Jag har talsvårigheter, vilket gör att jag kan ibland uppleva att folk, inom vården, kommunen, affärer med mer.
Inte tar mig på allvar..de verkar ha så bråttom att de snappar upp det jag har sagt..bitar av det.
Bygger ihop vad de TROR jag har sagt.
Men jag är alltid kvar, nöjer mig inte med att de har en bild de tror jag sa…så jag säger det igen, tills de har förstått det hela.

Nu minns jag inte din diagnos, men jag själv - som aspergare - har stora problem med att få andra att "leva sig in i " det jag försöker säga och uttrycka.

Jag har, kan man säga, tredubbla problem:

• för det första har jag dålig inre kontakt med mitt "intrasociala" liv och känslolivet
• för det andra känns det väldigt svårt för mig att "översätta" känslorna och de sociala behoven till muntligt språk
• för det tredje är jag usel på att verbalt, gestikulärt, mimiskt mm. förmedla det jag ändå prövar att försöka få fram

Jag brukar som exempel på mina svårigheter anföra, att om det uppstode en nödsituation där jag behövde ringa 112, så vore det kört för min del; alarmcentralen skulle inte ta mina försök att beskriva den uppkomna situationen på allvar.

Allt medan min sambo (NT) är en mästare på att få andra att förstå och leva sig in i hennes olika slags problem. Och detta utan att hon behöver anstränga sig särskilt, som det verkar.

#1 Jag har ju inga talsvårigheter, men i bland tar det längre tid för mig att få fram vad jag menar pga mitt "tanke-kaos" i hjärnan. Oftast tror jag att personen i fråga har förstått vad jag menar, men i efterhand visar det sig att det inte stämmer.

#2 Jag har ADHD med drag av Asperger, jag antar att det kan vara mina asperger-drag som ställer till det för mig i dessa situationer.

Jag känner igen det du beskriver, att "översättningen" känns svår och att man inte blir tagen på allvar, men vad gör man åt det?

#4 Jag skulle möjligen kunna tänka mig att beteendeterapi och rollspelsövningar kunde förbättra dessa svårigheter en del. Att helt enkelt lära in olika situationer med hjälp av sakkunniga instruktörer, vilka samtidigt kunde förklara, förtydliga och sätta fingret på centrala "knep".

Egentligen skulle ju detta behöva vara ett obligatoriskt ämne för oss aspergare i grundskolan!

Jag känner mig ständigt missförstådd. Och som du säger så tror jag ofta att jag lyckats förmedla vad jag känner, men när de sen förklarar hur de uppfattat det hela så är det åt skogen fel 

Jag brukar använda mig av liknelser, för så funkar min hjärna. Det kan bli riktigt bra när man får till en träffsäker liknelse. Men det kan också bli helt fel när de tar liknelsen för bokstavligt och hittar på lösningar utifrån liknelsen och inte utifrån mig.

Jag vet inte vad man ska göra för att bli förstådd.

Nu har jag inte talsvårigheter som stör mig…som tur är…
Bara jag tar det lugnt, så märker man inte av min talsvårighet.
Som en logoped sa till mig.
"Du har inget fel på ditt tal, bara du tänker på att andas djupt och säga var ord för sig"

*skrattar*

När jag blir osäker eller ovanligt stressad, har jag en förmåga att klämma ihop alla ord jag vill säga i ett ord…
Det är det jag kallar mina talsvårigheter.
Det är då folk inte hör vad jag säger.

Sedan kanske jag har talsvårigheter med…..men det är inget jag tänker på själv.

Jag märker inte av att folk missförstår mig annars..
Men ibland när jag t ex ska ringa läkaren, kan jag ibland få problem med att få fram orden i rätt ordning.
Då blir det lätt lite kaos och jag får tänka efter, FÖRE jag pratar *skrattar*

Låter kanske som det mest logiska för folk…men det är inte alltid jag gör det..:P

#6 Ja, liknelser är bra… men det är inte ofta man kommer på någon bra liknelse när man väl sitter där. Jag brukar ofta beskriva mig själv som en "robot med systemfel"… om man programmerar in för mycket eller för fort så kraschar hela systemet.