Haha villken cool ide, skulle gärna se en sådan film. Gäller ju bara att hitta någon seriös som nappar på iden och gör det bra.

Varför inte kontakta någon med er ide?

Kul idé! Vi kan väl spåna lite om den!

Vad jag i förstone tänker mig är en arbetsmiljö med idel individuellt arbete. Ingen verbal kommunikation; var och en sköter sitt; ingen stör sina arbetskamrater på något sätt alls (ty det vore en dödssynd i ett AS-samhälle!).

Alla är väldigt disciplinerade och inne i sina arbetsuppgifter.

Så äntrar den stackars NT scenen. Hen går såklart till än den ena än den andre för att söka social kontakt - men utan resultat, och blir bara avsnäst hela tiden.

Till slut finner sig NT:n i situationen, och försöker utföra ett arbete individuellt. Men klarar inte av det; har så mycket att behöva fråga om… Men ingen stöttar; alla tycks så självupptagna…

Så blir det dags för fikapaus. NT:n beger sig till fikarummet. Där finns inget gemensamt bord, utan endast småbord, där det sitter en person vid varje. De flesta läser en tidning. Ingen kommunikation mellan individerna förekommer.

Den stackars NT:n ger upp; finner sig ha kommit till helvetet på jorden…

#1 Jag orkar själv inte göra något med den, men ja det vore jätteskoj om nån annan gjorde något. OM det skulle ske så måste det vara ett sammarbete mellan ASare och NTare, annars kan det bli riktigt konstigt. Man ska ju inte få känslan av att varken AS eller NT är konstigt eller normalt.

#2 Hahaha!  Klockrent! Det var precis sådan respons jag hoppades på. Det märkliga är att jag nog skulle trivas rätt bra på en sån arbetsplats, fastän jag inte har AS.

Jag har också funderat över hur hus och gator skulle se ut. Kanske allt skulle vara linjärt och likadant.

Jättespännande idé! Jag läser gärna fler idéer. Har ju inte AS själv så jag ska nog vara tyst.

#3

"Jag har också funderat över hur hus och gator skulle se ut. Kanske allt skulle vara linjärt och likadant."

Bra fundering! Låt mig tänka efter…  - :

Svårare att föreställa sig, faktiskt. Jag vet ju personligen väldigt väl hur just min idealstad ser ut, men känner mig osäker på, om det är representativt för AS eller inte. Jag själv är ovanligt välstrukturerad, och det tycks de flesta AS:are vara likaså. Sedan har jag en utpräglad visuo-spatial förmåga. Men där undrar jag, om jag verkligen är riktigt representativ i AS-hänseende. Många AS:are tycks i stället ha dåligt lokalsinne etc.

Och när jag tänker efter, för flera år sedan så försökte jag (på en annan community) få fram hur en ideal aspergiansk artificiell miljö kunde tänkas se ut, men fick ingen vidare klarhet i det, faktiskt.

Och, som sagt, personligen är jag nog inte rätt människa att svara på det. Men är jätte-jätte-intresserad av svaret!

Jag kan inte heller hjälpa till, eftersom jag inte har AS. Men kanske det skulle finnas många små samhällen istället för ett stort, för att folk inte skulle kunna enas om hur det "borde" vara. Jag har fått för mig att det är typiskt AS att ha bestämda uppfattningar om hur saker "ska" vara. T.ex. att bananer är gula och om någon påstår att bananer kan vara blå så blir de lite irriterade och hävdar att bananer minsann är gula för så är det. (om ni fattar vad jag menar). Om jag nu har rätt i att detta är ett AS-drag så skulle det vara väldigt svårt att få ett samhälle med bara ASare att funka  En vill ha husen SÅ och en annan vill ha dem SI, för så ska minsann hus vara.

Rätta mig gärna om jag har fel 

Det låter som att det skulle bli bästa filmen någonsin! :D

En idé är att i arbetet så sitter alla jättekoncentrerat och arbetar hårt och är totalfokuserade vid sitt, medans NT-mannen försöker vara social och lära känna folk fast dom andra undviker hans blick osv.

Tror inte det skulle finnas några stora städer, möjligen några små bra där husen ligger väldigt utspritt i ett ordnat mönster. Många bor nog i sina hus avskilt ifrån andra.

#8 Ja precis :) Och han kan liksom inte fatta varför och känner sig jättekonstig.

Skulle internet finnas? Vad skulle man forska om? (Hörde någon säga någongång att forskning egentligen säger mer om dem som forskar än om det som det forskas på, t.ex. om hundar forskade skulle forskning handla mycket mer om hur olika saker luktar osv)

Jag funderar på hur det skulle vara för honom i sociala sammanhang när alla andra pratar konkret och bokstavligt och han försöker insinuera saker och läsa mellan raderna, fastän det inte finns något där.

Vill bara återknyta lite till den fysiska miljön. Jag tror som zatanica, att en ideal boendeform för aspergare kanske vore enskilda små stugor på behörigt avstånd från varandra, organiskt infogade i natur.

