Kan du inte fortsätta ha Marsvin som intresse även att du inte ställer ut längre? Man kan ju mysa med dom och bygga lekplatser till. På ölands djurpark har dom byggt en hel stad i trä till Marsvinsflocken som bor där. Då skulle du ju göra något kreativt, sen kan du ju fota det du byggt och Marsvinen och få härliga bilder. Om jag hade Marsvin, möss eller liknande skulle jag älska att bygga till dom.

Btw tråkigt att du blev utstött ur uställningensvärlden. Får man fråga varför det blev skitsnack för folk fick reda på vem du är?! Varför skulle inte du få vara du vem du nu är och ställa ut?

Hoppas jag förstått din text rätt.

Jag förstår dig.. Och jag förstår att det e så jättesvårt att formulera sig.. jag har samma problem. Varför blev du ustött? Vad handlade skitsnacket om? Jag har oxå marsvin… å har oxå ställt ut.. å fött upp.. folk snackar nog skit om mig med och jag får känslan av att vara utsött i från dessa sammanhang men kan ej veta.

Berätta mera.. för oss.. å på så sätt även för dig själv.. kanske får du svar om du berättar det "högt" här på forumet..svar både från dig själv och ev nått tips av oss.

kram

Dem tycker inte om mig för det går rykten om att mina marsvin går ute, visst det gör dem. Men jag har så att de kan antingen vara inne, eller gå ut utomhus i en ganska stor gård, och detta gäller året om. Jag har själv aldrig sätt något problem hos mina marsvin av att dem har möjlighet att kunna gå ut även på vintern, för dem går gärna ut även när det är kallt, även om de kan stanna inne. Så för min del ser jag inte var problemet ligger…
Jag skulle jätte gärna fortsätta med marsvin och jag behöver inte gå på utställningar för att tycka marsvin är kul, men jag behöver marsvin… (Usch nu låter det som om detta är en samling jag försöker få komplett :P) Jag vill ha ett projekt liksom, därför vill jag födaupp då har man något att jobba med hela tiden och sånt älskar jag! :)  Men om jag inte kan få tag i avelsdjur blir det ganska svårt…

Jag vill ha något att göra som sagt. På dem flesta dagarna gör jag ingeting, och det tycker jag inte om. Jag får skuld känslor och ångest och mår dåligt och mög. Det leder ofta till att jag även blir stressad och det hatar jag för då mår jag som sämst…

Jag vill ha ett projekt i mitt liv, som gör dagarna värda att gå igenom, och gör livet på tok för kort. Utan något mål kan man lika bra bara somna in, för just nu är livet dryyygt…..

Du älskar djur, och som jag förstår det vill du även ha ett socialt sammanhang att tillhöra, och ett mål.

Hästar!

Börja på ridskola eller hitta någons häst du kan få ta hand om. Då får du definitivt något mål, något som gör att det är värt att gå igenom dagarna. Hästar har definitivt gett mig en massa mål i livet, så många mål att jag istället har besvär att välja vilka jag helst vill uppnå.

Min häst ger mig något att tänka på, något att fokusera mina tankar runt, problemlösning. Han ger mitt liv en mening.

#4 Hmm… kanske inte riktigt socialt sammanhang, eller alltså jag vill kunna prata med någon ibland om t.ex marsvin, men jag vill inte vara social, om du fattar? :P

Hästar, ehmm. Jag har ridet innan, men jag tycker det är jobbigt att ta sig till något ställe. Jag vill vara hemma så jag slipper människor… Jag vill helst inte åka bort som sagt, om ja hade haft en häst hemma hade jag hur gärna som helst satt igång ett projekt med det…

#1 Det med hus har jag tänkt på innan, men aldrig genomfört det. Kanske jag borde göra det till sommar eller någon gång. ;)

Det skulle kunna vara så, att jag kan förstå dig, Cochon, men jag kan inte veta alldeles säkert. Jag kan bara tänka på hur jag själv skulle ha velat ha saker och ting i din situation.

