Jag använder aldrig mina diagnoser som ursäkt för mitt beteende om jag gör något som är fel. Utan jag ber helt enkelt om ursäkt för det jag gjort eller missförstått.

Jag har fått lära mig vad som väntas av mig, misslyckas jag så står jag för det. De som känner mig bra känner också till mina diagnoser, övriga har inte med det att göra.

Jag tror jag får omredigera mitt inlägg i #0 för nu kan det missuppfattas.

Så…

OM det gäller ditt exempel som i skolan så väntar jag mig att ens föräldrar har talat med lärarna och förklarat läget. Ser helst att barnet ska slippa det.

Är man lite äldre så får man ju kanske göra det själv i skolan. Detta gör man ju få att få bästa möjliga hjälp.

Hera, jag använde skolan som exempel bara i diskussionen.

Jo, men olika tillfällen bör hanteras på olika sätt tycker jag.

Nä, använder den aldrig som ursäkt. Vill ogärna att folk ska veta om att jag har ADHD, pratar ogärna om det.

Jag är inte rädd att säga att jag har Asperger men jag skryter inte med det heller.

Enda gångerna som jag varit tvungen att berätta det pga av ren nödvändighet var inom sjukvården. Resultatet blev att dom talade lååååångsamt till mig.

Jag förklarade då i lugn stämma att jag är inte utvecklingsstörd, jag behöver bara få vissa saker upplagda på ett sådant sätt så att jag kan förstå varför dom ska vara så.

Trevligaste upplevelsen med en sköterska var i Umeå där undersköterskan förklarade precis allt i detalj och sa att hon hade exakt samma behov.

Hon som följde med mig trodde, som jag att antingen så hade hon AS drag själv eller så har hon nära kontakt med folk som jag som har ett enormt kontrollbehov.

Däremot ska jag leta reda på broschyrer till min husläkare och min sköterska om Asperger och fobier. Dom har ingen aning om något av det.

Min arbetskollega gav en massa information till en kund. Han sa lugnt att hon måste säga en sak i taget då han har ADHD. Vad gjorde hon ? Hon gav informationen så att han förstod det. Hon tyckte det var toppen att han hade sagt det och det var inget konstigt med det…

Jag möter på mitt arbete en massa typer av olika folk och från olika länder. En sak som slagit mig är att det ofta utlänningar själva som är mest rasistiska. Ofta används det som något form av försvar. ex: "det är bara för att jag är…". Det skapar från min sida en enorm irritation. Jag är så långt från rasist man kan komma men bara för att jag gör mitt jobb och de inte tycker att det ska vara så, så är det helt enkelt för att jag är rasistisk. Vi måste alla sluta upp att utnyttja oss av "vad det nu kan vara" och istället använda oss av det på ett naturligt sätt. Kanske folk då blir possitivt uppmärksamma av att vi alla är olika.

Hoppas att någon förstår mitt svammel och vad jag menar

Jag förstår ditt svammel och håller med dig!! :P

Jag använder inte min diagnos som en anledning eller ursäkt, jag talar inte om det för någon om jag inte måste, helt enkelt eftersom jag skäms över att jag har svårt för vissa saker. Jag försöker nog släta över istället, vilket många gånger blir fel. Men jag håller med alpabo i resonemanget.

En generativ och avancerad filosofisk fråga som TS kommer med, tycker jag. Svår att besvara, ty man måste verkligen tänka efter rejält…!

Jag får bilder i huvudet av framför allt två av mina tillkortakommanden. Det ena är när jag befinner mig på en stökig restaurang med hög ljudnivå och mycket sorl. Sitter jag där och försöker föra ett samtal med någon, så kan jag nästan omöjligen höra vad vederbörande säger. Jag får fråga om, och om och om igen. Detta kan upplevas som smått irriterande för kontrahenten. En ursäkt från min sida kan därför vara på sin plats. En ursäkt som då samtidigt är en förklaring (av min speciella hörsel [orsakad av AS:en]).

Den andra bilden rör mitt tunnelseende på morgnarna. Dukar jag fram frukosten, och någon samtidigt tilltalar mig, så kommer jag av mig i bestyren samtidigt som jag inte förmår ta in vad den andra säger. Även detta kan tarva en förklaring från min sida till den andre. Ber jag om särbehandling (som att undanbe mig tilltal överhuvudtaget) så är kanske en ursäkt på plats.

Som jag själv vill konstatera, så är gränserna mellan förklaring och ursäkt tämligen vaga, och är ofta flätade i varandra.

Men rent generellt borde det givetvis vara så, att verkliga skillnader som man dras med ifht "normalpopulationen" inte skulle behöva ursäktas, utan respekteras rakt av. Vägen dit går förmodligen genom ökad kunskap och upplysning.