Men detta vore givetvis en utopi - för vad skulle AS:arna leva av? Skulle var och en vara självförsörjande? Tja, om det gick, så, kanske. Men annars så skulle det väl ändå behövas någon form av organisation. Kanske likt dagens samhälle?

Och städer - alltså tätbebyggda, i kvartersmönster - skulle de finnas? Förmodligen, av nödvändighet? I så fall skulle ju en del AS:are bo där också.

Den fysiska strukturen är alltså inte bara beroende av individernas ideala drömmar, utan i hög grad en produkt av näringsstrukturen.

Såsom infrastrukturen, såklart. Funnes bilar, bussar, tåg, flyg? Eller vore strukturen ett närsamhälle, med cykeln och gångtrafiken som distansbegränsande faktor?

Hm… egentligen kanske det inte skulle vara så annorlunda, för som du säger är det inte alltid man kan få det man vill. Man kan ju inte direkt påstå att samhället är idialiskt anpassad till människan som det är nu heller, varesig man har AS eller inte. Kompromisser får man alltid tänka sig att göra. Men så som jag bor, med lägenhetshus i en sorts fyrkant med en gård i mitten med bänkar, lekplats och grill, det kanske man inte ser i ett AS-samhälle.

Där kan du nog ha rätt. Den "sociala" gården kan nog aspergersamhället klara sig bra utan.

Däremot så tror jag kanske att den "klassiska" staden, till vilken hör exempelvis väl avgränsade och ordnade parker, väl definierade gator och torg etc, passar AS:aren ganska väl. Denna typ av stads allmänna delar har ju ett slags neutral nivå, där spontant socialt umgänge med alla man möter icke hör till uppförandekodexen.

Och till en stadspark går AS:aren nog gärna, för där får man vara individuell och anonym; ingen social samvaro tvingas på en där.

Likaså är gatumiljön "allmän" - man förväntas inte heja på folk man möter, utan dessa kan utan vidare ignoreras. - en lisa för var aspergare!

Personligen har jag alltid trivts i storstäder - mer eller mindre känt mig som "fisken i vattnet". Kanske främst beroende på att man liksom "försvinner i mängden" där; och att ingen tar någon notis om en alls. Ett slags individuell frihetskänsla upplever jag i storstaden. - Men den fysiska miljön måste samtidigt vara god (för att just jag ska känna det meningsfullt att vistas där)!

Låter intressant! Man undrar ju hur AS passar ihop med ADHD/ADD egentligen. Väldigt dåligt, kanske sämre än med NT?

Jag tycker ju att jag har en del AS-drag men inte så starkt och inte när det gäller allt, däremot den sociala biten blir ju helt fel - och i min erfarenhet så har folk svårt för ADHD-ibland - vi är så mycket liksom. Mycket prat, flams, mycket och intensivt! Sen blir vi supertrötta och bara vill vara själva.

Det låter ju inte som det passar så bra in i en AS-värld.

Eller har jag fel? Visst vill jag ha struktur, för det blir lättare då, men jag skulle också DÖÖÖÖ om jag inte fick stimulans och olika saker att se på och göra. Det är ett stort problem…

Jag har framhållit det förut och gör det igen: åtminstone jag aspergare tycks komma bra överens med ADHD:are. Er varmhjärtade typ kompletterar min mera kyliga välstrukturerade dito. Så här verkar det finnas en slags "samma våglängd" fastän "delad" - som två pusselbitar till samma pussel, typ.

Struktur utesluter definitivt inte behovet av omväxling och rikt input i stimuli. Jag själv behöver stor variation och många nya upplevelser hela tiden, för att må bra.

Och, som sagt, Jennix, jag har definitivt ingenting emot din flamsighet, dina infall, din spontanitet och din intensitet. Jag behöver den faktiskt, och älskar den. Utan den - inget liv, skulle man kunna säga om man vill vara drastisk.

Men innanför detta nyss beskrivna hos er ADHD:are, så finner jag ett slags godhet, en välvilja, en kärvänlighet. Och den uppskattar jag enormt mycket. Hos NT finner man inte lika ofta detsamma.

#15 skrivet av Varulv

Wow, det där var väldigt fint sagt. Så glad jag blir! Jag går oftast omkring och känner mig jobbig, tramsig, att folk blir störda och tycker man ska "lugna ner sig". Det har jag faktiskt känt hela livet, att jag aldrig får leva ut min energi när jag vill det. På senare år har jag försökt att faktiskt hitta situationer där jag får det, medvetet. Tidigare i livet har jag inte förstått att jag behöver det - jag har varit upptagen med att förtrycka och kontrollera hela jag, allt som är typiskt ADHD.

Det kommer nu fram, ju mer jag har accepterat att jag kanske har ADHD - och jag har accepterat mina problem, och mina goda sidor, mina behov.

Jag vet inte varför jag tänker att AS har ännu mer problem med mig än vad NT har… Jag har iofs haft vänner med AS som dels har älskat mig, och dels stört sig jättemycket på mig - så det kan väl vara både ock, om man orkar med mig eller inte.

