Jag skrev: "Vore kul att få lite andras åsikter"….det var ju fel. "Är i trängande behov av" kanske mer passar in.

Jag tycker du ska ge dig själv en stor eloge, som skrev detta…
…nu har jag ingen vana själv av prestationsångest….men om du hade det när du skrev det här…så ska du vara stolt över dig själv!!

Välkommen till forumet!!

Tusen tack, pappsing…det värmer

#3 skrivet av petamannen

Bara en fråga…hur kommer det sig att du valde dig att kalla dig för "petamannen"? :P

Välkommen hit

Enda tipsen jag har är att om du känner så här ring ring och ring, försök få tag i mejl adresser och bombardera dem med mejl.

Det är ju sjukvårdens pikt att ta hand om folk och reda ut vad som kan vara fel och vad som gör att man mår som man gör.

Tyvärr är det ju så idag att man helst ska veta själv vad man lider av och råda bot på det.

För även om man själv har rätt kan vägen dit vara lång för att få det beviast.

Man måste själv veta allt och ta reda på allt och sedan vara ås urbota envis så de tillslut tröttnar på en och man får det man vill.

Men visst man kommer tröttna ibland, men sedan blir man så sur så man orkar tjata en stund till.

Så var envis som en gammal getabock är det enda tipset  jag har.

Ja, jag älskar figuren "Pata" i Cirjus Kiev på P3… i snabbheten blev det så…och så framgår det ju att jag är man…sen att jag missade och skrev peta i stället för pata, är ju lite typiskt;)

#6 skrivet av petamannen

Aha, du är mannen med humor :P
Det tycker jag om…
Cirkus Kiev i P3…minnen…*skrattar*

Det sänds inte längre va?

Hej och tack för responsen zatanica! :)

Ja, jag misstänker tyvärr att det är så…men tyvärr så har mina problem lett till en mängd kontakter med psykiatrin under årens lopp, och det enda som hänt är ju tyvärr att man "dövas" ner, och till slut tröttnar man…och så ligger det lite i sakens natur att kontakter blir inte ens starka sida.

Men precis som du säger…man får kämpa för sin rätt till existens…så jag skall försöka samla kraft…

Vad du skulle kunna göra är att söka hjälp för kronisk trötthet, detta brukar behandlas med centralstimulantia. :)

@pappsing

Finns ett helt pod-arkiv på SR…och jag har nog många hundra avsnitt ohörda:)

…och ja, humor är en bra lindring när det känns tungt:)

Missnathalie!

Ja, och det vore ju heller inte att ljuga om skall vara ärlig…

Tack för tipset!

#11 skrivet av petamannen

Har jag fel om jag "säger" att jag anar, att du känner lite glädje och kanske även en smula gemenskap, bara efter några minuter i detta forum nu? :P

Nej…du har helt rätt, och jag är tacksam för att dessa "utvägar" finns.

Och tacksam för responsen givetvis.

"ger ofta ett mycket positivt första intryck, men det förändras efter fyra fem kontakter, och där händer något jag själv inte kan förklara…"

Precis det där är kärnan i min egen sociala problematik; exakt sådär är det för mig med. Jag skyller fenomenet på min Asperger, som jag har som diagnos.

Hej Varulv och tack för ditt inlägg:)

Bara att veta att det finns en enda människa som upplevt samma sak (även om man vet att det inte är så), känns bara det befriande. Det innebär att du också känt de känslor som kommer med upplevelsen…bara dem är ångestframkallande…

Tyvärr kan jag som du i nuvarande situtaion "hänga upp" det på en diagnos (missförstå inte snälla), och ingen är heller villig att upplysa mig…

Läste din profil, men den var så lång så fokus försvann…men jag försöker igen:)

Det kan inte vara så att du är deprimerad förresten? Det har ju liknande symptom som vid ADHD. Tänkte eftersom du är trött också.

*inte hänga upp det på en diagnos* skall det vara.

