

Du ska inte bekymra dig så mycket för dina tillkortakommanden! Dessa har förmodligen uppstått som följd av inkompetent pedagogik till dig.

Jag har själv erfarenheter av "oöverstigliga problem" inom matte, men när rätt pedagogik uppenbarade sig, ja då kändes ju de där problemen som alldeles bortblåsta…!

Du är bra på matte, basta! Sök rättan pedagogik, det är mitt bestämda råd!

#65

hehe vad söt du är, och säkerligen har du rätt i det som du säger. Att det är pedagogiken som det var fel på och inte hos mig!  Vilka saker inom matte är det som du har problem med då?:)

Det känns lite som om jag tjuvlyssnar på ett kurator-samtal, när jag läser vad ni skriver till varandra :P

#67 Känn dig välkommen in i kurator - samtalet. 

Jag gillar en fras som du skrev "när jag blev tonåring, förvandlades känslorna till ord"

jag fick en bild i huvudet, av hur känslor…är som någon massa, transformerar sig själva till ord….kan inte helt sätta ord på den bild i hududet, men skoj är det..

Jag fattar precis vad du menar, så det var inget med det.
Tycker bara det var ett charmigt sätt att uttrycka det på.
Det är ju det svenska språket som är så….:P

Nu ska du enbart hålla käft! Pappsing! ()

#66 Kan inte specificera så här på rak arm, men där fanns vissa svårigheter. Och jag fick faktiskt för mig (i gymnasiet tror jag), att "min personlighet var sådan, att detta var oöverstigliga hinder för den personlighet som jag tillhörde". Någon måste rimligen ha hjärntvättat mig om det - nån "social" NT förstås!

Dessutom gjorde jag slarvfel på alla prov-tal, vilket drog ned mitt mattebetyg till "4".

När jag sedan började på KTH, så innebar de första introduktionsveckorna bland annat att ha prov på hela gymnasiets mattekurs. Jag repeterade några kvällar, och sedan var det inga problem för mig att få godkänt.

Men varför alla dessa låsningar under gymnasietiden…?

Tja, själv finner jag inget svar…

Varulv: Ska jag tolka det där som om du verkligen menar det, den här gången?
Eller var det skämtsamt menar, den här gången med?

#69, ja exakt. Blev jag upprörd så kändes det väldigt skönt att skrika ut sin ilska. Ingenting blev förstört, samtidigt som jag fick ut min ilska på ett mer kraftfullt sätt.  Kan fortfarande känna att det är skönt att skrika ut min smärta, om man slår i knäskålen, eller tårna.  Det känns som att det lindrar på något sätt, samtidigt som det nog inte gör det, heller.

Sedan skrev jag ofta ner min sorg på papper.  Vid 14 - 16 års åldern brukade jag även skära mig på armarna med rakblad.  Det kändes som att det blev en jämnvikt inuti mig, att all smärta jag kände inombords blev hanterlig, eftersom all fokus nu sattes på smärtan i armen.   Ingenting jag rekommenderar, dock.  Rekommenderar att skriva av sig, för det kunde vara liknande känsla, på ett mycket bättre sätt.  Då man sätter ord på sorg, känslor och smärta, och överför dessa känslor på ett papper.

#70 intressant, tror du att det kan ha berott på dåligt minne? Eftersom det gick bra för dig när du repterade mattetal?

Lite så är det för mig, om jag repeterar något, så har jag enklare att minnas. Men gör jag inte det, så glömmer jag väldigt lätt.  Dock har jag väldigt svårt för att minnas saker eller att fokusera på de saker som inte intresserar mig.  Mattematik och geografi är några av dem ämnen som jag verkligen tyckte var tråkiga under skolan.  Jag hade svårt att fokusera, låg där mest mot bänken och sov, eller hade fokus åt annat håll.  :P  Var det samma sak för dig?

#71

"Det känns lite som om jag tjuvlyssnar på ett kurator-samtal, när jag läser vad ni skriver till varandra :P"

OT (dvs. "off topic")

Skärp till dig lite, är mitt bestämda råd.

#72

Ja, jag tror det nu, ja - att det har berott på dåligt närminne (i de avseenden som vi nyss har diskuterat i andra trådar här).

Matte och Jogge. Tja… kan faktiskt hålla med dig… Bland det tråkigaste man kan tänka sig var nog geografi-ämnet…

Ändå: jag är en sann globetrotter. Har rest mycket hittills i mitt liv. Jag älskar att studera kartor. Det är närmast en livsnödvändighet för mig att hålla reda på mina "omgivningar". Jag har en dokumenterat god spatial förmåga; mitt lokalsinne är utmärkt; jag älskar att hålla reda på ekotyper och stadsbebyggelse; jag älskar såväl natur som städer…

Varför borde inte just jag ha blivit fena på just geografi…!?

#74 hehe ja, det borde jag ha kommit ihåg att vi gjorde.  Och säkerligen var det så för oss båda. 

Oj, själv så har jag aldrig varit utomlands någongång, inte ens i Norge. 