Problemet är just att jag inte har en avstängningsknapp på samma sätt som en NT har… Det är svårare för mig att lugna ner mig.

Jo men jag tror (iaf intuitivt, och med en viss erfarenhet) att jag "klarar av er". Och anledningen till att jag gör det, är nog att jag tycker om er i grund. Jag känner helt enkelt en själslig gemenskap. Således innebär "för stor intensitet" inte ett kvalitativt problem för mig, utan ett kvantitativt - och det kan jag förlika mig med, och bry mig om.

Men precis som du framhåller, så är väl inte alla aspergare lika i detta avseende. Och inte alla ADHD:are heller, kanske. Men i stort sett så känner jag på mig, att vi kan vara ganska samstämmiga i grund ändå.

Nu har jag inte orkat läsa alla kommentarer, så det jag säger kan mycket väl redan ha blivit sagt. 

Arbetsområden kan ju vara uppdelade så att alla personer ansvarar för ett visst område, så att alla anställda får ett rätt ensidigt arbete.

NT här kanske blir galen, för han vill ju kanske variera sig, och försöker vara snäll genom att hjälpa till på flera områden, vilket inte uppskattas utav den som har det arbetsområdet. 

Sedan vill NT prata och skoja med sina arbetskamrater, men de är inte så mycket för att skoja och småprata…

Då blir han/hon nog rätt frustrerad.

Om det ska handla om skolan så kan ju skolan  vara väldigt bokstavlig, eleverna kanske är fint sorterade i klasser efter begåvning, intresse eller dylikt. Allt är väldigt teoretiskt, och kanske till och med träslöjden bara är prat om hur kan går tillväga, istället för att faktiskt utföra arbetet? 

Samhället i stort tror jag skulle vara väldigt organiserat. Affärer kanske skulle vara organiserade på så vis att klädaffärerna står på en gata, mataffärerna på en och så vidare, och så vidare…  

Jag hade gärna velat se en film som denna!

#18 Vad praktiskt om man ska gå och handla en viss sak, men vad jobbigt om man bor nära klädaffärsgatan men måste handla mat, på andra sidan stan 

Fast å andra sidan kanske det inte kommer finnas fler olika mataffärer och flera olika sorters tandkräm t.ex. för kommer en ASare att uppfinna en ny sorts tandkräm om det redan finns tandkräm? Kommer en AS att starta en ny klädbutik om det redan finns en?

Jag skulle också vilja se den här filmen!  Jag skulle inte bli ledsen om någon inspirerades och faktiskt skapade filmen, bara den/de gör det riktigt bra.

Och förresten går det bra att säga "han" om NTaren, ni behöver inte säga "hen" eller "han/hon" eftersom jag redan i första inlägget själv skrev "han". Fast å andra sidan kunde det bli ännu roligare om det var en kvinna, för kvinnor är ju i allmänhet mer konverserande och i behov av social samvaro, och pratar mer mellan raderna och sådant.

Ja, och aspergare är ju i regel mer "manliga" utav sig.

Så därför vore det - precis som du är inne på, CajsaBajsa - onekligen extra roligt, om aspergersamhället var ett kvinnligt samhälle, och den ensamme NT:n var en vilsekommen man…

Manlig känsla stöter på kvinnlig struktur… Det kunde faktiskt bli rätt dråpligt!

Det skulle vara jättespännande att få se en sådan film. Hoppas det blir en film,läser gärna boken också.

#20 Vänta nu här… jag får inte ihop logiken i det. Om ASare är mer manliga av sig borde ju samhället vara ganska manligt och en NT-kvinna borde väl vara mer vilsekommen? Eller var det något jag inte förstod? :P

#21 Ja du, en bok kanske vore ännu bättre, då kan man ju komma mer in i huvudet på personerna.

Det här låter jättespännande! Skulle gärna vilja se en sån här film. Förresten vad står NT för?

#23 Haha, det undrar jag med  Men vad jag förstått så är det att man inte har någon diagnos. ("Normal tillsvidare" kallar min mamma det lite skämtsamt)

Jaha okej! Ja, jag förstod att det var någon normal sorts person. x) Faktiskt tror jag att jag hade kanske kunnat trivas i den där AS-världen, även fast jag inte har det. Hade varit skönt att ha något som strukturerade upp mig, för jag är så ostrukturerad. Hade nog behövt ganska mycket stimulans ändå.

#23 NT står för neurotypisk = "normal" = ingen diagnos.

Jag går också igång på filmidén, den är helt enormt bra!

Jag = farsa till en tonårig grabb med diagos ADHD+AS och en dotter på väg in i utredningskarusellen, "given AS-kandidat". Aldrig utredd själv men nu med ungarna har man fått sätta sig in i det så jag tycker nog att AS skulle förklara mycket som hänt i mitt liv. Men om det räcker till en diagnos har jag ingen uppfattning om.