Hej petamannen!

Välkommen - och jag tror att du har hittat rätt forum. Som jag tolkar det, är du på väg in i en motivation för en självanalys? Det är bra och utvecklande, men tar tid! Så slå dej ner bekvämt här, och ta det lugnt bara; du kommer märka att du kan få en helt otrolig massa goda synpunkter här av folk som har empati och faktiskt ofta väldigt liknande erfarenheter som du har och berättar om.

Nej, du har ju ingen diagnos. Jag nämnde den här parallellen bara för att ge dig en hint om, att Asperger inte behöver vara helt osannolikt för dig heller. Bara som en idé sådär. Men du själv är ju inne på ADD osv. Vad man kan säga rent generellt är ju att dessa bokstavsdiagnoser ofta ligger väldigt nära varandra, och inte sällan går i varandra.

MissNathalie.

Jo, det är nog så att jag är deprimerad idag, även om jag i grunden känner att jag kan hantera situationen…och jag har funderat mycket på det du säger…

Men det förklarar inte riktigt historien bakåt…jag har i perioder ätit medicin, men det hjälpte inte mot trög- och tröttheten…men däremot fungerade det ypperligt illa med alkohol…så det förbättrade ju inte helheten…;)

Men jag skall fundera på det..det finns så många skal att lyfta på så att man vet inte riktigt vad som är vad…

petamannen, haha är det Imovane och Stilnoct de prackat på dig? :P

Du kanske skulle få be om att få prova ett SSRI-preparat?

Jag håller förresten själv på att genomgå en ADHD-utredning och jag vet inte vad jag tar mig till om jag inte har diagnosen, då har jag bara en hopplös personlighet och det skrämmer mig. :P

Varulven.

Tack ska du ha, och jag skall kika på det du säger…jag har ju bett om råd…

Och, ja ADD verkar stämma bra in…men ibland undrar man över hönan och ägget…jag är ju runt femtio…är livet som det är för att jag betett mig på ett visst vis…eller har jag bettet mig på ett visst vis för att nåt hos mig inte funkar…o.s.v, o.s.v…

Och för att slippa älta det runt runt i eget huvud så känns det underbart att här få ta del av andras historik…

Så tack för all respons…hoppas jag på vägen kan ge tillbaka.

MissNathalie,

nej de preparaten har jag besparats, men däremot efexor och andra liknande preparat, och de är väl SSRI-prep tror jag. Eller är inte SSRI-prep snabbverkande för stunden..?

Problemet, om det är ett problem är att jag inte vill äta medicin. Inte för att jag vägrar medicin, utan för att jag när jag äter det får en känsla av att jag inte har tillgång till mitt känsloliv…det kapar toppar och dalar…och om jag skall prata med någon om mina problem, hur skall jag kunna förklara om jag inte har tillgång till smärtan..? Om jag hamnar i ett akut läge där jag ligger i fosterställning dygnet runt så kan jag tänka mig att återuppta medicin, men så är det inte nu…men jag kanske hamnar där snart…vem vet…

Angående din egen utredning…så kände jag med…besvikelse att mina problem inte hade en grund eller orsak…samtidigt som jag var lite nöjd med att inte vara diagnosticerad…blandat…

Men nu ser jag ju att det inte fungerar i livet, och som jag skrev i starten…diagnos eller inte så måste ju problematiken lösas…därför känns det stort att prata med er, som har liknande erfarenheter…så jag menar oavsett om du får diagnos eller inte så finns det ju problem att lösa…

Att du är här och att du brytt dig är i alla fall en fin del av din hopplösa personlighet.

Oavsett hoppas jag du "hittar hem"…så känner jag det…jag vill hitta hem…

MissNathalie.

