Jomen så är det ju. Detta är kärnan i vår problematik. Egentligen "huvud-roten till det onda", skulle jag vilja se det som.

Jag ser saker på mitt sätt, NT ser saker på sitt sätt. Men eftersom varken jag eller NT vet om, vad som rör sig i varandras huvuden, så är det väldigt svårt att kunna se på detta klart.

Kunde man se och förstå skillnaderna på ett tydligt vis, ja då skulle man säkert ganska lätt kunna finna på bot som gjorde, att dessa skillnader kunde neutraliseras.

Detta är också orsaken till, att åtminstone jag vill se min aspergerpersonlighet som ett alternativt verklighetssynsätt och inte ett absolut tillkortakommande. Jag vill gärna tro, att vi aspergare är nog så livsdugliga (som NT) i och för sig, men att vi finner oss handikappade i just NT-samfundet.

Vi är katter bland hermelinerna, eller ulvar i fårakläder, eller - för all del, fast i så fall inte så smickrande - gökungar i fågelboet. Så skulle jag vilja se det i det längsta, för då finns det ändå hopp för sådana som jag (och ett berättigande av just min särart).

Men jag är ändå öppen för tanken, att vi helt enkelt är neuropsykiskt stympade. Är det så, så är det så. Sanningen är ändå den bästa.

Men i NT-naturen ligger väl tyvärr ändå en ingrediens av, att se egna särarten som den främsta, högsta, mest gudalika…  (vilket således redan i portgången kan göra, att NT ser ned på oss aspergare och dömer ut oss på förhand).

Varulv, tack för ditt svar.  Men det gjorde inte mig mycket klokare! :P Men å andra sidan, så förstår jag ditt svar.  Man kan ju inte tänka på ett annat sätt, än så man tänker. Och det är svårt att lära sig att tänka som andra människor, eller att veta hur de tänker.

Men om jag ger lite konkreta frågor, så kan väl du berätta utifrån ditt tänk, hur du tänker och beter dig?

1. Du och jag har blivit hembjudna till en tjej vid namn Emma. Hon ska ha kalas. Jag sätter mig bredvid dig i soffan, och säger "Hej, vad heter du?  Och jag tar dig i hand för att hälsa *dock innan jag sätter mig ner*

Hur tänker du då? och hur beter du dig?

mitt svar, om frågan ställdes till mig.

Jag skulle bli nervös, känna mig lätt stressad. Skulle inte ha något emot att ta dig i hand, men har svårt för att sitta nära människor som jag inte känner.  Har svårt för att använda kroppsspråket, och ser nog allmänt stel och tyst ut vid sociala situationer.

Men däremot så kan jag låtsas hänga med, genom att skratta när andra skrattar, och sedan säga några ord, då jag lyckats lyssna på vad som sägs, och om det inte är kraftfulla ämnen.   Är man tre som sitter vid ett bort, så känns det lättare, är man två och båda är tysta, vill jag bara fly bort därifrån.  Jag iaktar om två personer diskuterar med varann, om jag är medbjuden i samtalet, tittar de båda på varann och inte på mig, känner jag mig genast utanför och blir väldigt ledsen. Kan få panikångest för en sådan liten grej.

1. Du och jag har blivit hembjudna till en tjej vid namn Emma. Hon ska ha kalas. Jag sätter mig bredvid dig i soffan, och säger "Hej, vad heter du?  Och jag tar dig i hand för att hälsa *dock innan jag sätter mig ner*

Jag hade tagit i din hand, hälsat och kanske inte jublat över att du trängt dig ner i soffan intill mig.
Men det beror på, om soffan är en tre eller två sits-soffa.
För om det bara är två, blir det ju rätt så trångt och tight.
Att sitta så tight med en person, jag nyss träffat…njae, det vore inte så trevligt direkt.

Jag tycker det är gulligt att du kryddar din fråga, med att nämna att vi ska på fest hos Emma.
Hur kommer det sig att du valde just namnet, Emma?

#4 bra fråga, namnet dök bara upp i huvudet på mig. Ren impuls, måste det nog ha varit.  Tog liksom det första namnet som dök upp, annars kan jag hamna i en situation där jag inte vet vad exempelpersonen ska heta.. :P

Vad skoj, min exempelperson heter ofta Agda.
Agda är även en bok som jag började på för flera år sedan.
Tröttnade på henne och har inte skrivit på boken på länge.

