Själv skrivit ett inlägg om min dotter, på Anhöriga

Puttar upp denna.

Situationen är nästintill ohållbar här. Jag vet inte hur jag ska få honom att göra det han ska göra utan att tjata. Mitt tjat påverkar hans självförtroende och det är inte okej. Jag vet att han inte gör det med flit och han blir så förtvivlad, men jag vet inte hur jag ska göra. Hur ska jag bemöta det här?
Bara att planera vår tid och avsätta mer tid för honom räcker inte.

Jag skulle vilja ta itu med det här nu men måste isf prata med pappan och han skulle aldrig erkänna om han har samma problem där.
Kan det vara en idé att vänta till han börjat på 6-års till hösten och höra ifall personalen där uppfattar samma problem som jag?

Jag har ju själv de här problemen och blev aldrig förstådd som barn och kände att jag inte kunde göra någonting rätt, pga att de vuxna inte bemötte mig på rätt sätt. Och jag känner att jag gör samma sak mot min son nu… det här tjatet.
Men jag vet inte hur jag ska göra. jag blir så frustrerad och stressad.

#2 Om jag kunde hjälpa er på något vis, så skulle jag göra det. Efter att ha läst ditt första inlägg på nytt, så kan jag inte bortse ifrån att din son skulle kunna vara autistisk / aspergare. Han verkar vara i sin egen värld lite mera än normalt.

Och är det så, då har han ju en frände helt klart i mig. Då skulle jag rekommendera er att försöka se till, att han fick vara i sin "bubbla" så mycket som det bara går!

Hur ska man någonsin lära sig klara sig om man hela tiden ska få vara i sin bubbla som du säger?
Låter mer som en bekvämlighet. Man måste jobba på sina svagheter och lära sig hantera dom på bästa sätt. Skulle han få vara i sin bubbla skulle han inte få i sig tillräckligt med mat ens.

Jag säger som du pernilla, man ska jobba med sina svårigheter. Naturligtvis inte så mycket att man inte är sig själv eller mår mycket dåligt av det men att inte få hjälp och stöd i det man tycker är svårt eller inte kan hantera kan göra resten av livet fruktansvärt jobbigt.

För att ta ett konkret exempel, om man har ett barn med Asperger som har mycket mycket svårt med tandborstning, som upplever det obehagligt och dessutom då ofta glömmer bort det så måste man ju på något vis hjälpa barnet att få in en rutin med det och att se vad man kan göra för att göra det mndre obehagligt. För det är ju inte hållbart att få vara i sin egen värld och ha hål i varenda tand några år senare.

Man ska ju inte banka sönder deras personlighet och integritet men en del svårigheter finns det en stor poäng att jobba med och man kan fortfarande vara den man är även när dom flyter på bättre.

Kul te bli varse, det man får tacka sin lyckliga stjärna för, att ens mor (förmodligen) var aspergarge som man själv!

Att ha en ADHD-mor när man är aspergare, det går tydligen riktigt illa det! Kollisionskurs redan på BB, skulle jag vilja påstå (Kanske då tur att BB finns, för annars skulle väl det stackars barnet ha dött redan efter någon timme… ).

#6 Så du tycker på riktigt att det är helt okej att låta ungar få hål i tänderna för att dom ska få vara som dom är? Eller min väns syster som omöjligt kunde komma ihåg att bajsa och därmed blev totalt förstoppad alternativt bajsade på sig, skulle hon fått fortsätta med det i vuxen ålder?

Jag tycker inte att alla ska in i samma mall och vara likadana men det finns en del svårigheter som är just svårigheter som gör livet jobbigt och obehagligt som det kan finnas skäl att jobba med.

Lika bra att jag aldrig ens funderar på att skaffa barn då eftersom jag har ADHD och gud hjälpe mig om jag skulle ha ihjäl mitt barn på en timme bara på grund av det.

#7 Jag tycker nog allt att du överreagerar lite nu, HannaM. Du vet lika väl som jag, att… (Osv. för att tala med en socialt kompetents rekvisita).

Nej, jag tycker inte att det är okej att barn ska få hål i tänder. Men får de det, så är det väl ett tecken på fellevnad? Och då är väl det föräldrarnas fel! ADHD:n kom först - alltså är det ADHD:ns fel om aspergerungarna (om de nu har ADHD-föräldrar) får hål i tänderna!

Bajsa måste ju alla barn lära sig i tidig ålder. Klarar de inte av det, måste de ju få hjälp. Men att det skulle vara speciellt ett asperger-kriterium att inte kunna lära sig bajsa i tid, det håller jag definitivt inte med dig om!

Alltså jag förstår inte hur du kan sitta där och påstå att föräldrar med ADHD skulle ha ihjäl sina ungar om de har Asperger. Jag har ADHD och jag gör allt som står i min makt för att få min son att må bra och klara av livet. Jag är inte perfekt och har upptäckt nu att jag tjatar för mycket, men jag menar, jag är inte mer än mänsklig och vill ju försöka förändra mitt beteende och hjälpa min son istället.
Och jag vill påstå också, att om jag inte hafe haft ADHD, hade jag nog aldrig ens kommit på tanken att jag kanske ställer för höga krav på honom. Jag vet ju hur jag själv blivit missförstådd som barn. Jag ser det snarare som en styrka i det här sammanhanget att jag har just ADHD för jag får en annan förståelse för mitt barn.