"hopplösa personlightet" inom såna skall det vara, så inga missförstånd uppstår.:)

Nej, det är en SNRI faktiskt, nästan samma sak. :)

Jag käkar själv antidepressiva, Citalopram och jag känner verkligen att mina dalar och toppar kapats av… känner mig som en zombie rent känslomässigt. Jag vill SÅ gärna sluta med dessa, men jag vågar inte än eftersom dalarna är för djupa…

Har du provat KBT för dina svårigheter? Det kanske kan fungera. :)

Vi ska hitta hem <3

#21 Vill bara berätta att jag själv var över femtio när jag fick min diagnos. Precis som för dig, så insåg jag i ett skede att situationen var ohållbar; jag hade börjat spåra ett mönster som jag just då fick klart för mig upprepade sig hela tiden. Då insåg jag att det var dags att söka hjälp. Och jag fick faktiskt precis den hjälp jag var i behov av vid det tillfället.

Jag vet hur det känns…försökte i många år att sluta…men då kom ju medicinabstinens och den var ju värre än problemet i sig…och jag orkade inte reda ut den…

Konstigt nog lyckades jag trappa ner helt i samband med en livskris/förändring, och idag klarar jag mig helt ok utan, och det fungerar bra…men sen kommer det ju skov när man mår dåligt…men då känner man sig ju stark när man rider ut dem:)

KBT:Ja, det också…och det var mycket pengar för ingen effekt…under ett år tror jag det var länge sen…

Tack, så känner jag med :))…nu, men inte i morse.

Hur känner du för det lite småförbjuda fenomenet självmedicinering då?

Varulven.

Ja, så känner jag…historien upprepar sig hela tiden med samma resultat. Nystart…fiasko. Nystart…fiasko.

Tyvärr fick jag ju inte den hjälp du känner att du fick…vet inte om symptomen är tillräckligt starka…eller vad som sker…

Tycker att konsekvenserna av egenskaperna man har borde vara grund nog för att sjukvården skulle hänga i…det blir ju så att man tänker att när inte ens sjukvården orkar med en, så är det väl dags att lägga ner:)

MissNathalie.

Jag har inga problem med självmedicinering, så har du tips är du välkommen med dem. Vad som helst (nja) som kan lyfta mig ur den här situationen.

#28 Det verkar tyvärr vara en tendens som man kan ana, att sjukvården har börjat bli lite granna mindre tillmötesgående mot sådana som vi, åtminstone om man får tro vad som skrivs i många trådar här. Men ett gott tips kan vara att försöka nå en långt kommen och säker självkännedom således nästan servera diagnosen åt dem, innan man ber om en remiss till den neuropsykiatriska vården.

Varulven.

Jag noterar att du nämnt självanalys och självkännedom…och det är klart du har rätt. Man kanske måste klura ut vem man är, men det är ju ofta i folks beteende emot dig som du försöker läsa av vem du är, hur du uppfattas…men det kanske är det som är felet jag gör…

Ska tillägga att jag genomgått en del kurser med liknande innehåll i jobbsammanhang…och trott att jag vet vem jag är…men tydligen inte.

Men man kanske skall fokusera på vem man är och skita i andra…men ta konsekvenserna…men det är ju det jag har gjort…

Jag tar åt mig och funderar:)

#31 Nja, att veta vem man är, det är väl en sak. Kan alltid vara bra att ha sådana kunskaper. Jag själv har dock ganska dålig självkännedom i just det avseendet - är helt enkelt inte lagd åt det "intrapersonella" hållet, är inte "intelligent" inom den sektorn.

Däremot har jag kommit någorlunda långt i medvetenheten om mina "tillkortakommanden" oftast då inom det sociala (samt motoriska) området för min del. Och det var när jag började nysta i det, som bilden av Asperger klarnade mer och mer.

Just Aspergers syndrom, som jag har, karaktäriseras ju av vissa bestämda neurologiska brister eller eventuellt varianter, vilka ligger bakom de sociala m.fl. tillkortakommandena. Således kan man inte "rå för" vissa egenheter som man kan uppvisa i sina beteenden, på grund av att deras orsaker står att finna i hjärnans speciella struktur.