Jag tror såhär, att jag först och främst hade velat vara i fred - liksom ha hela världen som mitt revir på något sätt. Sedan skulle jag finna något att närma mig, att ta tag i, att engagera mig i. Därefter skulle en viss sak vara väldigt viktig för mig: att mitt engagemang bejakades av andra, av människor runt omkring. Det blev då mitt stöd, precis det jag behövde. I den situationen känner man sig nämligen enormt sårbar, och minsta tuva kan stjälpa ett helt lass.

Min önskan skulle där vara att jag fick det stöd som jag innerligen behövde. Då fick jag kraft att fortsätta på den inslagna vägen, kraft att utveckla, expandera. Småningom skulle jag befinna mig i full aktivitet, från morgon och till kväll. Och då skulle jag må bra! Det vore mitt mål: flow, som det heter. Ty jag är skapt för det.

#6 Du menar bavekades va? (du skrev bejakades)
Fattar på ett ungefär vad du skriver, och om jag har fattat allt rätt så är det ganska precis så jag känner.

Jag skulle nästan vilja ha ett schema över hur min dag ska se ut, alltså inte så att just den tiden ska jag gå på toa och den tiden ska jag borsta tänder och då ska jag äta. Men jag vill ha ett ungefär schema så att säga, det hade varit skönt. Något som visar vad jag ska göra så jag först på kvällen kan sitta ner och slappna av och känna att jag faktiskt inte har försvunnit helt. Eller kanske inte ett schema. Vet inte riktigt vad jag vill men det känns som jag kommer någon vart i mitt tänkande, det tackar jag alla för, för det känns bra att få lite hjälp… Men fler rutiner, det hade varit härligt tror jag. Jag saknar rutiner för sånna gör saker och ting lättare… Men jag vill som sagt ha något att göra… För jag har massor med energi som jag behöver använda på något.

#7 Just det sista du sa, Cochon, tror jag är väsentligt i sammanhanget. Både vi som är diagnosticerade aspergianer, och de/ni som har ADHD-diagnos, tror jag har det gemensamt att vi har ganska mycket energi inombords. Vi aspergare är dessutom kända för att vara sega, uthålliga; och står bra ut med att kunna hålla på med enahanda uppgifter mer eller mindre i det oändliga.

Det där med rutiner då. Jag tror inte att i alla fall vi aspergare traktar efter rutiner. Rutiner anlägger vi för att vi finner dem praktiska. Vi hittar så att säga sätt att förhålla oss till verkligheten, sådana som vi som individer finner ändamålsenliga. Vi är inte rutinberoende i sig, utan kan ändra våra förhållningssätt om det behövs. Men vi gillar det inte…

Scheman över vår vardag, så. Ja, jag vet att nt (de neurotypiska) har en gängse föreställning om att vi aspergare skulle må bra av att ha dagen inrutad i ett schema. På sätt och vis kan det möjligen stämma till en viss del. Men på det stora hela ändå inte. Vi aspergare är framförallt individualister. Vi må framstå som hjälplösa och beroende, men det är nog främst ett önsketänkande från vissa av våra mödrar. Och - snälla som vi är, och inkännande/omtänksamma - så ställer vi gärna upp på det spelet utifall det kan göra våra mödrar glada.

Men visst, ett ungefär schema över dagen vill vi nog ha, och mår bra av, det tror jag - även om det schemat idealt lades upp av oss individer själva. Då mådde vi allra bäst!

En "snäll härskare" vore nog det optimala för våran sort. Vi är nog genetiskt präglade för "den suveräne men godhjärtade fursten".

#8 'Vi är inte rutinberoende i sig, utan kan ändra våra förhållningssätt om det behövs. Men vi gillar det inte…' Haha, mitt i prick, hatar att något som jag brukar göra på ett visst sätt t.ex måste göras på ett anderlunda sätt.
Alltså det med schema/rutiner det är bara tankar. Om jag skulle må bättre av att ha det vet jag ju inte eftersom jag inte riktigt har provat. Men vissa dagar orkar jag inte gå upp ur sängen och då brukar jag skapa ett litet schema i huvudet, på det står det vad jag ska göra under dagen. Sånna dagar blir alltid bra, förutom när någon pajar schemat… Så det är sånna dagar jag nog bör satsa på.