Erfarenheten med ungarna har gjort att man upptäckt så många konstiga brister i NT-samhället, en film vore ett fantastiskt sätt att med både humor och allvar parat med igenkänning lyfta fram allt detta både för NT och alla andra på ett tydliggörande sätt. Bara tänk all förväxlingskomedi när den stackars NT-personen gör en massa antaganden byggda på någon underlig hemmagjord codex om att om någon säger "Nej men inte ska väl jag" så betyder det egentligen att de vill! En NT-person som hela tiden hamnar i problem för att den ständigt underpresterar på dessa områden: http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Leva_med_autism/styrkor_och_utmaningar/aspie_kriterierna/aspie-originaltext/index.html

Kanske ett samhälle som rent systematiskt liknar en myrstack, där olika individer har olika specialisering efter egenskaper som ADD, ADHD, AS osv men där NT har svårt att hitta en utgångspunkt för att kunna bidra och samverka alls, på grund av talanglösheten.

Så hur ska nu det här drivna samhället göra med denna NT-person som inte passar in? På vilket sätt kommer ADHD/AS att lösa uppgiften med sina speciella talanger och hur kan NT bidra åtminstone till det?

En helt fantastisk film skulle det kunna bli. Särskilt om dramatiseringen "tjuvhåller" på väsentligheterna så länge som möjligt så att den neuropsykiatriska frågan inte kommer fram förrän inför upplösningen, men där hela filmens värld verkar "skev" i förhållande till "verkligheten" och den olycksdrabbade NT-personen går på mina efter mina trots goda föresatser och ett til synes vettigt=NT-normalt beteende.

Tja, det är bara att skriva en kort synaps med huvuddragen i storyn och be om en pitch, idén är så bra och tillräckligt aktuell som ämne. Sedan är det på gång.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Filmmanus

#27 Vi räknar med dig,  Michael C!

Som den gamle projektledare jag är (dock inte när det gäller film), så ser jag närmast som förestående en diskussionsgrupp, som gärna får ta lite tid att finna fram till det generativa temat. Men efter vad jag kan märka redan här i tråden, så finns en stor kreativ potential. Detta verkar därför lovande!

#21 Jättebra idé detdär med bok, mayolica! Kanske ett första steg, rentav (före film)…?!

Jag har med haft idéer till en film.
Där huvudpersonen skulle vara en gammal tant, som heter Agda.
Agda skulle ha ADHD, men bara till sådan grad att hon gillar uppmärksamhet, när hon är bland människor.

En scen, skulle hon köpa en vattenpistol.
Gå ner till stan, t ex centrala Göteborg.
Sätta sig i ett hörn, där ingen skulle kunna se henne och där ifrån.
Skulle hon skjuta på folk som gick förbi.
Ingen skulle givetvis se henne, men hon skulle ha väldigt roligt.
Om det nu inte var så att hon hade sitt behov av uppmärksamhet, vilket gör att hon hoppar fram och säger "Ha, det var jag som skjöt dig"
Agda, som även har en släng av Asperger, skulle tro att hon gör den hon skjöt på glad.
För det är ju bara bus….
Men så är det ju inte alltid….
Det blir tvärtom, men Agda förstår inte riktigt varför folk blir arga på henne.

Oj…nu kom jag på in något helt annat än det ni hade skrivit om från början..

www.funderingar.net

#22 Förlåt mig CajsaBajsa - jag glömde ju svara dig!

Jodå, du har rätt i din invändning. Jag prövade bara att för en stund "tänka tvärt om"; något som ibland roar mig.

Men visst har du rätt i att det bör vara ett manligt aspergersamhälle i filmen, med en kvinnlig NT-"utböling".

Fast egentligen kanske inte ändå, ty då riskerar det att fokuseras för mycket på det manliga/kvinnliga… . Och det var ju inte riktigt meningen i detta sammanhang.

Ja det är bara att ösa på med idéer! :) Som sagt så är detta inget jag själv kommer orka genomdriva, eller ens har resurser eller kunskap till. Så om någon annan känner sig manad och verkligen vill göra slag i saken är det bara skoj, såvida ingen rent av snor idén och sen kallar den sin på ett taskigt sätt, sånt är bara trist. Men tillsammans kan vi spåna ihop massa skojigt och tänkvärt.

Jag har förresten ett klockrent scenario hämtat ur verkligheten. För när jag var i yngre tonåren var jag med min familj på Åhgrenska på ett läger för familjer med tonårsdöttrar med AS. En kväll gick jag och pappa ner till tv-rummet för att se om det var nåt skoj att se på, där satt ca. tio AS-tjejer och tittade och vi frågade "Vad tittar ni på?", och såklart svarade nästan alla i kör "TV". Jag och pappa bara tittade på varandra och skrattade, vad hade vi väntat oss egentligen? Vi frågade faktiskt vad de tittade på och inte vilket program som var på tvn.