Sen förespråkar du i sista inlägget att barn som inte lär sig bajsa som de ska måste få hjälp, men samtidigt snackar du om att barn ska få vara i sin bubbla. Vad är problemet? Vi vill alla det bästa åt våra barn. Förstår inte varför du skulle gå och bli sådär otrevlig helt plötsligt.

Jag lever ett helt normalt liv trots min ADHD och det just för att jag tillslut fått rätt hjälp. Mina föräldrar hade minsann ingen tanke på att jag skulle kunna ha något "handikapp". Jag skaffade min hjälp själv. Jag skriver ju på det här forumet av just den anledningen att jag inte vill göra som mina egna föräldrar gjorde mot mig. De hade då inte ADHD och jag har hanterat den här situationen betydligt mycket bättre än de gjort.
Så tänk dig för innan du påstår att föräldrar med ADHD inte skulle kunna ta hand om ett barn med ett liknande handikapp.

Jag ser helst att du slutar skriva i den här tråden och lämnar plats för de som faktiskt har något konstruktivt att komma med för du verkar mer vara ute efter att starta bråk och DET hjälper då minsann inte min son.

Jag skulle ha avvaktat tills han började 6-års för att se hur han beter sig där. Grejen är ju att många barn beter sig annorlunda hemma jämfört med på skolan och kan han sitta still och koncentrera sig där bör man ju kunna utesluta ADHD iaf.

Men samtidigt så behöver ni ju få hjälp med hemmasituationen om den inte fungerar, oavsett diagbnos eller inte blir både ni och ha  lidande. Så kanske kommunen har något ställe ni kan vända er till?

Har inte läst allt men du skrev att du inte kan få med dig pappan, det finns en lagändring där så du har rätt eller rättare sagt har barnet rätt till hjälp utan bådas samtycke.

Lycka till!

Tack för svaren. Nä jag satt och läste igår på internet om hur man som förälder bättre kan bemöta barnet och har mina planer nu för hur jag ska gå tillväga för att lösa situationen hemma. Alltså det är mest det här att allt tar sån sjukt lång tid och det blir så extremt tjatigt.
Men jag avvaktar till han börjat 6års.

#8 Jag tycker att allt som inte är att ge dig en rejäl utskällning för ditt i mitt tycke mycket klumpiga sätt att utrycka dig om adhdpersoners förmåga att vara föräldrar till aspergerbarn är långt ifrån att överreagera. Det du gör i det inlägget är för mig ett mycket grovt påhopp där du faktiskt utryckligen skrivit att vi skulle ha ihjäl våra barn genom "vanvård".

I övrigt, för att förtydliga, så menar jag fortfarande inte att några barn oavsett diagnoser eller ej ska slipas in och passa i en och samma form allihopa. Det är individer och ska så förbli. MEN när en person med ett funktionshinder eller en förälder till ett barn med funktionshinder vill ha hjälp eller då ge hjälp så handlar det ju om sådana saker som verkligen gör livet surt. Inte att alla egenheter ska bort utan att sådant som skolgång, påklädning och sovrutiner ska fungera.

Det löser man ju på det sättet som fungerar för individen. Målet är ju inte tvunget att tandborstningsrutinen ska se ut som för alla andra utan att det faktiskt blir gjort och eftersom barn med NPF är speciella kanske man som förälder behöver tips om hur man ska gå till väga för att lösa problemet. Det gäller ju många gånger också för vuxna. Det är där hjälpen och stödet behövs. Eller så kanske man behöver se över hur skolgången ska vara för att fungera, om det tillexempel behövs undervisning i mindre grupp ibland, mer eller mindre stöd under lektionstid, talböcker osv.

Det är det jag menar med hjälp och stöd och att jobba med sina svårigheter.

Sen har jag för övrigt ingenstans skrivit att det är ett aspergerkriterium att inte lära sig bajsa i tid (vilket det naturligtvis inte är, finns ingenstans i diagnoskriterierna). Det var bara ett exempel på en svårighet som kan finnas ooch som definitivt är något man måste jobba med.

Ja det jag bad om är inte ett tips på hur jag ska "få min son att fungera som jag vill" utan "hur jag ska bemöta det".
Jag vet själv att mycket går inte att förändra. men om JAG som förälder lär mig ett bättre förhållningssätt till det så kan även han lära sig ett bättre förhållningssätt och kanske med hjälp kunna jobba sig förbi vissa av sina problem. Allt går inte att förändra och SKA inte förändras heller. Jag kommer alltid ha ADHD och ha mina egenheter men jag kan hitta vägar runt det mesta så mitt liv blir drägligt att leva. det är DET jag vill ge min son. Inte en mamma som tjatar om allt och får honom att känna sig misslyckad. Jag ber om tips snarare på hur jag ska förändra MITT beteende, mer än hur hans ska förändras. Jag vill att han ska må bra men ändå klara sig igenom vardagen. ju äldre han blir desto mer kommer han bli tvungen att klara saker själv och det underlättar ju om han då faktiskt klarar av det.

Nybliven persona non grata i den här tråden tar jag mig ändå friheten till en slutreplik i detta psykodrama.

Jag trodde ni ADHD:are förstår ironi? I alla fall bättre än vi aspergare? Men det gör ni då tydligen inte…

Ja ni har rätt i att det blev en riktigt otrevlig stämning nu i denna tråd - förmodligen av det slag, som Höstlegenden häromsistens så beklagade. Nu prövade jag för en stund den metodiken - och se, det var som att hälla bränsle på brasan!

Ni som känner mig här vet, att jag inte alls är bråkmakartypen. Men jag kan, om jag vill…! Och ibland kan det vara lite lockande och roligt att retas lite. Då kan man kalla det för ironi.