En neuropsykiatrisk utredning syftar väl främst till att klargöra om det finns sådana neurologiska orsaker till de problem man upplever sig ha i samhället.

Varulv.

Ok, jag kanske inte läste din text mellan raderna…

Jag fick direkt association till dagens arbetsmarknad, där självkännedom har varit ett hett begrepp ett tag…

Men jag förstår kanske att du menar att kartlägga sina beteenden och framför allt tillkortakommanden…och inte vem jag är som person…

Enligt min neuropsykoatriska utredning hade jag tydligen inga sådana neurologiska orsaker…samtidigt undrar jag lite över testen i sig…

Mina test var ett antal pappershögar med frågor jag skulle svara på, ensam i ett rum utan tidspress…ingen som diskuterade…inga sladdar anslutna till hjärnan…

Det känns som att när man svarar på enkäter (ja, det kändes så) så kan du ju påverka både medvetet och omedvetet hur resultatet ska bli…det blir inte objektivt på något sätt…

Och eftersom ADD för vuxna är ganska nytt…är de anpassade för vuxna som har haft ett liv på sig att kompensera för svagheter…

Jag menar så här: Om man frågar om du handlar ofta på impuls, så kanske en nittonåring svarar ja. Men jag har lärt mig att bemästra den impulsen och svarar nej…och blir det inte fel då?

Nu är jag helt utmattad, och måste vila:)

Vill åter tacka dig och övriga för responsen, för en öppning att ta sig upp på banan igen.

#33 Jag ger ditt inlägg ett kort svar, som du inte alls behöver svara på och absolut inte nu, men som du sedan kan läsa i lugn och ro nästa gång du sätter dig vid datorn.

Ingen större risk tror jag att man under en neuropsykiatrisk undersökning lyckas "dupera" eller vilseleda utredarna. Men man har ju ett gemensamt mål med dem nämligen att försöka finna fram någotslags sanning. Så svarar du bara så ärligt och sanningsenligt som du rimligen kan, så går det nog vägen tror jag.

Du kan ju kika på lagliga centralstimulerande droger som t ex DMAA. :)

En annan fuling som inte är att rekommendera EGENTLIGEN är att försöka komma in på psykiatrin via beroendeenheten. Men då är grejen att man måste använda droger och det kommer hamna på papper och om du behöver starkare medicinering i form av benzodiazepiner eller smärtstillande i form av opioider t ex Tramadol så blir de jävligt motsträviga till det.

Hur man än vänder och vrider på det så finns det alltid en baksida med allt.

MissNathalie.

Funderade länge på vad du menade med självmedicinering ;) Men som jag själv uppfattade begreppet var kanske att pröva sig fram kanske med hjälp av någon annans medicin, för att testa…

Efter att ha läst några av dina inlägg, menade du kanske annorlunda…jag vet inte…men alternativ 1 i ditt inlägg ligger väl närmre än alternativ 2…

Skulle egentligen bara vilja testa en normaldos av de vanliga ADD-medicinerna för att se vad som händer…om nåt händer…

Men jag googlar DMAA direkt :)

Ja, visst! Du kan väl köpa det på gatan, få av en kompis men det "får" man ju inte. Jag har själv provat vänners ADHD-mediciner; Concerta, Ritalin, Metamina och de har god effekt på mig så detta har jag nämnt till min psykiatriker. :)

Känner tyvärr ingen…och att man inte "får" ser jag väl lite mer som handling i nödvärn typ…

Jag får göra lite research:)

Gör så du hjärtat!