Hela dagen idag har gått åt till ingeting, jag har så gott som bara ätet och kollat på TV sedan jag kom hem från skolan… Mår inte bra av att inte göra något, inte om jag bara har latat mig dem närmaste dagarna, för då känns det som att jag inte riktigt förtjänar att bara lata…

#9 Under en stor del av min ungdom och medelålder var jag precis som du, Cochon. Hade ett enormt behov av att sova länge på morgnarna (fick jag det, så liksom försköts dygnet steg för steg), ta det lugnt (ja, om detta må kallas att "lata sig", så gärna för mig), utföra de "stiga-upp-och-vakna-till"-ritualer som jag hade tillvant mig till, och så småningom komma till sans (när mer än halva dagen var passerad). Därefter kunde jag vara aktiv och gå upp i mina specialintressen - ofta långt in på natten, där en tidpunkt inföll sig, då jag upplevde "flow".

Slow starter - det är jag!

#10 Egentligen så vilar jag bara, eftersom jag har varit i skolan hela dagen behöver jag vila. Men problemet är väll att jag inte tillåter mig själv att vila, så då vänds det till något negativt…

#11 Går du i en vanlig klass? Om du är aspergare så kan det vara alldeles för ansträngande för dig. Du borde kanske ha ett specialschema? Färre antal timmar i skolan och mer av självständigt hemarbete, där du kunde ta det i din egen takt. Då behövde du inte få den känslan att inte orka och behövde följdaktligen inte lata dig så värst mycket.

#12 Ja, jag går i vanlig klass. Jag är inte diagnostiserad, men tror att jag skulle kunna ha AS. Har frågat mina föräldrar om en utredning en gång men mor trodde absolut inte att det kunde vara några som helst 'fel' på mig eller något sånt. Så den frågan vill jag inte ta upp mer…
Färre antal timmar i skolan och mer hemarbete. Låter väldigt frästande. :P Sitter gärna hemma och läser i en bok och svarar på frågor när jag själv känner för det. Men jag skulle inte vilja byta klass, för att ha undervisning i mindre klass känns jobbigt, då känner man sig väldigt utpekad och så, i en stor klass smälter man in. Fast egentligen skulle jag helst bara vilja ha skoldagen som vanligt men när jag inte ha lektion skulle jag vilja ha två kortlekar också skulle jag få låsa in mig i ett litet rum till nästa lektion börjar.
När jag väl är social så brukar jag inte ha några problem med att vara social, men sen när något går fel då bryter jag nästan ihop. Jag brukar vara väldigt grinig när jag har varit för social, idag har jag t.ex slarvat bort två pilar & halft pajat min kniv… För min del håller jorden nästan på att gå under och jag mår skit. Och ja det är ett väldigt starkt tecken på att jag behöver vila… Tror jag borde gå ner och lägga lite patienser så jag kan komma lite i ro…

#13 Vi har ju diskuterat detta förut, Cochon, om din troliga Asperger. Har du inte talat med skolsyster eller kurator än om detta? Annars kan det vara hög tid för det, tror jag. Bara det att du har stort behov av att få vara ensam mellan varven för att liksom nollställa ditt "inner set" borde respekteras till fullo. Det är ett personlighetsdrag som överensstämmer med aspergarens till punkt och pricka, men behöver så klart inte innebära AS med automatik. Även om det känns så för mig, när jag läser vad du skriver.

Med lite omhuldande specialprivilegier, borde du väl kunna fortsätta gå i din invanda vanliga klass…? Men det förutsätter att det finns någon behörig, som är insatt i problematiken. Finns någon sådan på skolan, tror du? Någon som du skulle kunna börja prata med om detta?

Det kan givetvis kännas svårt att så att säga ta allt från början. "Ingen skulle ju förstå!" Det är därför som Aspergers syndrom-diagnosen är så praktisk - en "paketlösning", liksom. Så börja gärna i den änden, är mitt råd till dig.

Kram

P.S. Varför behöver du två kortlekar…?