Agda är en gammal tant, som har ADHD och Aspergers, men inte har fått diagnos.
Hon är trött på att alla ska vara så präktiga och tråkiga, bara för att de har blivit över 70 år.
En dag går hon runt på det äldreboende där hon bor, byter folks löständer med varandra….
Så när alla går upp, dagen efter, så har alla fel löständer, vilket Agda tycker är väldigt roligt.
…en stund….sedan inser hon att det var en impuls och att det roliga, minskade rätt snabbt….hon fick dåligt samvete..

Oj, OT, förlåt mig :P

#2 Oki doki, skippy!

"1. Du och jag har blivit hembjudna till en tjej vid namn Emma. Hon ska ha kalas. Jag sätter mig bredvid dig i soffan, och säger "Hej, vad heter du?  Och jag tar dig i hand för att hälsa *dock innan jag sätter mig ner*

Hur tänker du då? och hur beter du dig?"

Just jag kanske har lite lättare än andra aspergare för just denna situation (vad vet jag), ty personligen kan jag erinra mig liknande situationer från min (oskuldsfulla) barndom.

Således:

Jag ser mig iklädd finaste sjömanskostymen, och har - i vederbörlig ordning - med mig en present till Emma. Hon öppnar ytterdörren, blir glad att se mig och blir glad för presenten. Så visar hon med en gest in mig i det stora rummet, där tillställningen är.

Jag trevar in, känner mig lite bortkommen samtidigt iakttagande, avvaktande…

Inte så många har ännu anlänt, och jag känner ingen. Borta i en vrå ser jag en tom soffa. Jag går dit, och slår mig ned. Precis när jag tar för mig av lite engelsk konfekt som är i en skål på bordet, så känner jag en duns i soffan. När jag tittar åt höger, så ser jag en ljusblå klänning med ett par flickben i vädret, vilka i samma ögonblick hastigt gungar ner till normal nivå, och de fina skorna tar golv.

- Hej! Jag heter Skippy! Vad heter du?

- Varulv, säger jag lite tillknäppt, och liksom i andanom försöker rätta till slipsen (fast det är väl fluga jag har…? )

Redan har vi hunnit ta varann i hand.

Skippy sträcker sig efter skålen med konfekt, samtidigt som hon fokuserar mig med blicken. Jag tänker intuitivt, att detta kommer gå bra. Hon damp ner här, och nu sitter hon bredvid mig i denna soffa… jag gillar läget, och det känns väldigt okej att hon dök upp…

Jag börjar lite tafatt prata med Skippy, och märker att det liksom bär; jag får bra respons, vilket ger mig mod att fortsätta konversationen. Vi finner ett slags samförstånd, en samma våglängd på nåt vis.

Nu, skippy, är det din tur att skriva nästa avsnitt i denna följetong…!

Wow, det här vill jag läsa vidare på….låter som om det kan bli en riktigt trevlig fest för er två :P

Varulv, haha! Okej, får se hur det går, men ska försöka här då.  

När klockan närmar sig 20:00 är postkodmiljonären på tv. Emma sätter på tvn, och du och jag börjar tävla med varann samtidigt som vi äter tårta och dricker kaffe.  Vissa frågor är lätta, andra är lite svårare, men dem är du jätteduktig på - Varulv, och jag blir fachinerad över att du är såpass allmänbildad.

Du kan namnen på alla kungar som Sverige har haft genom åren, och vi diskuterar flitigt, om Erik XIV blev förgiftad av ärtsoppa eller ej.  Sedan kommer Emma in i vardagsrummet, hon har stått och diskat i 1 timme, hon bjuder på Kaffe och konjak och sätter på musik i vardagsrummet..

Nu är det din tur Varulv :D

Ha ha, vilken fest!  Men det känns samtidigt nu, efter ditt inlägg skippy, som om det bara var du, jag och Emma där, på partyt…

…

Vi har just kommit in på ämnen som rör Skippy mera än mig, om intuition, om skogsfolket, om naturligt leverne… Jag känner mig lite upprymd, för sånt här intresserar mig, och jag märker, att Skippy verkligen har ett slags ursprunglig naturlig intuition för sådant och också  - det märker jag - lever i denna verkligheten till rättså hög grad. Jag gillar detta faktum! hinner jag tänka, innan jag blir varse Emmas mjuka stämma sägandes:

- Kära vänner, om ni behagar förflytta er till vardagsrummet, så serveras där kaffe och konjak…

Vi reser oss spontant (artigt) Skippy och jag, och vänder näsorna mot vardagsrummet. Av någon anledning - jag vet inte alls varför - fattar jag resolut Skippys hand inför intågandet i vardagsrummet. Det känns i just detta sammanhang rätt och riktigt på något vis.