petamannen: Välkommen hit! Här finns många bra bollplank! :-) Det som slår mig när jag läser dina inlägg i tråden, är att du NÄSTAN skriver som om du skulle skriva om mig….jösses… Speciellt det där med utredningen, men även mycket annat. Fast jag har aldrig varit i psykiatrisvängen, och aldrig ätit mediciner…. ADD var frågeställningen för mig också…men de kollade även om jag kunde ha Aspergers (med några få tester…?) Resultatet: Negativt på både ADD och AS! Det handlar om min personlighetstyp, menar de… Klart som f-n att det gör det!!! (Skulle vara intressant att veta var du gjort din utredning…) Jag får dock lite "specialhjälp" på arbetsförmedlingen… Antar att de börjar tröttna på mig även där… ;-) Jag har uppenbarligen (hittills) inte lyckats förmedla det "jag bär på" till någon (dvs det som gör att jag är stensäker på att jag skulle kunna uppfylla kriterierna för en AS/ADD-diagnos), inte till vården, inte till AF, och inte heller riktigt till familj eller sambon… Ingen förstår heller inte VARFÖR jag ens är intresserad av en diagnos. Svårigheterna jag har bagatelliseras ÖVERALLT, utom möjligen härinne :-). Känner igen, och håller med fullständigt om det du skriver i #33!

#34 Varulv, jag tror faktiskt att utredarna KAN bli vilseledda i utredningen… Jag menar inte att det skulle ske medvetet…men det känns (iaf i mitt fall) som att de gissar och antar en del, och inte själva ar säkra på hur AS och ADD ska diagnostiseras, speciellt inte att det kan bli en liten konflikt i kombinationen av dylika diagnoser. Fick föreställningen under utredningen att de själva hade en stereotyp bild av "hur man är" när man har AS eller/och ADD. Och min egen framtoning kan också ha bidragit till att de blivit vilseledda, då mitt väl "inövade" sätt att "uppträda" inför andra är så svårt att "tvätta bort" att jag själv ibland är osäker på vad som är jag och vad jag lagt mig till med för att fixa livet… Det gör mig lite ledsen att jag inte lyckas förmedla hur jag känner innerst inne…

Hallå o Välkommen! Kul med fler killar här..

#42 star68 jag fick ju både ADHD och AS diagnos, men trotts dettta har de mer eller mindre ingen aning om vem jag är eller hur jag fungerar eller att mina svårigheter.

Just för som du säger man har låtsats så länge så man knappt tänker på det. i mitt fall lyckades de bortse från det så jag fick mina diagnoser.

Men sedan fick jag ju höra att ja i övrigt verkar du ju inte ha så stora problem nu.

Då ville jag mest skrika rakt ut ni skulle bara se, kom hem till mig, var med mig en dag eller en vecka så får ni se hur det är. Eller kliv in och var mig i en vecka, ni skulle vekna efter två dagar och be om nåd.

Men inte gjorde jag det inte, jag log lite och såg så där glad och positiv ut och sa att ja så länge jag får vara hemma i min bubbla så är det ju bra. Ja visst bra beroende på hur man ser det. Bra om man slapp tänka på alla måsten och alla krav, krav att ha pengar jobb osv.

Så jag förstår så väl ditt problem där med sitt invanda beteende som man döljer sig själv med.

Hej och välkommen hit Petamannen

Jag har ett litet tips till dig!! I varje kommun brukar dom ha sk personliga ombud:-) När ingen läkare lyssnade på mig i typ 20 år och mina problem kvarstod så fick jag tipset om just detta..Tog kontakt med min kommun och fick en lista med några aktiva personliga ombud..

Tog kontakt med en kvinnlig,och hon vart ett otroligt stöd för mig..alla mina tankar och svårigheter skrev hon ned och formulerade ett mycket välskrivet brev..som vi skickade i väg..alltså en egen ansökan via henne till ADHD utredning..fick napp efter drygt 1 år..Nu har jag haft min diagnos i snart 5 år.

Dom är till stor hjälp då vården börjar ge upp en *L* eller även har.

Sen vill jag åxå skriva att lägg ner all form av självmedicinering..d klingar inte bra i någons öron..i detta fall /ögon.