#15 Varulv; Jag tror att många har svårt att se det ironiska i det du skrev. Om det nu är så lockande att "retas lite" så bör du fundera en extra gång på när och hur det är lämpligt. I det här fallet var det inte roligt på något sätt.

#15 skrivet av Varulv

Jag känner lite att du och jag är väldigt lika på den här biten med att kasta in lite humor och sådant i vardagen.
Som du själv märker, så är det inte alla som uppskattar detta.
Jag har själv flera gånger, blivit så trött på folk.
Som inte kan se lite humor i livet och skratta lite.
Men, men tror att man lär sig NÄR det passar att skämta och ha lite skoj.
Men….man råkar nästan alltid trampa någon på tårna….

I det här fallet tycker jag att det var komiskt….synd bara att det inte uppskattades..:P

Nej så pass mycket vet jag om humor att när någon tar illa vid sig, så säger man på en gång att det var menat som ett skämt och man ber om ursäkt, vilket uteblev här. Så det tror jag inte en sekund på att det var det allt det här handlade om. Eller missade du att folk tog illa vid sig av det du skrev på något sätt?

Berätta för mig vari det roliga låg i det här:
Att ha en ADHD-mor när man är aspergare, det går tydligen riktigt illa det! Kollisionskurs redan på BB, skulle jag vilja påstå (Kanske då tur att BB finns, för annars skulle väl det stackars barnet ha dött redan efter någon timme… ).

Det där upplever jag som ett personligt påhopp snarare.

Att skriva att det TYDLIGEN går riktigt illa, är ju ett sätt att säga att det tydligen finns något i min beskrivning av min situation som fått dig att tänka/känna att det är katastrofalt att ha ADHD som förälder. Vad fick dig att säga sådär? vad i det jag skrev var det som var så otrooooligt fel?

Det här är ingen skämtsam tråd alls på något sätt. Så ta du dina(åtminstone i dina ögon) "vits-samma" ord någonstans där de passar in istället för att förolämpa folk.

Jag kämpar för min sons mående så du har ingen som helst rätt att komma och påstå att jag är farlig för honom, för det var precis det du påstod i ditt lilla "skämt".

Jag förstår utifrån det du skrev att DIN åsikt är att det bästa att göra för barnet är att låta honom vara i sin lilla bubbla. Det är DIN åsikt och inget annat. Sen är det inget som säger att det är just Asperger min grabb har överhuvudtaget.

Att kalla någon för dålig förälder i en tråd där en förälder ber om uppriktig hjälp och tips för att vara en bättre förälder…
Ja ser du inte själv felet där så…..

Istället för att skriva som du skrev kunde du ha lagt fram något sakligt argument för VARFÖR det är så viktigt att man låter honom vara i sin lilla bubbla.
Försvara din åsikt istället för att komma med personliga påhopp.

#16 och #18 Håller med er. Det är liksom inte kul att berätta för någon att den är en dålig mor. Aldrig faktiskt.

Och nej, jag förstår inte ironi alla gånger, märkligt nog är vi med ADHD individer liksom alla andra människor med eller utan NPF.

Jag tolkade Varulvs skämt, som om det var hans egen mamma det handlade om.
För det är inte likt honom att skämta om någon annan familj och så.

Nej det handlar inte om min mamma - hon hade inte ADHD.

Det handlar om att debatten är infekterad redan från början i denna tråd. Jag har försökt samtala med sådana mammor förut - och det har blivit likadant då. Att diskutera med individer som har förutfattade meningar i en fråga - det är dödfött. Nu råkade jag falla i den fällan ännu en gång, av ren välvilja. Men ska försöka lära mig läxan hädanefter.

Det fanns ingen debatt innan du tyckte att adhdmammor var lika med döda aspergerbarn.

Personer som redan ställt in sig på att folk är emot dem, tolkar även välvilja, som om man hackar på dem

Tack för det stödet, Pappsing!

Men alltså, ingen har varit varken otrevlig eller trångsynt före din kommentar om att ADHD-föräldrar är farliga för aspergerbarn. Fattar inte du att det är DEN kommentaren allt det här handlar om?

Före den kommentaren var det en helt vanlig diskussion. Sen blev det bara otrevligt. Ser inte riktigt var den här välviljan finns. Kan du svara på det? Det handlar inte på något sätt om #3. Som sagt, där var det fortfarande en helt vanlig diskussion. Det är inlägg #6 det handlar om.

Sen undrar jag varför du Pappsing försvarar Varulv när du från första början missförstått Varluvs lilla "skämt"…?!
du har ju själv konstaterat i #20 att det inte vore sjyst att skämta om någon annan familj så.

Och #21… _"Det handlar om att debatten är infekterad redan från början i denna tråd."
_Citera vad du syftar på tack!Jag är absolut öppen för förslag på hur jag ska bemöta det här men jag är INTE öppen för ett påstående att jag är en dålig mamma!Det var DU som infekterade den här tråden, inte jag!

#26 skrivet av pernillaa

Jag har en annan bild av Varulv, där jag tror att han inte menar det riktigt så elakt, som du tolkade det.
…visst, nu kanske du kommer citera honom och fråga mig hur man kan tolka det han skrev på något annat sätt…
Men min mening är den att jag är nästan säker på att Varulv hade ingen som helst avsikt att kritisera dig som mamma.

