Nej, någon sådan "deltids"-diagnos har åtminstone inte jag.

Men så är jag ju också anhängare av den neurologiska förklaringsmodellen av autism (till vilken kategori jag som aspergare hör).

Fast visst: om det finns 25-procentsblinda; 75-procentsgåendekapabla etc, så visst skulle det väl kunna finnas dito Aspergers.

Men jag tvivlar faktiskt starkt på att utredningsmetodiken har kommit så långt i dagsläget att man kan ställa så detaljerade diagnoser.

Har inte fått någon speciell grad. Men jag låg på gränsen till att inte få diagnosen.

På någon skala de går efter så skulle man ha 32poäng för att få diganosen. Jag hade 28p.
Men då tog han bort männens poäng och mätte bara kvinnornas poäng. Då hamnade jag inom normen för AS…

Hade jag inte fått den diagnosen så hade jag fått diagnosen.
Genomgripande störning i utvecklingen UNS

Men han tyckte inte den stämde, plus att den låter som jag har en utvecklingstörning. Så han gav mig diagnosen AS.

Gör jag de test på nätet som finns så hamnar jag i mitten där. Brukar säga att jag har låggradig AS. 

Tycker man kan märka på folk om de har en grav variant av AS eller en lättare variant. Mest märker man det genom att se hur nära en NT de är i beteendet. Typ.

Eller var det 50% hon sa att hon hade… nåja, hon angav en procent iaf 

Ja precis, diagnostik, behandling etc. är ofta utformat efter män.. inte är vi så lika som vi så gärna vill tro, alla gånger!
Jag minns inte vilken poäng jag hade i den där skattningen… kanske lika bra!

Jag fick för mig att det kanske var så att alla som har diagnosen AS har en grad… från lättare till tyngre.. eller hur man nu ska uttrycka det.

Ja i viss mån. Beroende på "intelligensnivå" så har man kunnat klassas hittilldags dato såsom

• lågfungerande autist (iq under 70; inget tal före treårsåldern)
• högfungerande autist (iq över 70; talade ej före tre års ålder)
• aspergare (iq över 70; talade före treårsåldern)

Men denna klassifikation lär visst försvinna nu i och med ny utgivning av DSM.

Och det här verkar vara något annat. Eller det verkar inte ha något att göra med procent åtminstone. Och kvinnan som sa det är väldigt noggrann med att hon säger rätt 

Ja det blir intressant att följa utvecklingen nu.

Inte hört talas om. Men när jag själv beskriver mitt så brukar jag säja att diagnoserna inte ligger 50/50 

Detta kanske är ot i denna tråd, isf startar jag en :) Men jag undrar lite hur man är som person när man har aspberger?

Mossquinnan, jag trodde du var aspergare?

Om inte, så är man som person så som jag är, eller som vem av oss som helst här på sajten som har Asperger.

Om du skulle ställa motsvarande fråga om exempelvis en blind: "Hur är man som person när man har blindhet?", så skulle du få ett motsvarande svar som det, jag vill ge dig.

Eller om du undrar: "Hur är man som person om man inte är kapabel att gå?", ja då skulle du väl få som svar, att det går inte riktigt att generalisera på det sättet. En person som inte kan gå är först och främst en individ vem som helst. Men det är klart att det speciella funktionshindret kan ha påverkat individen i viss mån i samma riktning som andra med just det funktionshindret.

Nej jag är en adhd/are :) jag menade mest vad som är typiska asbergersymtom .. Jag vet inte heller alla era diagnoser .. Därför var min nyfikenhet stor:)

Oki doki. Ja, jag är ju aspergare. Och har ägnat mycken tid åt att försöka finna de viktigaste särarterna för "mitt" syndrom.

Helt klart är där något vajsing i den språkliga (orala) kommunikationen. Jag själv tänker i bild och måste hela tiden översätta om jag ska uttala mina tankar. Detta går till nöds men är tämligen ansträngande. Därav blir jag mycket trött av social samvaro, eftersom denna inte fungerar automatiserat för mig som den gör för NT.

Sedan är det detdär med "helheter" (kvantitativa). Jag och andra aspergare med mig missar vissa objekt sådana som NT refgistrerar utan problem. Beroende på situation kan detta vara mer eller mindre allvarligt funktionshindrande.