Lycka till

#44 zatanica "…kliv in och var mig en vecka…" Exakt så vill jag säga till alla som tror sig förstå sig på mig…eller inte förstår alls… Fast tyvärr går det ju inte. :-( Och "hemma i min bubbla", jaaa, jag håller verkligen med där! Som du säger, det är alla måsten och krav som ställer till det mest….som pengar, kontakter med myndigheter, och annat som är svårt att välja bort. :-/

#46 Tycker absolut att du kan säga så Star..jag ruttnade på min psykolog för många många år sedan och sa..Där sitter du på ditt feta arsel och talar om hur jag tänker och känner..du kan gärna få krypa in i min hjärna och efter d ett nytt uttalande..kort efter jag sa så ….så vart min sjukskrivning förläng

Jag vänder på d mesta en läkare tror sig veta om mig !

#47 Hihi..du utrycker dig skojigt… "jag ruttnade på min psykolog…" haha :-D Önskar jag lyckades göra som du…men är väl inte tillräckligt trovärdig…

*skrattar*
Ni är så underbara….

Ni med :-))) Jooorå Star..annars får du gå på plan B….

Hade även en diskret dispyt med min husläkare som d fint kallas här..

Ruttnade även på honom då hela han verkade vara en stor skyddslapp när jag kom dit å ältade mina problem..

Du måste lära dig att lyssna på folk som kommer till dig som läkare..

Det jag säger är d jag menar och inget annat..

Efter d ser han och hör mig..alltså d finns inget annat alternativ i dagens läge..d var efter allt stöd jag fick av personliga ombudet..hon gjorde mig stark..+ att jag var i klimakteriet då och var extra på *fniss*

#50 :-)

#42 Nu talar jag ju  m e s t  om min egen diagnos, Asperger. Och i alla fall är det med den så, att den inte är en personlighetstyp. Nej, den är ett kluster av kognitiva avvikelser, som mestadels har att göra med hur man tolkar olika sinnesintryck.

Och för att "checka av" sådant så tror jag ganska säkert att expertisen lätt ser igenom "hur du är" eller hur du "framtonar" - spel eller inte; det har egentligen ingen betydelse.

Ofta kollar de egenheter hos dig som du själv inte har någon aning om, så jag tror nog att det är ganska svårt att "lura" testerna.

Bara ett exempel: i min undersökning ingick ett test där det gällde att under viss tid betrakta en nonfigurativ bild. Därefter skulle man återge den - rita av den ur minnet således. Där kan du ju knappast lura testledaren genom att minnas fler detaljer i bilden än vad du faktiskt gör…?

Möjligen kan du luras genom att låtsas minnas sämre än vad du faktiskt gör. Men i det här fallet gällde det att visa upp sitt goda detaljminne - så ville man ha AS-diagnos, då ville det till att man mindes bra och kunde återge så detaljrikt som möjligt.

#41 - Star68.

Hej, och tackar:)

Håller med dig om att våra erfarenheter verkar vara otäckt lika. Jag har väl nämnt detta till nära i min omgivning, men ingen verkar riktigt reagera. Tror att många tänker att: bara för att du har misslyckats och fallerat i livet, så letar du något att skylla på…ungefär.

Men så är det naturligtvis inte. Jag har inte fungerat och levt upp till folks förväntningar…och tyvärr kanske inte heller till mina egna…och det enda jag är intresserad av är att få ett liv som fungerar och som jag är nöjd med…diagnos eller inte.

Sen verkar det vara så att utredningar verkar kunna göras på olika vis (tror), och min kändes på något sätt "billig". Som ett personlighetstest hos en jobbcoach ungefär.