#30 Ja så tänkte jag också. Det vore kanske ännu mer skruvat att ha en kvinna som huvudperson, men det skulle bli för mycket om manligt/kvinligt och AS-frågan skulle komma i skymundan. Det känns bäst att ha en man. (Förresten så finns det en kortfilm som visats på svt som handlar om manligt/kvinnligt beteende, det är ingen direkt märkvärdig handling, två tonårskillar pratar i omklädningsrummet och dushar efter gympan, gympaläraren kommer in och snackar lite, sen går de ut till de andra eleverna som spelar fotboll. Det som är det roliga och tänkvärda är att killarna är som tjejer och tjejerna är som killar, och när man ser det så så blir allt konstigt. Men detta var bara en parantes)

#31 @"#30"

Jag kommer att tänka på en teori som ibland framförs i anslutning till manligt/kvinnligt och NT/AS, nämligen som så, att AS-tjejer i mycket är som NT-killar, och AS-killar på nåt vis är som ett tredje kön ("manlighet typ II", kanske). Eller annorlunda uttryckt som så, att skalan liksom är transponerad i könhänseende när det gäller AS ifht NT.

Personligen tror jag att det kan ligga rätt mycket i det.

#32 Det kan jag hålla med dig om, men då har jag ju dock inte träffat tillräckligt många med AS för att se generella liknelser.

#33 Jag tror i så fall att det är den där Baron-Cohens teori om empatisering-strukturering (E-S) som kan ligga bakom. Vi AS:are skulle ju enligt den ha låg empatiseringsförmåga men i gengäld hög struktureringsförmåga.

Empatiseringsförmåga anses då vidare som en kvinnlig egenskap, och struktureringsförmåga som en manlig dito.

Så en AS-kvinna med lägre "E" och högre "S" än normalt, framstår i dessa avseenden likasom en NT-man.

Och motsvarande: en AS-man med ännu lägre "E" och ännu högre "S" än nyss nämnda AS-kvinna, kan ju då framstå som ännu mera "manlig".

Inga jämförelser i övrigt dock. Jag själv, exempelvis, ser inte särskilt "manlig" ut, och har inte heller brytt mig om att öva in den manliga uppförandekoden särskilt väl. Klär mig inte heller speciellt manligt, och odlar inte manliga intressen. Utan jag är bara så, som jag är. Har aldrig upplevt någon könsidentitet på ett starkt och tydligt vis.

Men i grund är jag icke-empatisk, icke-social (fast varmhjärtad och omtänksam ändå), samt utpräglat struktural.

För övrigt finner jag kvinnor med nyss nämnda egenskaper tilltalande. Upplever dem inte på något vis "okvinnliga" eller "manliga" utan behagliga och riktiga i deras klarsynthet, uppriktighet, kompromisslöshet, rakhet och seriositet.

Och jag ser deras skönhet kommandes inifrån, givandes återspegling i klar blick och oaffekterade anletsdrag. Med andra ord naturlighet och okonstling, vilket alltid bör ge skönhet som resultat.

Grundat på mina personliga erfarenheter av AS-diagnosticerade skulle jag inte vilja instämma i slutsater om låg empatiseringsförmåga.

AS-personer har nog så högt utvecklad empati om man ser till "kärnvärden", t ex medkänsla för någon som råkat illa ut eller utsatts för orättvisa. Men jag tror att NT-ritualer som hör ihop med dylika tillfällen inte följs på det "förväntade sättet" även om handling och beteende som är en respons på någon annans olycka visst finns där.

AS-personen kanske inte reagerar med bekräftelse genom att säga "Oj så synd det är om dig då" och inget mer men kanske tar intryck "i tysthet" och ger stöd med någon form av korrigerande handling istället, om den finns tillgänglig. Det tycker jag är en större och viktigare empatiinriktad handling isåfall.

När min grabb (ADHD+AS) var liten såg vi en person med en "skrammelbössa" som samlade in pengar till Röda Korset i en kampanj för brunnsborrning i Afrika. Han frågade mig vad som pågick. Jag sade att de samlade pengar till vattenbrunnar i Afrika och förklarade bakgrunden med levnadsvillkoren och att de inte hade pengar själva men vi har både pengar och vatten, därför kan vi ge pengar så att de i Afrika också får vatten. Min sons slutsats, något oväntat men mycket klarsynt, var "dumma pengar".

Sedan dess ger han alltid pengar till insamlingar och tiggare på gatan. Har han inga pengar själv "tvingar" han sina kompisar att lägga en slant.

Jag kan inte koppla ett sådant beteende till en låg empatisk förmåga.

#35 Väl uttryckt, Michael C!

Jag håller helt med dig om det du säger.

Det tycks dock vara ett faktum att vi aspergare har låg empatiseringsförmåga - vad nu det innebär! De egenskaper som du anger, dem har vi alldeles säkert. Så där handlar det kanske mera om sympati än om empati?

Det sägs också ofta att vi AS:are saknar spegelneuroner i hjärnan (till skillnad från NT), vilket innebure, att vi inte kan sätta oss in i en annan människas situation lika bra.

