Efter att ha tjuvläst ungefär allt i ett par veckor är det hög tid att säga hej och presentera mig, tänker jag. Eftersom jag väntat så länge med att prexentera mig, så gissar jag att det blir ett inlägg där mycket vill in…

Jag är 41 år och har två barn i tonåren. Har länge länge förstått att sonen uppfyller typ alla kriterier för Asperger, men det kändes inte som om det skulle vara mitt beslut att se till att han fick diagnos. jag tänkte alltid att det inte var i så allvarlig grad att det egentligen skulle behövas. Har funderat på detta bort och fram under många år, och jag har ofta tänkt att jag känner igen mig själv i mycket, dels i honom, och även i hur flera av er bekriver er själva.

Har de senaste typ åtta åren levt i ett samboförhållande, som varit slitsamt på många sätt. Fler än jag och min son har tydliga drag av Asperger. Efter att hamnat i lite av en livskris tog jag kontakt med läkare och kurator och bad om att få en utredning; Aperger och ev ADD- för mig. Kuratorn skickade frågan vidare till läkaren, och där ligger den nu. Funderar nu, morgon och kväll och hela dagarna på om jag är hypokondrisk. Känner igen så mycket, och har alltid känt mig totalt annorlunda än alla andra, men samtidigt vet jag inte vilka nivåer som egentligen gäller. Gillberg och Gillbergs kriterier är väldigt "hårda", och där passar jag inte riktigt in. Vet inte om jag kan säga att jag har specialintressen, snarare kortvariga fixeringar vid ideer. Funderingarna är många och långa, jag vänder och vrider på allt och det är enormt jobbigt. Det mal och mal inuti mig, och mest av allt undrar jag nog om jag bara hittar på och om det är fånigt att bråka om utredning. Det är väl anledningen till att jag hänger här.

Så ser det ut, och jag vill också passa på att tacka för att jag fått ta del av allt ni skrivit utan att egentligen ge något tillbaka, hittills.