#27 Men likafullt HAR han kritiserat inte bara pernilla utan faktiskt alla mammor med ADHD som råkar ha barn med Asperger. Vad som än menades. Ingen ursäkt har heller kommit vilket för mig betyder att kritiken kvarstår och att det inte var ett skoj som gick snett för då hade man väl förklarat det och bett om ursäkt?

#28 skrivet av HannaM

Jag håller helt med dig där, med att om man anser att något har gått snett, så försöker man be om ursäkt.
Jag har ju själv bett om ursäkt, offentligt, då jag trampade några av medlemmarna på fötterna.

Men, bara för att du och jag, har en reflex, att be om ursäkt, snarast efter att vi märkt att något gått snett.
Betyder inte det att Varulv har samma reflex, i hänseende att be om ursäkt, så fort han kan.

Om vi ger honom tid, kanske han kommer med en ursäkt.

….känns lite som om jag gjorde ett misstag, som lade mig i den här debatten….

Ganska lustigt hur du vinklar det till att du är något slags offer i sammanhanget…
Snacka om att du måste ha det jobbigt socialt om du inte tål mothugg som i #4 utan att häva ur dig så otrevliga saker. Omgivningen i din värld måste vara väldigt fientlig i dina ögon.

#30 skrivet av pernillaa

Va?
Vilket i mitt uttalande huruvida, Varulv kommer be om ursäkt, eller inte. Fick dig att dra denna slutsats?

För mig började "den infekterade" debatten med ditt inlägg:

#4 "Hur ska man någonsin lära sig klara sig om man hela tiden ska få vara i sin bubbla som du säger?
Låter mer som en bekvämlighet. Man måste jobba på sina svagheter och lära sig hantera dom på bästa sätt. Skulle han få vara i sin bubbla skulle han inte få i sig tillräckligt med mat ens."

Och HannaM är inte sen med att spä på:

#5 "Jag säger som du pernilla, man ska jobba med sina svårigheter."

Därmed ger jag upp. Jag lägger istället in "ironi-växeln".

Och på den vägen vart det.

Tyvärr!

Att som förälder, tro att man förstår sitt barns svårigheter och försöka få det att bekämpa dem.
Är lite av en väldigt svår sak…
Då föräldrarna inte helt kan veta, eller kanske rent av inte förstå hur sitt barn har det.

Nej det var inte menat till dig pappsing. Hade inte uppdaterat sidan och sett ditt sista inlägg när jag skickade mitt. Ber om ursäkt för det.

Men alltså #32, du hade en åsikt och jag hade en annan. Fortsätt som sagt en vanlig diskussion istället med ytterligare förklaring av hur du menade med att han skulle få vara i sin bubbla. Man går inte och blir otrevlig bara för att någon har en annan åsikt. Det är inte en infekterad tråd bara för att jag var av en annan åsikt.
Förväntar du dig att alla bara ska hålla med jämt i allt du säger utan någon diskussion? Jag skulle aldrig kunna leva så. Man har rätt att ha olika åsikter.
Och som du själv citerat ställde jag faktiskt en fråga till dig där. _Hur ska man någonsin lära sig klara sig om man hela tiden ska få vara i sin bubbla som du säger?
_Visar inte det att jag ändå är öppen för att få höra mer om din åsikt och din syn på det hela?

#33. ja det är inte en lätt sak. Jag vet ingenting om hur han har det, mer än att han mår dåligt av mitt tjat. Och som sagt, jag känner igen mig själv i honom som jag var när jag var barn och vill tro att jag vet lite hur han har det i alla fall. Men en av annledningarna till att jag startade den här tråden var just för att jag vill ta reda på hur han har det och försöka göra det bästa av hans situation så vi kan göra det så bra för honom som möjligt.

Nu har jag blivit mer och mer nyfiken på hur den här tråden forsätter.
Inte för att jag har så mycket att säga om själva ämnet i sig, då min dotter bara är lite äldre än 4 månader gammal.

Men jag vill se hur Varulv tar sig ur detta.
Kanske han gör som pingvinerna i Madagaskar "Just smile and wave….."

Måste tillägga också att jag inte menar att han ska "bekämpa" sina svårigheter. Det låter lite väl häftigt. Jag menar att jag vill hjälpa honom få ett annat förhållningssätt till svårigheterna. Jag vet att han aldrig helt kan bli av med dom, men man kan bemöta dom och förhålla sig till dom på ett sundare sätt och jobba sig runt vissa av dom. Både omgivningen och han själv. Och jag vet att den här strävan måste starta med mig som förälder. Som sagt, jag måste sluta tjata och bemöta det på ett mer konstruktivt sätt så jag inte bryter ner hans självförtroende.

#37 skrivet av pernillaa

Där har du helt rätt och en väldigt sund inställning tycker jag!!!

Hur gör man sådär som du gjorde pappsingen med "länkarna" till min kommentar eller hur man ska säga?

Måste också fråga Varulv om det här beror på din Asperger?

Citat taget från Wikipedia om Asperger:
Aspergers syndrom medför nedsättningar i förmågan till socialt samspel/social kommunikation, ibland också vad gäller planering/organisationsförmåga, fantasi/föreställningsförmåga och kroppshållning/kroppsrörelser. Personer med Aspergers syndrom kan uppvisa ett annorlunda beteende. De blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som ohyfsade, ouppfostrade eller blyga.

#Jag menar också precis som #37 att det inte handlar om att få bort sina svårigheter utan att lära sig leva med dom på ett bra sätt och ha ett bra förhållande till dom.

Jaa ni!