Efter mycken självrannsakan har jag själv kommit fram till att det nog kan förhålla sig så. Jag är helt enkelt dålig på att förstå andra människors reaktioner och känslor.

Men - och det är viktigt - jag  v i l l  förstå och medkänna! Jag har en omtänksamhet i grund och omsorger om mina medmänniskor. Bara det, att jag inte är särskilt duglig på området.

Detta, menar jag, skapar egentligen en dubbel tragik för oss aspergare. Vi vill väl, men har ofta oförmåga därtill. Inte gör det då saken bättre, att vi stundom anklagas för att vara kallblodiga och känslokalla!

Tack!

citat: Det sägs också ofta att vi AS:are saknar spegelneuroner

OK, jag förstår, det skulle alltså påverka inlevelseförmågan och yttra sig som ett slags oförstående för andras upplevda omständigheter till viss grad.

Men så som världen ser ut för ADHD/AS-personer t ex i skolan så tycker jag att NT-personer lider av precis samma slags oförmåga gentemot diagnosticerade. Jag och frugan har gått så otroligt många matcher med skolan genom åren för att förklara vår sons beteende och vilken påverkan skolan också har på det genom sitt icke hänsynstagande förhållningssätt, och hur det leder till svårigheter som inte har utgångspunkt i honom utan är konsekvenser av deras eget beteende. Min uppfattning är isåfall att alla saknar spegelneuroner avsedda för att spegla andra personlighetstyper! Samma avvikelse kan man hitta där det t ex finns stora kulturella skillnader och svårigheter att tolka och förstå reaktioner och handlingsmönster med kulturell betingelse.

Om diagnoserna inte ses som avvikelser från NT-typen utan om man istället kategoriserar NT, AS, ADHD osv som personlighetstyp 1, typ 2, typ 3 osv så får man en förklaring till varför NT har så svårt att bemöta AS och ADHD i t ex skolmiljö, varför AS uppfattas som empatisvaga, osv osv. Istället för att vara lösningsinriktade har vi fastnat i problemframställningen där NT-majoriteten får fungera som norm, och avvikelser betraktade från denna norm kallas "svagheter" och också blir till svagheter i en miljö där majoriteten har problem med att sätta sig in i vissa andras reaktioner och känslor!

#.36  Jag upplever att dom flesta människor har svårt att förstå andra på riktigt,altså man tycks ha mycket svårt att leva sej in i andras situation. Dom kan ha medkänsla tycka synd om och visa förståelse och vilja hjälpa,men man utgår ofta från sej själv och sina egna känslor o tankar istället för att leva sej in andras känslor o tankar.

Det blir lätt fel sorts hjälp om man går efter hur man själv vill ha det, vad som är viktigast och vad man själv mår bäst av.

Jag har förstått att jag har lättare än dom många andra att sätta mej in i andras situation o känslor. Antagligen har det med att göra att jag är överkänslig fångar så många olika känslointryck från omgivningen hela tiden, andras känslor(ibland tankar oxå)    samtidigt som jag helt automatiskt ser saker från flera olika vinklar på olika sätt samtidigt när någon berättar något för mej.

Har ADHD med drag av AS.(ingen AS diagnos)

Funderar bara lite vad som igentligen är kopplat till diagnoser och  vad som personlighet? många med ADHD verkar inte alls ha den känslan som jag har att leva sej in i andra,se saker från deras håll och känna hur andra mår?

Även jag är en känslomänniska, som lätt kan känna av hur andra människor mår och tänker.
MEN, ett stort men….jag utgår ju från min mall i huvudet, av hur folk är, mår med mer…
Det är inte alltid som min mall, stämmer överens med hur det verkligen är.
Ser jag en person som kanske ser arg ut…tolkar jag det om om personen är arg, fastän personen kanske är ledsen.

Jag tycker själv jag är enormt duktig på att känna av andras känslor och tankar, men jag har märkt att det är inte alltid det stämmer helt och hållet.

En rolig sak…
Jag var nere på stan för några veckor sedan.
Ser en mamma med barnvagn som har svårt med en trappa.
Jag stannar, går av cykeln och hjälper den här mamman med att bära upp hennes matkassar för trappan.
Så hon kunde fokusera på att få upp vagnen.
När jag kämpat upp med matkassarna, säger kvinnan med lite generad röst "Men, jag skulle ju ner med dem"

Det var bara att bära ner dem igen…*skrattar*

#37 Visst kan man vända på "steken" så som du gör nu, och då samtidigt inse hur relativt allting är. Och majoriteten har ju "alltid rätt" som det heter. - Så är vi kanske tillbaks till trådskaparens idé om att göra en film med rollfigurerna sedda ur ett slags "tvärt-om-perspektiv"!

#38, 39 Den där superkänsligheten, som ju verkar vanlig i aspergersammanhang, den kanske utvecklas av den bristfälliga tolkningsförmågan (på grund av spegelneuron-bristen) och blir då ett slags kompensation. Känsligheten skulle i så fall kunna vara något som man förvärvar, alltså miljöpåverkat.