#14 Funderar mycket på att gå och prata med min mentor. Hon har hjälpt mig andra gånger och jag känner att det går att lita på henne. Hon tar dess utom bra hand om vår ADHD kille som osse tillhör vår klass. :P Men varje gång jag kommer till skolan liksom går jag in i en fras där jag är som alla andra, i alla fall utåt. Då brukar jag tycka det är okej att umgås med folk. Men jag är bara inställd på att vara social under dem timmarna jag vet att jag måste vara social. T.ex en gång när jag missade bussen då var jag ju inställd på att inte vara mer social också missade jag bussen. Känns en aning töntigt, men det var inget kul alls, gick tillbaka till skolan igen och det var ganska jobbigt får jag erkänna att vara 'social på övertid'. :P
Nej, vill absolut inte byta klass, tycker det går ganska bra i min klass. Men jag skulle vilja ha ett eget rum som jag skulle kunna låsa in mig i när jag inte vill vara social. Vissa dagar orkar jag inte röra en enda min eller få fram ett enda ord, då skulle det vara skönt att låsa in sig på rasterna. Haha, det är roligare med två kortlekars patienser, dem med en lek brukar vara tråkigare. Så det är därför jag ville ha två kortlekar. ;)

Förlåt, men vad menade du med…? 'Det kan givetvis kännas svårt att så att säga ta allt från början. "Ingen skulle ju förstå!" Det är därför som Aspergers syndrom-diagnosen är så praktisk - en "paketlösning", liksom. Så börja gärna i den änden, är mitt råd till dig.'

Tack så mycket för att du orkar lägga ner tid på mig förresten… Hehe… :)

Jomen självklart lägger jag ner tid på dej, Cochon, du är ju en "asperger-kollga"! Och där är jag inkännande till max. Förstår din problematik, eftersom jag har upplevt den själv. Men jag blev inte hjälpt - min förhoppning är därför att du ska kunna bli hjälpt (innan det är försent…).

Vad jag menade? Precis det jag sa: att det kan kännas tröstlöst att försöka berätta för något proffs, som ändå inte skulle förstå. Eftersom "proffset" är inställt på en helt annan våglängd än jag. Och utgår ifrån sig själv i alla reaktioner på det som jag har att förtälja. Så det känns lönlöst redan i portgången…

Och det är därför som det är så ändamålsenligt med en diagnos. Ty då är allting utklarat därmed. Har du Aspergers syndrom så är du si och så - punkt slut; färdigdiskuterat. Ett slags plakat som du kan hålla upp mot dina lärare. Och du slipper förklara för dem. De får gå ut på nätet och ta reda på fakta själva…!

#16 Jo, det tänker jag ofta på, tänk att få ett svar på varför jag inte klarar av att vara social hela tiden o.s.v. Det hade varit så skönt att ha ett svar på varför man inte alltid mår så bra och på varför man beter sig så just i den situationen.

Funderar på att gå och prata med henne, men jajg vet inte om jag vågar liksom… Får se hur det blir, men tack så mycket för dina svar. :D

Hur har det gått för dig nu, några år efter du skrev den här tråden?

#18 Ja du.
Det har hänt mycket från det att jag började sjuan till idag när jag bara har två dagar kvar av nian. Det mesta handlar om att jag känner mig själv så mycket bättre nu.
Jag har inte fått någon AS-utredning, vilket jag nog hade velat ha, har ju fortfarande extremt svårt för att få en uppfattning av människor, lägga märke till när de gör fel/rätt, och vara social hur länge som helst.
Är helt fast i knutar (och flätning m.m.), älskar att knyta. ^^ Och älskar att fota, mina djur har jag också börjat få koll på, klickertränar till och med min Thazzi (marsvin). Men som sagt, knytningen är en stor del av min fritid och jag älskar de, så skönt att ha något man kan nörda. ^^
Det enda som finns att klaga på är att jag inte har några nära vänner….

Men livet är bra nu. =)

Vad glad jag är att det har gått på rätt håll för dig!!!
Det där med vänner tror jag löser sig, men jag känner igen det där med att gå i nian och det känns som om alla andra har nära vänner med mer.
Jag tror på dig och hoppas att det kommer gå bra för dig!!!

#20 Jag har vänner, men inga nära, fast det konstiga är att det nästan aldrig bekymrar mig. :P
Hihi, tack så mycket! =D