Och kartor har jag väääldigt svårt för, ser bara en massa streck, För att inte tala om lokalsinnet.  När jag går på stan, så ser jag endast troktoaren och vägarna, ser också husen, men aldrig affärerna.  Kan gå förbi en affär flera gånger utan att ha noterat att den finns där.  De ställena jag har noterat är Åhlens, Mc domalds, Systembolaget, Torget osv.  Med andra ord: Vanliga platser och affärer, noterar jag.  Men vägar man sällan går på, eller affärer jag sällan går in i (eller aldrig gått in i) de vet jag knappt vart de är.  

Vilka länder har du varit i?  Och det var en bra fråga som du ställde vid slutet av ditt inlägg där.  Jag vet faktiskt inte! :P

Kul, att du inte har lokalsinne som jag! Och ändå har vi ju så mycket annat gemensamt, uppenbarligen, du och jag!

Åh, jag har varit i många länder… Be mig bara inte räkna upp dem! Det skulle inte skänka någon mening åt sammanhanget.

#76

Ja, jag håller med dig.  Det som jag är bra på, och som har varit och är stundtals ett brinnande ämne för mig, är bland annat teologi.  Jag pratade med min kontaktperson idag, för att se hur hennes uppfattning om mig är, utifrån.

Då sade hon något väldigt intressant enligt mig.  Att jag är väldigt bra på att analysera en text och få den text ett steg djupare - på en mer djupare nivå. Och att jag hade ett liknande intellekt som hennes kurskamrater som var utbildare på en högre nivå.  Och hon kunde ju inte säga att det var Aspberger som jag hade, eftersom hon inte är en psykolog.  Men att det kan ha med det att göra, då det kommer till specialintressen osv.

Ungefär så uppfattade jag vårat samtal, och det var väldigt roligt att höra.   Jag kom att tänka på detta nu, när du talade om ditt lokalsinne och att du var så bra på det.   Vi har ju många svårigheter, men också gåvor som vi ska ta vara på!=)

"Vi" - du menar då vi aspergare såklart!

#78 ja såklart!=)

Men jag tror också att andra människor har en gåva, men att de kanske har svårt för att finna den, därför att de kan vara bra på flera saker samtidigt, och därför kanske inte notera just den här gåvan de har fått.  Eller vad tror du varulv?:)

#78 Varje gång du ställer den frågan… (börjar tro att du är nåt slags ängel… ): ja, då vet du ju redan det sanna svaret!

Tja, för att besvara din fråga:

Jag har ju kommit på, att  b i o g r a f i e r  intresserar mig mycket. Och en bidragande orsak till det, det är faktiskt - precis som du säger - att jag tror mig om att ha ett särdeles känsligt väderkorn för just "kvintessansen" i historien. Ofta ser jag längre än de flesta andra i just detta sammanhanng. Det har jag kommit att veta med mig.

Om nu detta skulle bero på, att jag bara har några få saker, som jag är riktigt bra på - alltmedans andra - "NT" - är bra på en himla massa saker mera; det vet jag faktiskt inte, men kan iofs ansluta mig till din hypotes därvidlag. Så kan det säkert vara!

#80

Okej!=) När du läser en biografi, kan inte du försöka förklara hur du tänker, och vad du vill hittaa, och vad du ser när du läser en biografi?  Vore väldigt intressant att veta, =)

#81

Det var väldigt svåra frågor du ställer, skippy! Men icke desto mindre intressanta!

Om jag kan svara på dina frågor, det är ju en annan femma…

Nå. När jag läser en biografi, då ser jag  l i v s ö d e t ,  framförallt. Detta framstår för mig - ofta på ett relativt tidigt stadium - som väldigt klart. Sedan är det detta, som för mig blir det väsentliga i sammanhanget.

Och faktiskt - alltsom oftast så finns där (neuro-)psykiska komplikationer hos objektet. Dessa finner jag ävenledes intressanta - och kan identifiera mig med! På så sätt blir en biografiläsning ett slags balsam för just mig. Eftersom jag ju själv äger en särart. Och skulle inte förvåna mig ett dugg, om man kunde finna både en och en annan aspergare bland biograferna…

#82 Okej tack för ditt svar. 

Själv så vill jag finna ett sammanhang. Om du tänker dig en pusselbit, som man inte riktigt vet, vart den ska vara. Och plötsligt så finner du den rätta platsen för pusselbiten. Ju mer pusselbitar som faller på plats, desto bättre blir bilden, och plötsligt så kan du se vad pusslet föreställer.  Exakt detta är vad jag vill finna när jag studerar teologi, här hemma.  Jag vill veta vad det är som jag tror på, och vart varje pusselbit ska vara.  I denna jämförelse så är pusselbitarna = frågor som man vill ha svar på.  Och när de faller på plats = ett svar.

Jag kan även ana att du känner igen dig i detta, när du ger dig in på ett djupare plan vid dina biologiläsningar? :D

Ja, absolut! Varje biografiläsning bör ha just den funktionen som du säger, att ge en fördjupad förståelse av - medmänniskornas psyken, därmed av ens eget - således öka samhörighetstilliten emellan mig och mina medmänniskor…

#84

Härligt! =)  Så en fråga här nu: Läser du biografier, därför att du vill lära känna dig själv? Kanske finna detaljer hos dig själv, som du annars kanske inte kunde se, förens du ser ett ord för just den detaljen?