"Hur jag ska ta mig ur det här"!? Som jag ser det, är det inte fråga om att "ta sig ur" någonting här inte. Nej, snarare tvärt om: hur ska jag få er intoleranta att lyssna och förstå lite bättre…!?

Men nu är ju hela diskussionen hypotetisk. Vi vet ännu inte om sonen har Asperger eller ej.

Men som aspergare så vill jag bara förklara, att jag själv fick vara i min egen bubbla som barn och uppväxande. Vilket blev min räddning, som jag vill få det till. Det utvecklade mina förmågor och färdigheter, och den bubblan har jag fortfarande som min livlina.

Jag pottränades som alla andra barn och det var inga problem med det.

Jag lärde mig borsta tänderna som alla andra barn och inga problem uppstod där heller.

Men den där respekten för egen integritet, som min familj tidigt började visa mig, den är inte självklar. Men den gjorde att jag har mått mestadels rätt bra i allom tid.

Så frågar ni mej, så vet jag hur viktigt det är, att aspergerbarn måste få leva i sin egen bubbla.

Att ge sitt barn den tillgången innebär ett stort socialt uppoffrande från exempelvis modern, vilken i regel vill binda sitt barn till sig.

Men min mamma lät mig vara som jag var -  s a m t i d i g t  som hennes kärlek till mig förblev ograverad. Och detta är egentligen stort. En stor prövning innebär det för varje moder att få ett aspergerbarn. Där finns ett sant beteende, men hur många mödrar förmår leva upp till det?

Men du som fått diagnosen Asperger måste ju vara medveten om dina svagheter, t.ex. en sån sak som just det här sociala, eller sitter du så gärna i din lilla bubbla så du slipper se de felen du gör socialt?
För man kan inte förneka att de egenheter man har p.g.a. sin bokstavssjukdom faktiskt påverkar omgivningen också på sina sätt. Förstår att du säkert mår bra i din bubbla, men hur påverkar det omgivningen?
Anser att det är egoistiskt att inte försöka anpassa sig till andra. Då kan man heller inte förvänta sig att andra ska anpassa sig heller.
Jag kan t.ex. se ibland att mina svackor i min bipolaritet påverkar min familj på det sättet att jag inte alltid orkar ha kontakt med dom. Det är inte något som beror på något någon annan gjort.
och på precis samma sätt beror den här olyckliga diskussionen på något som du gjort p.g.a. något i din bokstavssjukdom.
Ha i åtanke att det var fler som reagerade negativt på det du skrivit än positivt och den enda som reagerade positivt hade missförstått alltihop och ändrade sig sen. Det borde ju vittna om att det var något faktiskt fel i det du gjorde. Eller sätter du dig i skydd av din bubbla och väljer att förbli lyckligt ovetande om sanningen för att du inte kunde vara öppen för ett möjligt snedsteg från din sida? Mer bekvämt att välja att gå och tro att det är fel på alla andra, men inte dig?
Jag tycker att man måste försöka vara medveten om de fel man gör och försöka anpassa sig i den mån det går utan att utplåna sig själv. Och du som då har Asperger gör ju uppenbart mycket fel socialt. Vilket jag tror hände här. Men nu är du bara stolt, tjurig och ego som inte kan inse/erkänna ditt snedsteg.

Du har ju inte ens förstått vad vi säger. Vi är inte så intoleranta som du tror. Ingen av oss vill så att säga "plocka aspergern" ur någon.

Det är ju fintfint att du både kan borsta tänderna och gå på toaletten. Dom flesta klarar ju det galant och det är jag medveten om, jag använde det bara som exempel för att det är en mycket konkret sak som det behövs jobbas med om man har problem.

Vad jag menar och vad jag uppfattar att pernilla menar är att man tillexempel kan behöva jobba på problem som finns för att underlätta situationer för barnet (eller sig själv). Låt oss ta exemplet att man har en fyra timmarsrutin för att ta sig hemifrån. Saker som ska göras, fastnande i tankar/aktiviteter osv.

För en sjukskriven vuxen är det kanske gångbart men för ett barn som ska till dagis eller skola (och måste dit för att föräldrar jobbar eller bara pga skolplikten) kan inte riktigt ha det så. Ska man iväg hemifrån halv åtta skulle det betyda uppstigning halv fyra och ja, alltså, det blir inte många timmars sömn om man inte går och lägger sig mycket tidigt.

Där kan det finnas en poäng med att jobba med situationen som jag ser det och försöka korta ner morgonrutinerna. Man når väl gissningsvis inte stadiet att det är möjligt att försova sig och rycka upp barnet ur sängen och springa hemifrån en kvart senare (utan grinigt argt barn) men kan man få en två timmarsrutin så börjar man ju närma sig något mer hanterbart.

Förstår du hur jag menar varulv? Inte plocka bort aspergern, inte slänga ut någon från sin bubbla och tvinga denne att "vara normal" utan mer omforma bubblan för att göra livet lite enklare för personen ifråga.

Det finns helt enkelt en del saker som ställer till problem vare sig man vill det eller inte och jag tycker inte att man kan sitta på sin rumpa och säga "kan inte" utan att försöka. För att ta ytterligare ett exempel från verkligheten så kan jag berätta om en vän vars bror har svår ADHD. Hans impulskontroll är ungefär noll och hans stubin kort. För att sammanfatta så har han i vuxen ålder slagit familjemedlemmar såpass att dom ringt polisen. Ska man låta det vara så? Nej, naturligtvis inte, det är något som man behöver jobba på. Han kan inte bara gräva ner sig i sitt hörn och slå ut med armarna och säga att sorry, jag har ADHD, det är så jag är och jag kan inte göra något åt det.

