Det är jag med! Fast jag har inte heller tänkt på det speciellt mycket. Brukar iallafall undvika brunnar, och sen har jag en "tvångstanke" om att jag måste gå med höger fot först över alla sprickor i asfalten. Ganska jobbigt, men blir så när jag tänker på det.

Haha jag har också lite udda saker för mig. Stolpar och sånt längs vägen måste jag "klia över". Alltså så att ingen fot är i samma ställe som stolpen.

Det dumma är att jag ser oftast ner i marken när jag kör bil med. Inte långt borta som man skall göra. 

Jag har Asperger. Kan inte verbalt beskriva hur jag går, men tror att det saknas en "normal" korrelation mellan benen och överkroppen på något vis.

Som vi har diskuterat i trådar förut, så vill mitt naturliga jag helst hålla händerna i brösthöjd ungefär, och armarna vill vara i stillhet.

I sjuårsåldern började jag av någon anledning ta enorma kliv.

I tonåren märkte jag att jag hade en ganska markerat "fjädrande" gångstil, något jag därefter försökte vänja mig av med, vilket dock kändes onaturligt. Men min gångstil blev därefter mer "marscherande".

Märkte även i min ungdom att jag tittade ner hela tiden när jag gick. I och med att jag blev medveten om det, så försökte jag räta på ryggen och fästa blicken rakt fram och mot fjärran punkter. Det tog tid att öva in det beteendet, minns jag…!

Att vårt rörelsemönster är annorlunda beror mycket på att impulserna att röra på musklerna blir lite försenade vilket leder till att vi hamnar lite "efter" när vi går.

Detta märks främst genom att vi blir lite framåtlutade (och då lätt tittar ner), vi lyfter våra fötter senare och sätter då ner dom tyngre och längre bak än andra (för att den andra foten hunnit för långt bak och vi kommer ramla om vi inte sätter ner den första foten NU! Den hinner inte så långt fram) och detta gör att vi spenderar mycket mer energi än andra när vi går.

Det går till viss grad att träna bort genom att ge signalerna för nästa steg innan de behövs och på så vis ta igen lite av glappet.

Jag har märkt att jag går mycket saktare än andra. Kan vara för att jag tittar ner och inte tar så stora steg. Men tar jag längre så känns det så onaturligt för mig att gå. Jag tycker att jag pinar på men ändå blir jag omkörd a såna som äldre och kortare än mig. Kan det ha och göra med att jag är aspie?

#4 Det var en väldigt intressant förklaring!

#5 Nja - själv gick jag fortare än nästan alla andra förr, när jag var ung och rask. Nuförtiden märker jag att jag har sackat lite.

Kan passa på att nämna att jag förr gick mycket i fjällen. En sak som jag då spontant upptäckte var, att jag tydligen ägde en naturbegåvning för att liksom "jumpa" på sten efter sten, mer eller mindre i det oändliga. Jag kom in i flow, och rörelserna kunde ske nästan automatiserat. Allt medan andra vandrare kunde ta sig fram över milsvida klapperstensfält med stor möda och stort besvär, liksom flög jag själv fram med stor njutning…

Skulle även denna osedvanliga gångförmåga kunna ha något med aspergern att göra, tror ni?

Jag går…jag vet inte hur jag ska förklara det….
Men då jag har en kota kluven och en för mycket…., så är min rygg sned på olika ställen.
Det kombinerat med att jag har väldigt tunga ben då och då.
Så går jag speciellt,…har hört att folk som känner mig, har sett mig på långt håll och vetat om att det är jag som kommer.
Då de såg hur jag gick…

Jag har för övrigt väldigt svårt att gå långa sträckor….när jag har gått ca en mil, så måste jag vila en stund, innan jag går vidare.

Jag föredrar att cykla före att gå.

När det gäller om jag har min blick ner i marken, eller uppåt.
Jag vill säga att jag har lite både och…periferi-seende, om jag har nu har fått rätt på ordet.
För jag tycker om att se vart jag går, så jag inte går in i en stolp eller något sådant.
Men sedan tycker jag även om att se var jag sätter mina fötter, så jag inte stukar foten, pga att jag missat en högre kan eller något sådant.

Jag tittar ner i marken, ganska kutryggig, och går långsamt med korta steg. Och så måste jag hålla i nånting hela tiden, känner mig allmänt obalanserad annars, så jag skattar mig lycklig som är tjej och således släpar runt på väska överallt - då kan jag hålla i den! :P

Är det vinter så går jag dock inte, då hasar jag mig fram så jag inte ska halka för det gör jag direkt. Men oftast tar jag helt enkelt cykeln, året runt - det blir inte lika ansträngt som att gå. Strosa lite gör jag gärna men annars hatar jag att gå, det är drygt och långsamt och besvärligt och tråkigt. Tack gode gud för cykel!

#8 Mitt i prick lik mig. Dock så lämnar jag cykeln.

Jag är "adhdare" För mig är de näst intill omöjligt att gå sakta. Har jag människo sälskap så får jag ofta höra VÄNTA!! Speciellt om in tonårs dotter är med som möjligen kan öka lite på tempot om de står en" snygg kille" längre fram..

Fast hunden hänger på ;)

Jag går nog på ett ganska så annorlunda sätt, kan jag tänka mig.  När jag tar ett steg så nästan sparkar jag fram foten till ett steg, dessutom är min högra fot plus smalben sne, så när jag går i snö ser fotspåren väldigt sneda ut på det högra fotspåret och lite snett på det vänstra.

Dessutom har jag svårt för kroppshållningen, går med armarna raka, och fingrarna som pekar neråt mot golvet.  Ser kanske lite stel ut, vilket jag också är.  Gillar att ha händerna i fickorna, eftersom det ser mest normalt ut då.   Editerar: Och bekvämt är det också.  

Problem med händer har jag med.