Vi finner en utbredd och bekväm sittmöbel, låg, nära golvnivå, där vi slår oss ned i halvliggande ställning, fullt med sköna kuddar bakom våra ryggar. Framför oss är ett lågt bord, varpå en liten metallhållare innehållande rökelse är tänd och fyller rummet med en angenäm doft.

Emmas musik strömmar nu ut ur diverse högtalare och ger en behaglig bakgrund åt miljön. Ljudnivån är sådan, att musiken inte alls känns påträngande bara välljudande liksom inramande situationen på ett angenämt och riktigt sätt.

Vi serveras så varsin rejäl konjak. På bordet står redan varsina glas med ångande kaffe…

Redan första läppjandet upptänder hos oss båda ett avslappnande rus. Man bör ju ha i åtanke att vi bara är sju respektive elva år gamla, så ingen av oss är särskilt tillvand ännu vid rusande drycker. Men som sagt, vi upplever ännu så länge bara en tilltagande trivsamhet.

Ja nu du, skippy, så är det din tur igen…!

Men…sju och elva år gamla?
Jag som trodde detta var ett smygande sätt för en av er, att flirta med den andra.
Att någon av er skulle skriva något som "Efter fikat, så börjar Emma spela musik, lugn musik, som gör att stämningen i hela rummet, blir sådär mysig."
…och att ni skulle börja dansa med varandra, kanske en av er gör in bjudande gest….att vilka kyssa den andra….
Men det känns lite som om ni pukterade den möjligheten, när du skrev att ni är 7 och 11 år gamla… :P

Äh, bry dig inte så mycket, Pappsing!  Det här är ju bara en liten fantasi, vetjag!

Mycket kan hända i detta äventyr ännu - förutsatt skippy vill leka vidare förstås…

Jag bryr mig inte så mycket….eller inte alls, om ni flirtar med varandra eller inte…..jag tycker bara det var ett gulligt sätt att göra det på :P

Sådär oskyldigt…för att se vem av er som vågar ta steget och skriva att ni kysser varandra…:P

Du beter dig som en engelsk publik till en ståuppkomiker, Pappsing! Men inte mej emot!

Nu kanske du väntar dig en viss utveckling av storyn, men det är inte alls säkert att det blir såsom just din fantasi vill få det till.

Det är inte alls så säkert, att en sjuåring och en elvaåring vill kyssas. Men de kanske kan finna en god gemenskap ändå.

Nope, det var det jag menade med att du punkterade det hela, när du delade ut eran ålder..*skrattar*
Före det så var ni båda vuxna i mina ögon.
Jag såg det hela lite som en film…det ni både skrev….

Jag var tvungen att läsa den mening, där du skrev eran ålder, två gånger för att se, så jag verkligen fattade det rätt…:P

… Men nej, det blev tydligen ingen fortsättning på historien.

Så jag får väl ta och avsluta den själv då… :

"

Och just som vi skulle börja prata mera och fortsätta ha trevligt så kom Skippys mamma och sa att nu, Skippy, är det dags att gå hem! Så Skippy gick hem, och så var det bara jag kvar. Så jag gick också hem.

Men först så tackade jag Emma, som mest hade stått i köket och ännu inte var färdig med all disk. Hon kom ut i hallen med diskhandduken över axeln, så jag tog den och följde med Emma ut i köket och torkade all disken åt henne och hjälpte henne sedan att ställa tillbaka allt i skåpen.

Emma blev glad, och bjöd mig på en konjak innan jag gick. Hon ville sätta på Jansson också, men jag tackade nej.

"

haha du är så skön varulv :D Förlåt om jag inte har skrivit, men fantasin tog liksom slut, så jag tänkte att jag skriver när jag kommit på något :D

……hur gammal är den där Emma, som bjuder ett barn på konjak? :P

#17 Du får gärna fortsätta skriva när och om fantasin flödar till igen! Vi kanske kan lyfta över handlingen i en separat tråd, och lägga till lite här och var då och då? Så kunde det till slut bli en hel roman om "Skippy och Varulven" - eller sagobok (vi kanske kan illustrera den med?).

(Som vi sedan kunde ge ut - och bli miljonärer…!)