#43 Mycket bra skrivet!

Jag håller med Mahe om att det var bra skrivet, men vad har det med den här diskussionen att göra?

Ber att få ändra mig på en punkt. Jag tror nog inte att just ADHD:föräldrar generellt borde vara skadliga för aspergerbarn (kanske rentav nyttiga - i deras godhet och omtänksamhet). I stället tror jag nu att det är bipolära föräldrar som kan vara den stora faran, således utpräglade Sz4-naturer.

Vi aspergare ligger ju vanligtvis i Sz3, vilket innebär att vi har stort behov av egen integritet.

Allt medan Sz4-individer vill involvera; det är deras stora strävan i livet.

Och dessa två kan mycket lätt hamna i dispyt - vilket vi ser exempel på här.

#45 skrivet av Varulv

Heeej, bra att du tog upp det här med Sz4 och sådant.
Kommer du ihåg att du hade analyserat fram, att jag var en sådan.

Efter jag kollade upp vad det, har jag rannsakat mitt beteende och varför jag har tänkt och betett mig som jag har gjort.
Det beror inte på att jag ÄR Sz4, utan på min uppväxt och självbild.
Att jag varit blind i att söka kompisar, bekanta, få vara med överallt….just för att jag hade dålig självbild och så förut.

Så jag vill tacka dig för att du analyserade fram att jag verkade vara en Sz4, för jag insåg själv…att allt detta jagande, var inte jag….
Det var ett beteende som jag lade på mig med åren.

Nu när jag har släppt det beteendet, genom att rannsaka mig själv, varför jag tänkte och var sådan, med mer..
Så har jag mycket mer ro inom mig.
Så stort tack!!!

Du är väldigt analyserande men kan inte se dina egna fel av någon annledning. Självförnekelse.
Förstår inte hur du kan fortsätta prata om "fara".
Det HannaM skrev har betydligt mycket mer med den egentliga diskussionen att göra än det du så otrevligt skrev tidigare och fortsätter hävda trots att du påstått att det var ett skämt. Hade det varit menat som ett skämt hade du inte fortsatt snacka om "fara" som du gör.
Det är bara en stor hög med skitsnack det du bjuder på.

#46 Av de här szondi-sektorerna finns olika grader, det bör man vara medveten om. Allt ifrån "personlighetskaraktär" till patologiskt drifttillstånd. Mitt förslag till dig att du kan vara en Sz4-typ avser då personlighetskaraktär och inget annat.

Manodepressivitet (eller bipolaritet) ligger enligt Szondi inom Sz4. I detta fall är det då fråga om mer än bara personlighetskaraktär.

På motsvarande sätt ligger schizofreni i Sz3 (också enligt Szondi). Vi aspergare (och autister) är ganska närbesläktade med schizofrena men vi har inte psykoser. Men till personlighetstyp i alla fall. Så att förlägga oss till Sz3-personlighetstypen kan åtminstone för mig kännas riktigt.

Nu kliver jag återigen in utan att läst allt.

Jag är en mamma som troligen själv skulle få en ADHD diagnos om jag utreddes, jag har också barn med Asperger och ADHD och faktiskt uppfattade jag inlägget om kollisonskurs redan på BB väldigt illa.

Jag blev illa berörd för mig och andra, tyckte det var extremt fult sagt.

Pappsing går in och försvarar men hur ska  vi nya kunna veta hur varulv brukar vara?

Pernilla sökte hjälp och fick en ful diskussion, känns ganska otrevligt!

Är det idé som ny att ge sig in i trådar och skriva om stöd och råd eller är det redan en klubb här inne?

Jag har så mycket tankar och funderingar men vet inte längre om detta är rätt forum vilket känns synd då det är just Bokstavsfolk i fokus.

#49 skrivet av kampen

Jag är själv ny här…
Anledningen till att jag försvarade Varulv, var att jag har väldigt svårt att tro illa om folk, förräns de verkligen har visat sig vara det.

Det är klart att du ska ge råd och skriva funderingar här på forumet.
Sedan kanske du ska lära dig att sålla, bland alla de svar du får.
För en del kanske inte alls är något som ger dig något, medan en del andra svar, kanske verkligen ger dig något.

En sak som jag har märkt, är att personer här inne, skriver gärna om sina egna erfarenheter, även om man inte frågat om dem.
….kanske något som hör till bokstavspersoner, men….jag tycker det är intressant, hur en del trådar, verkligen kan spåra ur och landa någon helt annanstans.

Min mening, skriv dina råd,funderingar och tankar!

Jag uppskattar verkligen jättemycket om du vill dela med dig av dina erfarenheter och tips och råd kampen. Jag startade ju den här tråden just därför från första början. Så snälla, fortsätt gärna om du har något som jag kan ha nytta av. =)

Ja, och låt inte mig avskräcka! Jag kliver av nu till midnatt och återgår till mina narurliga varulvssysslor…

#52 skrivet av Varulv

Men, varför ska du sluta här Varulv?

#49 Kampen, ibland får man vara rätt hårdhudad när man är här inne på Bokstavsfolk. Tyvärr, för är det något bokstavsmänniskor av alla slag har gemensamt så är det väl känsligheten?

Nu tycker jag det är dags att Pernilla får tillbaka sin tråd! Kanske kan en moderator hjälpa till och ta bort eventuellt fortsatt tjafsande?