Sen vill jag säga till alla här att den kontakt jag fick här igår (plus att det var vackert väder idag), gjorde att jag fick iväg den ansökan om jobb jag försökt få iväg ett tag. Tänk att man kan vara stolt för så lite…

#43 skrivet av indra-bus

Hej och tack så hemskt mycket

#45 skrivet av mossquinnan

Jag tackar …och det där med ombudsman skall jag kolla upp, det låter väldigt intressant…

Och angående självmedicinering, så känns det tyvärr så när inget fungerar och ingen lyssnar…man får försöka hjälpa sig själv. Idag känns det långt och avlägset, men de dagar jag har mina trög-skov, så känns det som en nödlösning för att fungera. Och missbruksproblem har jag aldrig haft, och kommer inte att skaffa heller…kan du läsa detta på rätt sätt…ser du desperationen man kan råka in i ibland…därmed inte sagt att det kommer att ske.

Nu skall vi se om jag kan få iväg en ansökan till…eller två…får passa på

Vore intressant att veta hur andras utredningar har gått till…tyckte som sagt att min var lite…enkel

#55

Min var 4 pappershäften (1/besök) med någon form av självskattningsfrågor och kompletterat med samtal…sammanlagt kanske 6-7 besök, och de gångerna jag fyllde i självskattning, skedde ingen större diskussion, mer än hur läget var ungefär.

Petamannen d var bra jobbat att få i väg en ansökan:-))) Grattis

Och jo jag kan se desperationen och har levt med den i ett ex antal år själv.

Men jag är lite anti mot mediciner och speciellt mot ADHD medicin..sk stimulantia…för på mig har den bara förvärrat situationen..

Och att hålla på och mixtra hit och dit tror jag inte på…till slut säger både själ kropp å knopp ifrån..men d är vad jag personligen tror.

Vill ju gärna själv testa Lyrica som jag skrivit om här inne.

Och ingen kan säga att jag kommer aldrig bli missbrukare om jag testar lite amfetamin..

Kan hålla med om att din utredning verkar vara en sk löpande band historia..väldigt skum och man kan undra om dessa som gör dessa snabb utredningar får betalt i ackordslön

Min tog dryga 8 månader..d var blod svett och tårar..mycke tester..har inte min journal framme då jag gömt den för övriga barn i familjen..men d var mer än några papper…alltså supermånga test..å vissa om och om igen..fast lite småförvirrande..dock inte för mig..då problemet fortf är ett faktum..Men tror dom finns ..dom lite förvillande fast typ samma för att folk inte ska fejka till sig en diagnos..min lilla tro där åxå..

Ser att mitt inlägg kan ses som störigt..jag vet inte,för jag vet ju faktist inte hur ni självmediciner..och tog bara för givet att d kanske var med just amfetamin efterssom vi snackade/Skrev om just ADHD medicin..ber om ursäkt om d vart lite knasigt…

jag har ett bra tips annars på min lilla självmedicinering..

Märker mer och mer hur d fungerar positivt då hjärnsläppet tar överhand *S*

Jag köper kamomill i lösvikt,finns i the butiker.

Kokar snabbt upp i en kastrull och låter dra 20 min eller mer ,sedan silar jag d och dricker..Suverent om man har svårigheter med sömnen..och lugnande för magen och hela själen kan jag uppleva

Mossquinnan!

Det är ingen fara, förstår hur du tänker…är själv ingen anhängare av medicinering, framför allt inte i onödan…

Min självmedicinering har tidigare utsträckt sig till att mixtra med dosering och börja och sluta med ordinerade mediciner på eget bevåg.

Möjligt kan självmedicinering användas som term för att testa droger, men det är ingen jargong jag känner till…därav tidigare konversation ang detta…

Jag har ju läst lite och vet att koncentrationen i medicin som används för ADD/ADHD inte är i närheten av en "drogdos" och skall tydligen heller inte vara beroendeframkallande.

Generellt skall man väl givetvis samråda med läkare, framför allt eftersom högt blodtryck till exempel inte är helt förenligt med liknande mediciner…men ibland kommer som sagt desperationen…

Men vi förde ju ändå en diskussion på "hypotetisk" nivå…typ.