Jag tänker inte så mycket på just min diagnos, utan….jag är jag…
För det är ju så det är…jag är jag, oavsett diagnos eller inte.
Man är den man är

Nä jag "skyltar" inte heller med mina diagnoser och använder det inte som en ursäkt eller anledning. Eller jo, jag har sagt att jag är bipolär men nämner oftast inte att jag har AS för jag vågar inte nämna det för min mamma och så vidare. Det påverkar även andra då.

#14 skrivet av Vargöga

Hur har du lyckats hålla din diagnos, hemlig för din egen mamma?

#15 Det är ju bara att inte berätta det när man väl fått det på papper.

Jag fick den som vuxen och första utredningen visade lite felaktigt på ADHD så jag har inte nämnt ändringen för hon tror inte att jag har någon funktionsnedsättning för jag var ju "normal" när jag var liten.

#17 skrivet av Vargöga

He he, då förstår jag…:P

#13: Det första märkte jag när vi fikade, och jag tänkte "det fär ju för att han har AS". ;)

#19 skrivet av Zaphix

Har du och jag fikat??

#19 #20 hahahaha härliga kommentarer :P

#19 skrivet av Zaphix

Nu känner jag mig nästan lite dum….men har vi det?

Just nu sitter jag här och klickar på "inlägg", då och då, för att se om det kommer något svar på min fråga snart…
Tålamod är inte något jag har för mycket av direkt..:P

Menade Varulv. Skrev fel. :)

#24 skrivet av Zaphix

Det hade inte förvånat mig, om jag hade fikat med dig.
Sedan inte vetat om det…jag hade inte känt igen dig på din bild du har.
Men när jag såg att du bor i Sundsvall, blev jag ännu mer fundersam.
Men men….:P

Blev lessen när jag läste den här tråden igår. Så jag vågade inte skriva något var rädd att de skulle bli fel..

Men i dag blir jag glad att ni stannar ni är ju bara underbara.. Bara så ni vet..

#26 skrivet av indra-bus

Bara en fråga…
Jag skrev ett gästboksinlägg till dig för ett tag sedan, varför har du inte svarat på det, eller kommenterat det?

#26 Lite fel tråd kanske :P

Nun skrev jag ju i fel tråd. Men de beror inte bå adhdn utan att jag är allmänt förvirrad ;)

#27 Jag e daror hangikappad oxå så jag vet inte hur man gör. O min dotter är hos sin pappa hon brukar hjälpa mig med sånt.

Men tack Pappsig de gjorde mig jätte glad att någon skrivit i min gäst bok ;)

#29 skrivet av indra-bus

Aha, då förstår jag…
Tycker du verkar så mysig och härlig…din inre värme liksom strålar ut från de texter du skriver.
Likaså din charm och så…..
Nu vet jag om att det kan låta som om jag överdriver, men det gör jag inte.
jag skriver eller säger inget som jag inte menar.

Ååååå Tack!! De var den finaste komplimang jag fått i mitt liv nu rinner tårarna.. Får säga de samma till dig.. Stor kram på dig..

#31 skrivet av indra-bus

Jag tycker om att säga ärliga saker till folk…om det är något bra jag har att säga…för det gör dem glada och det tycker jag om.
Jag är glad att du blev glad av min komplimang, tanken var den.

Samtidigt som jag ser denna charm och humor i dina inlägg….anar jag även en smula sorg…
Hade så gärna velat hjälpa dig….hjälpa kanske kan tas på fel sätt…just det ordvalet, men du får väldigt gärna se mig som din kompis.
…om du nu vill ha mig som din kompis, det är klart…:P

De är klart jag vill vara kommpis med dig.. Lika barn leka bäst ;)

Måste säga att du är en skarpsynt kille.. Humor är mitt sätt att hantera min ADHD :) Mitt mående går lite upp o ner o jag har haft en liten svacka nu.. Tack för att du finns..

#33 skrivet av indra-bus

Tacka dig själv…..jag hade inte velat vara din kompis, om inte du är den du är.
Men, varsågod :P

… För att återvända till trådskaparens tråd då en smula…

#19 Menar du det!? Att du relaterade de besvär med hörselintrycken som jag uppvisade till din vetskap om min aspergerdiagnos? Det känns faktiskt rätt hoppfullt i så fall…!

#35: Japp, men å andra sidan börjar jag bli rätt insatt i aspergerproblematiken nu.. ;)

Börjar säga de oftare till folk eftersom de blir mer respektfulla då mot mig, ex en handläggare skriver alltid ner saker till mig i sifferordning vad jag måste göra. I skolan gav min lärare mig "var tyst" blickar istället för att bli arg och gapa på mig (fungerade bättre att blänga på mig.). Och folk omkring mig ser ofta innan jag håller på exploderar och hinner avbryta mig med rätt ord vilket är jätteskönt :D Men jag har ingen diagnos, väntar på utredning.. (adhd)

#37 Vad är det du säger till folk om du inte har diagnos? Berättar du vad du har problem med?

#38 Ja, vilka problem och att jag misstänker ADHD och väntar på utredning