#40: Blir du väldigt lätt rörd med?

Jag blir väldigt lätt rörd och kan verkligen börja storgråta.

#41 Japp. Och i synnerhet när jag var liten. Inte bara rörd då, utan skrämd; tog illa vid mig; blev upprörd; tyckte synd om; ömkade. Ja, jag var extremt lättrörd kan jag säga.

Och det är jag i viss mån fortfarande. Bara det, att miljöpåverkan genom åren har gett mig hårdare hud; jag har avskärmat mig till en del - för att klara av tillvarons verklighet, helt enkelt.

#42: Jag minns när jag var ca 6 år gammal och såg ET….
Shit vad jag storbölade..
Jag klarade inte ens av att se barnprogram där folk tog farväl av varandra….jag storgrät verkligen.

Men precis som du, antar jag att jag fått hårdare hud med åren, för att klara av vardagen.
Man förväntas ju liksom inte stå och storböla, som vuxen man medan man säger adjö till en kompis eller något sådant…:P

#43 Nej, precis. Och just det där med avskedsscener var (och är) för mig det kanske allra känsligaste. Där kunde man verkligen (och kan nu med, fastän numera ändå med behärskning i behåll) uppleva en hjärtskärande, otröstlig sinnesstämning; ungefär som att en fallucka öppnades ner till en bottenlös sorg och förtvivlan. Där gällde det att mobilisera alla krafter för att inte störta ned i bråddjupet…!

Oj, vad du fick det att låta dramatiskt…men det kanske är just så du kände det….

Förstår att du fällde en och annan tår vid den känslan.

Minns du när ET räcker fram sitt finger och säger "ET phone home"
Just då grät jag i massor.

Sedan minns jag även ett barnprogram som handlade om en massa leksaker..dockor och annat….när jag såg på det så grät jag med massor.
Kommer bara inte ihåg vad det hette…

Nej jag minns inte så noga heller. Men kommer ihåg från min barndom att jag reagerade lite udda och personligt på olika grejer. Ibland irrationellt, utifrån betraktat.

Har framför allt två (som det hette på tv dåförtiden) "långfilmer" (barnförbjudna) i särskilt starkt minne. Men vet inte alls vilka de var eller deras titlar. De kan ha gått runt 1960 plus/minus några år.

Den ena handlade om två bröder som bodde ihop och hade blivit osams. Men den ena brodern vill tydligen försonas, och dukar till en trevlig måltid, tänder ljus etc. inför den andre broderns hemkomst. Så kommer denne hem, och har uppenbarligen kvar sitt agg, och innan han märker hur fint "den ene" har fixat, så tar han till handgemäng som slutar så illa att "den ene" dör…

Där upplevde jag en stark ledsnad och sorg, kommer jag ihåg. Var kanske en sju, åtta år gammal vid tillfället.

Den andra filmen var en ruskig historia som slutade med en persons tragiska död den med. Den satte djupa spår i mig för lång tid framåt.

Jag var också rätt intresserad av nyhetsprogrammen på den tiden, och tog in alla händelser ute i världen väldigt starkt. Det var krig i bland annat Indonesien och Kongo då.

En egenhet jag tillägnade mig var en fobisk skräck för presidentens i Kongo, Lumumba, ansikte, vilket stundom visades i rutan. Då sprang jag in i mitt rum och kröp ner i sängen, alldeles panikslagen…

Du verkar ha en väldigt händelserik barndom, på den känslomässiga fronten :P

Jo det kan nog ha varit så faktiskt, när jag nu tänker efter…

Citat från #37:

Om diagnoserna inte ses som avvikelser från NT-typen utan om man istället kategoriserar NT, AS, ADHD osv som personlighetstyp 1, typ 2, typ 3 osv så får man en förklaring till varför NT har så svårt att bemöta AS och ADHD i t ex skolmiljö, varför AS uppfattas som empatisvaga, osv osv. Istället för att vara lösningsinriktade har vi fastnat i problemframställningen där NT-majoriteten får fungera som norm, och avvikelser betraktade från denna norm kallas "svagheter" och också blir till svagheter i en miljö där majoriteten har problem med att sätta sig in i vissa andras reaktioner och känslor!

Precis! Det är just så jag menar!  Och i den här filmen så är det precis som det är nu, fast AS är "normalt" istället för NT och NT ses som en avvikelse med svårigheter och problem. Och det som du skrev där är vad man ska inse eller få känsla av när man ser/sett filmen.

Åter till trådskaparens inledningsruta, med andra ord!

Så låt oss då fortsätta spåna om denna fantastiska och nyttiga film!

#50 Haha  Ja, fastän det var roligt att läsa det andra också. (Jag är ingen sån där trådpolis som blir arg när tråden "spårar ur", men det kan bli rörigt)

Förresten så har jag tänkt mycket på min syster och hennes AS på sistone, eftersom många saker jag läst här på forumet inte stämmer in på henne. T.ex. att man som ASare ska vara så osocial och ha svårt att ha vänner osv. Jag pratade lite med min mamma om detta och hon sa att tydligen så är ASare antingen ensamvargar eller översociala. Och min syster tillhör då den senare kategorin.