Och så är det något konstigt med det kinestetiska. Jag har ett bra exempel: När vi spelade brännboll i skolan, så lyckades jag aldrig någonsin träffa bollen med träet när det var min tur att slå ut. Detta beror på en bristande koordination i min hjärna mellan det jag perceptuerar och det kroppen ska utföra; kanske en bristande tidskoordination; jag vet inte riktigt.

Sist men inte minst tycks det vara så, att vi aspergare perceptuerar betydligt mer, än normalt. Vårt "input" är med andra ord väldigt stort. Detta kräver längre tid för bearbetning. Samtidigt som våra sinnen - eftersom de liksom står vidöppna - är väldigt känsliga. Sålunda "upplever" vi allting mycket starkt, vilket ger oss större behov av vila och återhämtning än en "normal" individ.

#11
Är det därför jag slutade spela tennis efter en (misslyckad) lektion i mellanstadiet… 

Ah tack så mycket för en bra förklaring:) jag tex tål ingen form av stress.. Påtvingade saker som måste göras får jag nästan panikkänslir av..kalas och allt va d innebär ..städa fixa handla..hela jag låser mig och en känsla av handlingsförlamning tar över mig .. Jag vill verkligen göra saker och klara en sån enkel grejj ..gör åxå iofs.. Men uj uj så jävla sur jag kan bli.. Tar åxå gärna ut jobbiga möten i förväg och svor över dom.. Men när ja väl gjort dessa saker, tvingat mig genom min ilska och handlingsförlamningen så är d underbart .. Jag hatar att jag är så här.. Vill bara kunna gå upp på morgonen dusha ut med hundarna fika å sen orka ha andra intressen .. Men orkar inte .. Jo ibland .. Men d känns aldrig riktigt naturligt.. Mer som om någon annan är jag och styr över min kropp en jävul el nåt haha"skämsju fan"

#12 Jaa, MissInAction, det är därför!

Min utredande psykolog (som jag har ett verkligt stort förtroende för) sa till mig:

"Du kan spela badminton men inte squash."

"Hur…f-n… kunde du veta det!!!??? blev min reaktion. För det var ju just så det var! En gång i min ungdom hade jag faktiskt ägnat mig åt att motionsspela badminton och blivit relativt hygglig på det.

Allt medan jag också hade prövat squash vilket blivit en ren katastrof!

#13 Du har ett trevligt och roligt och spontant språk, Mossquinnan! var rädd om det!

Håller med dig om det du beskriver. Inför ett "event" så genomgår jag alltid en stor anspänningsfas innan. Väl i snar tid inför eventert har jag lärt mig att vara helt lugn och alldagligt spontan och inte tänka alls på saken längre.

Under eventet ger jag så allt av social förmåga jag har att uppbringa.

Efter eventet är jag totalt slut; tom på tankar; tom på känslor. Men: ett stilla välbehag (sällan till förne upplevt) infinner sig!

Och frågan är, om inte allt obehaget innan var värt det…?

#11 Jag har drag av AS och känner igen mig mer eller mindre i allt det du beskriver, men framför allt i det motoriska. Tillsammans med min skolpsykolog i gymnasiet (det var haon som upptäckte att jag har AS) har jag och min mamma (veterinär) med hjälp av diverse forskling kommit fram till att det är en fördröjning mellan hjärnan och musklerna som orsakar rörelsestörningen.

Jag hr dock fått ganska bra bukt med det promlemet både vad gäller att springa och i ridningen (rätt signaler vid rätt tillfälle är jätteviktigt, en halv sekund gör stor skillnad). Det gäller att förutse vad som kommer att behövas och ge kommandot till musklerna i förväg, så att rörelsen utförs vid rätt tid. Det känns lite konstigt i början att trycka ifrån med ett ben som fortfarande är i luften, men man vänjer sig. Jag kan också träffa brännbollsbollarna nu, inte lika ofta som normala personer, men jag träffar dom. Det gäller bara att sikta några dm under bollen, där den kommer vara när racketet (heter det så?) når fram.

Jag har fortfarande problem med oväntade saker jag förväntas svara direkt på, tex om min häst hoppar av för tidigt eller stort, då tappar jag balansen.

#15 Tack för din bekräftelse av den motoriska problematiken! Det var intressant att få en medicinsk förklaring också.

Så värst medicinsk var den väl inte, jag har ingen aning on hur eller varför det kommer sig att den är fördröjd. Men väl bekomme.