Det du skriver om att han har svårt att byta fokus prova med att förvarna att nu är det strax att göra något annat. Kanske någon form av tidshjälpmedel. Sätt t ex en äggklocka på 5 minuter innan.

Gör en lista med morgonrutinerna gärna med bilder så att han vet precis vad som ska göras.

Ta kontakt med antingen BVC eller om ni har en Habiliteringen där ni bor.

INGEN lämnar iFokus pga den här tråden! *kram*

Kom alltid ihåg att vi alla befinner oss på olika ställen i livet, med olika erfarenheter och olika svårigheter.

Ber er att tala vänligt och förstående till varandra annars tar jag bort tråden om ni ska göra tvärt emot mot vad jag skrev i ett inlägg för någon vecka sedan ang hård stämning.

Läser ni verkligen texterna 2-3 ggr innan ni skickar dem?

Varulv är den enda som har använt smileys, bra jobbat, Varulv!

Nej jag läser inte igenom två tre gånger här för jag blir uppriktigt arg när jag får höra någon kalla någon annan för dålig mor. Jag vill att de ska synas.  Jag har heller inte haft ett behov av smileys då jag hellre använder ord.

Tack Höstlegenden, men jag kliver nu av.

Alltså jag måste säga att det enda jag ville ha var en ursäkt för det personliga påhoppet från varulv eller NÅT sorts erkännande att det blev fel där men det verkar tydligen omöjligt.
Men men, jag hoppas att du någon gång i ditt liv vuxit så mycket i dig själv att du törs erkänna dina fel.
Jag lovar att livet blir mycket lättare att leva då.
Du är säkert bra på många vis och jag ser att det är många här som håller av dig, men häver man ur sig sånt som du hävt ur dig till mig i den här tråden där jag allra ödmjukast bad om hjälp, ja…då får du faktiskt räkna med mothugg.
För det var en riktigt nedrig sak att säga. Som sagt, våga växa!
Ingen kallar mig farlig för min son när jag gör allt för att han ska ha det bra!

#59 Tack för de visdomsorden, pernillaa! Jag ska ha dem i åtanke framöver!

Pernilla, min dotter har varit tjafsig och konstrig och alldeles underbar sen hon var liten. Jag har lätt att gå i taket och inte vara så smidig alla gånger, mannen har varit mer taktisk.

Men till morgonrutiner så försökte vi prata igenom med henne även som 6 åring.

Vi plockade fram kläder gemensamt kvällen innan. Hon visste att det var frukost, sen mat innan hon fick belöning med en liten stund TV. Det blev en form av belöning….

Kämpar på nu att försöka få rutiner med min tjej som nu blivit stor, jag tycker det har blivit svårare och svårare…. men hoppas du får hjälp i tid nu!

Tack för tipsen Kampen. Det är ungefär vad jag gör just nuockså men måste nog kanske låta det ta ännu lite större plats.

Märker att sonen är i en period just nu då han har svårt att kommunicera och få fram det han vill ha sagt. Eller ja, JAG förstår honom i alla fall inte. Vi krockar så att säga i vårt sätt att kommunicera. Så jag ska sätta mig ikväll och prata med honom om det och fråga honom vad han tycker vi ska göra.
DET är i alla fall någonting jag har lyckats med. Att lära honom att prata öppet och ärligt om saker och ting och att det inte gör något om det blir fel ibland, bara man är ärlig och kan be om ursäkt och förklara så gott det går.
Han är otroligt lätt att prata och resonera med bara man tar sig tid till det men på sistone har nog han och jag sprungit om varandra så vi ska ta en paus ikväll och verkligen prata tror jag. =)

#62 skrivet av pernillaa

Jag tycker du gör helt rätt i det där med att pausa och bara prata med honom.
Det tror jag är det viktigaste, att din son känner att han är viktigast för dig…
Då vågar han nog öppna sig mer och pratar lättare med dig.

Hej om du själv har ADHD och misstänker att din son har ADHD så tycker jag absolut att du ska ta kontakt med BVC och kräva en utredning så hjälpen kommer redan innan skolan.

För det kan ta tid innan en utredning görs och hjälpen kommer.

Vår son uppmärksamades redan under 4 års kontrollen och misstänktes redan då att ha ADHD  men det dröjde ytterligare 5 år innan en utredning gjordes.

Då hade både vi föräldrar,  Dagis och skola vädjat efter hjälp inom vården men fått nej till en utredning.

Utan diagnos så ingen hjälp tyvärr.

Det var först när vi sökte hjälp av soc för att vi helt enkelt inte orkade mer och då hade även soc fått in anmällan från skola och grannar om att det fanns problem.

Först då när soc skrev in sonen inom LSS och krävde en omdelbar utredning av BUP och ställde krav på skolan om att anställa en assistent.

Enligt LSS så måste både vården och skolan ge hjälpen för LSS är lagstadgad.

Så det tog oss 5 år att få hjälp och en utredning gjord så vill du ha tidig hjälp så får du börja kämpa redan nu.

Jag har arbetat som elev assistent för elever där föräldrar och skola begärt hjälp och utredning under flera år men blivit nekade detta.

Finns barn som idag går på högstadiet där föräldrar och skola försökt få hjälp redan under förskolan men där ingen utredning skett ännu.

Sonen gick på en resurs skola under en period med barn som inte den vanliga skolan klunde hantera.

Dom var 10 elever alla misstänkta med Neuropsykiatriska handikapp bara 2st av dom fick en diagnos och hjälp för sitt funktions hinder.