Alltså måste vi ju tänka på de översociala i vår AS-värld också. Har vi några sådana här? Eller är det så att det mest är ensamvargar som sitter ensamma vid sina datorer och skriver på forum, medan de översociala istället träffar kompisar?

#51 Bra att du tar upp detta (här illustreras, hur fruktbart det kan vara för ämnets utveckling med projekt! [film-spånande]).

Det du anför, anser jag vara två sidor av samma mynt. Och ditt anförande slår ju dessutom hål på myten om, att asare uteslutande skulle vara ensamvargande nördar som enbart odlar sina specialintressen uti mörka källare!

Själv, exempelvis, har jag alltid haft ett rätt stort socialt behov. Men med vår problematik (svårigheter med det sociala) så finns givetvis olika strategier till behovstillfredsställelse. En kan vara att verkligen odla sin sociala ådra (som antagligen din syster har gjort) - och genom "översocialisering" kompensera för (och dölja) de brister man har därvidlag.

En annan strategi kan vara att helt enkelt inse "fait-à-complit" alltså kapitulera inför de sociala svårigheterna. Vad då göra istället? Ta livet av sig? Njae - vi asare är nog för icke-sociala trots allt, för att ta steget fullt ut till en sådan drastisk sak. Inte många av vår sort tar livet av sig, är iaff min tro (jag kan ha fel).

Nej men då finns ju de kära specialintressena att ta till! Och den utvägen skulle jag tro kan vara än vanligare bland AS-pojkar än bland AS-flickor. (De senare kan dock äga ett något större socialt behov än de förra.)

Jag blev faktiskt väldigt sugen på att göra en bok utav detta. Hur coolt som helst ju som sommarprojekt! Får bara hitta ett problem som ska lösas och en handling.

#53 Kul! Go for it! 

Problemet och handlingen så som jag tänkt det är hans svårigheter att ta sig in i arbetsmarknaden, kanske hans lösning på det hela är lite udda och i den världen märklig, men för oss som ju lever i denna NT-värld inte alls ovanligt. Detta grundat i mina egna svårigheter att ta mig in i en värld som är anpassad efter individer som inte är som jag, trots att jag inte har just AS.

Ja jo precis, men det måste ju finnas ett mål för den här personen och bra och dåliga saker som händer honom. Får fundera lite till på det där.

Jag har inte läst hela tråden men den iden har jag haft många gånger ..

Fast med adhdare.. Eller göra en film komedi om min vardag.. Skulle nog bli ganska kull med mina special lösningar på allt.

Men även som AS skulle de vara en bra de. För ibland tänker jag vad är de som säger vad de är som är normalt de är kanske en AS tankesätt som är normalt o inte tvärt om. ;)

Det verkar som att det finns ideer som räcker till flera olika slags filmer och böcker om Bokstavsfolk.Det ena utesluter väll inte det andra?

Det skulle t.o.m även kunna gå att vidareutveckla iden/iderna, och göra det till någon slags serie som bygger på samma grund-tema,och/eller även göra olika fristående filmer o böcker…

#57 Ja,  d e t  var en väldigt bra idé, mayolica! Det kunde bli en såpa rent av, med olika perspektiv för vart avsnitt. Inte bara aspergare, ADHD:are, tourettare m.fl. - utan kanske även blinda, döva, fysiskt handikappade, osv. kunde få utgöra måttstock, för NT att försöka bli en del av 's samhälle…!

#58 Åh men det finns ju! *hoppar upp och ner* Nu kom jag på att jag sett små korta reklamfilmer för nånting med synskadade. Där alla är blinda och det är "normalt" och så är det en som är seende, det är ju handikappande för honom för han kan inte läsa punktskrift t.ex. Jag ska se om jag hittar det igen!

Här:

http://www.youtube.com/watch?v=B5hdeIisAGo&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=s0XEzuVq8ts

http://www.youtube.com/watch?v=-WJJLWmk1Jc

Åååååå, tack!!!
Underbar humor….gillar när han får en cykelhjälm….de säger att det gick mycket bättre…*skrattar*

Skitbra och jättekul!

I "folkuppfostringssyfte" så tror jag stenhårt på att denna sorts pedagogik kan vara väldigt effektiv! Därför bör vi försöka få vår (din, CajsaBajsa) idé genomförd. Denna innebär ju, att involvera också bokstavs-handikapp i sfären. Detta kan dock vara lite marigt av olika skäl. Dels måste fingret sättas på en riktigt relevant punkt. Dels förutsätts publikens förförståelse - vilket kanske inte riktigt är dagens verklighet.

En video med "asperger-tvärtom-perspektiv" måste således kunna ge publiken en överraskningseffekt, således en aha-upplevelse utifrån ett icke-initierat tillstånd, om jag så får säga.

Men det måste vi kunna lösa!

Vi har verkligen skapat en tanke-nöt :P

#63