#85 Exakt så ja!

#86 Jag förstod nästan det!=)  Men det är en bra egenskap som du har, och jag kan tänka mig att det på så vis blir väldigt intressant att läsa biografier.  Jag kan tycka att det är mer intressant att läsa om hur människor tänker och beter sig via forum.  Då kan jag ofta leta efter det som du gör när du läser biografier.   Att liksom lära känna mig själv, genom att läsa hur andra tänker och beter sig.

Men om jag läser en biografi, (då jag väl har den rätta koncentrationen och lugnet omkring mig) så letar jag oftast efter det som boken handlar om.   För jag läser liksom alltid baksidan, så jag får ett hum om vad boken handlar om.  Som tex. boken: "En blomma i Afrikas öken." Då var all fokusering riktad mot den delen då hon köns stympades.  Eftersom det var endel av handlingen i den boken.  Men jag snappade även upp hur de levde, kunde se miljön framför mig.  Bli förundrad över hur de levde sina liv, de hade ju tex. ingen klocka, utan de tittade efter solen och såg vart på himlen den befann sig.  De hade inga pengar utan betalade med kameler osv.

Av någon anledning så berörde dessa saker mig.  Och jag tänkte: Tänk att vi lever på samma planet, men ändå i så olika världar.  och det fascinerade mig! =)

Egentligen är det det intressanta med all litteratur från andra länder, att man kan identifiera sig med personerna och miljön, och inlämma den världen i sin egen värld. Det är berikande för en själv!

Jag minns när jag som ung läste böcker av Albert Camus, vilka utspelade sig i den algeriska staden Oran. Jag själv visste väldigt lite om detta nordafrikanska land men insåg, att det var rätt likt Sverige och västvärlden ändå, trots kulturella skillnader. Man blev varse en civilisation, som i flera avseenden faktiskt kunde kännas som högre än vår egen…

Oxå grymmt långsint, säkert ofta utan anledning. Fortfarande arg på folk från skolan som mobbade mig fasten det var bra många år sedan. Däremot så förlät jag en för ett antal år sedan när han sa förlåt och förklarade varför. Han hade bara varit taskig mot mig för att rädda sig själv. Det hade jag känt och anat redan då. så han är förlåten.

Avskyr även jag folk som sätter sig brevid mig, varför ska de sätta sig brevid just mig. Man kryper ihopp i sitt säte och försöker komma aså långt bort man bara kan.

Läser vidare i tråden senare…

Jag hatar med när någon sätter sig intill mig på t ex bussen eller tåget.
När jag åkte buss och tåg förr….brukade jag fusk-sova.
Och lägga ena handen på andra sätet..för jag har märkt att folk brukar inte väcka någon för att fråga om de kan sitta på sätet intill.

Kanske lite fult, men vad ska man göra, när man inte vill ha någon intill sig.
Kanske bara vara ärlig och säga "Nej, jag vill inte ha någon intill mig"
Fast, skulle folk förstå och godta det?

Jag har inte provat det…när jag hamnar i situationen igen..så kanske jag inte kommer ihåg att säga det.
Så jag lägger det hela på hyllan.

Jag åker kollektivt i stort sett varje dag, men jag skulle inte vilja påstå att jag blir arg/irriterad om någon sätter sig bredvid mig (en kan ju inte ta upp två platser, resonerar jag). Däremot om personen luktar illa, sitter som om den hade värsta pungbråcket (brukar alltid vara män som är skyldiga till detta) eller försöker få till ett samtal med mig, så kan jag bli väldigt irriterad.

Jag brukar alltid sitta med hörlurarna på så att alla ska klart och tydligt se att jag inte känner för att vara social med nån random som vill snacka bort några minuter (kallprat är bland det värsta jag vet, för övrigt). Skulle jag trots detta höra att någon ändå tilltalar mig (vad sägs om vädret idag, vart är du på väg) så låtsas jag helt enkelt inte ha hört dem. Jag tycker inte att jag har någon skyldighet att ta upp en konversation med någon jag inte känner.

#88 Ja, det kan vara väldigt intressant. Men det är sällan jag läser biografier, däremot så gillar jag filmer som handlar om biografier.  :)

#89 Allt du skriver känner jag igen mig jättemycket i.

#90 haha smart taktik, själv åker jag väldigt sällan buss, jag väljer att gå istället.  Däremot så åker jag tåg några gånger om året, men då är alltid mamma med, så jag sitter bredvid henne. Så då slipper jag sitta bredvid nån som jag inte känner.

#91 Ja, när det kommer till det rationella, så håller jag med dig helt, Men känslomässigt, blir jag väldigt irriterad om jag inte får sitta ensam. Jag brukar för det mesta sätta mig längst bak, dels för att jag vill ha koll på passagerarna, men också för att man oftast sitter själv, och det är större plats där.  Så kommer det ibland människor och sätter sig bredvid en ändå, och då kan jag bli grymt irriterad,