I dag sitter 5 av dom internerade på olika fängelser så otorligt viktigt att man får en tidig hjälp.

Men så fruktansvärt svårt att få en utredning gjord.

Förhoppnings vis går det lättare att få en utredning gjord eftersom du själv har diagnosen.

Men prata även med dagis eller förskolan om hur det fungerar där för säger dom att det inte är några problem så räcker det inte att man som förälder söker hjälp.

För problemen ska finnas både i hemmet och på skola/dagis för att en utredning ska göras.

Lasse

Tack för ditt svar tarotlasse.

Ja alltså min tanke med att vänta till förskolan börjat är för att se hur han hanterar aktiviteter han inte tycker om. Hos dagmamman är det ju en sak då det för det mesta ändå bara är lek och så.

För jag vet själv med mig att det spelade stor roll om jag hade intresse för aktiviteten eller inte. Fanns inte tillräckligt med intresse så GICK det inte att koncentrera sig. Helt omöjligt. Men utöver koncentrationen sågs jag nog som en helt vanlig tjej. Jag var inte hyperaktiv eller så.

Och det jag ser hos sonen är just det där med koncentrationen baserat på intresset för aktiviteten.

OM det är ADHD kommer det nog vara svårt att få igenom något som du säger och det är isf något som man måste vara uppmärksam för att se. Han är väldigt snäll och befoglig och lätt att prata med. Inte överdrivet hyperktiv eller bråkig eller så. Det är egentligen bara det där med koncentrationen. Han vänder isf allting inåt, precis som jag gjorde.

Vi får se. Jag ska inte ta för givet att det är ADHD bara för att jag har det. Det är lätt att "skylla" alla problem på ADHD. :P
han kan ju vara sådär utan att det är just ADHD. Han kanske bara är en liten filosof. ^^

Men som sagt, jag väntar nog till han har börjat förskolan. Det knepiga är just att om det som sagt är ADHD så är det inte säkert att det syns så himla övertydligt.
Ingen såg mina problem förrän jag var i mellanstadiet och då syntes det på att jag hamnat efter typ 2 matteböcker under åren. Men de trodde bara att jag var lat.
Men alltså det jag hade stort intresse för glänste jag i, det var absolut inga problem. Sen har jag också något fel som gör att om det fattas en liten liten pusselbit i ett sammanhang så är resten av pusselbitarna helt oförståeliga för mig. Har svårt att förstå saker som är helt självklara för andra. Jag kan t.ex. inte förstå och minnas en historisk händelse om jag inte har ALL info, alltså jag måste sätta mig in i exakt hur folk levde då m.m. Det räcker inte att veta t.ex. att det året styrde det partiet och då hände det här. Jag fattar det inte. Svårt att förklara…
Vad jag vill framföra är väl att jag har erfarenhet av att det inte alltid syns så mycket utåt och det oroar mig om det nu skulle vara så att grabben behöver hjälp egentligen.

Men vi får se hur det blir till hösten.

Man behöver inte vara utåtagerande för att ha ADHD man kan lika gärna vara lugn och tillbaka dragen när man har ADHD och då är det som du säger lätt att det inte uppmärksammas för är man inte en jävel på lektionerna och stör dom andra ja då är man inget problem.

Därför så många flickor med ADHD missats men finns även pojkar som fungerar likadant liksom det finns flickor som är utåtagerande.

ADD så har du ju samma problem som ADHD men  att man är inte hyperaktiv därför H inte finns med i diagnosen.

Jag själv fick inte min daignos fören jag var 47 år jag har alltid varit överaktiv o arbets narkoman haft koncentrations problem och sömn problem.

Hade problem i skolan och började missbruka redan som 12 åring men då pratade inte ngn om ADHD på den tiden. Även om diagnosen funnits sedan i början av 30 talet men då hette det MBD.

Min läkare ville göra en utredning på mig redan många år innan för att jag helt enkelt arbetade tills kroppen lade av och jag  blev sjukskriven för utbrändhet.

Men jag själv förnekade detat för jag har själv aldrig varit våldsam eller haft häftigt humör vilket jag satte samman med ADHD.

Men idag vet jag bättre för alla med ADHD / ADD har koncentrations problem  och man fungerar inte likadant för beroende på vad för inslag man har av dom andra neuropsykiatriska handikappen eller på vilken brist på hormon man har så fungerar man olika.

För vi med ADHD har en tunnare hjärnbark och i Hjärnbarken sitter funktionen för koncentration o uppmärksamhet men även produktionen av våra hormoner så dom med ADHD har oftast brist på ngt av dom olika hormonerna och fungerar då olika beroende på vilket hormon man saknar.

Vilket också påverkar vilken medicinering som är lämpligast.

Men detta är helt  nya upptäckter inom forskningen man publicerade resultatet i höstas.  Men har resulterat i forskning om ny mediciner för ADHD.

I denna forsknings rapport framkommer det också att alla med ADHD har en förändring i en gen grupp vilket även visar att ADHD är en ärftlig åkomma.

Lasse

Tarotlasse, vi har försökt sedan dotter var 10 att få utredning, kom till bup en vända men där ansåg det att alla problem var att familjen var stor och att jag och dottern var lika varnadra….

Men nu när hon snart är 15 har vi en diagnos på ADHD och Asperger.

Funderar ibland på att försöka få en utredning själv, har troligen ADHD. Det jag ser på dottern vad som skett efter påbörjad medicinering så känner jag, tänk att få det lugnet….

Nu har jag familj och jobb har pluggat länge etc så allt går.