Jag växte upp med en storasyster med AS. Det var jobbigt på många sätt och vis. Hon tog mycket plats, var högljudd och skulle alltid ha SIN vilja fram. Vilket gjorde (tillsammans med min personlighet) att jag blev mer tystlåten och inte vågade ta plats.

Vi bråkade ofta och det var som att hon inte alls kunde förstå att jag hade känslor och behov precis som hon.

Ofta när det var matdags så bråkade hon en massa och ville inte alls äta det som serverades. Ibland orkade inte mina föräldrar tjata, utan de gav henne nåt annat, gott, i stället. Men jag var ändå tvungen att äta upp den äckliga maten, för jag bråkade ju inte.

Det var först i tonåren som hon fick sin diagnos. Det hjälpte att få en förklaring på varför hon var som hon var. Men det sårade mig ändå, allt elakt hon gjorde och sa.

Jag såg AS som någonting som gör människor till jobbiga idioter och jag sa att om jag fick ett barn med Asperger så skulle jag slänga ut det till vargarna. Fast det är klart, det var ju hur jag kände, inte hur jag logiskt resonerade.

Det är först på senare år som jag förstått mer om AS. Att ALLT jobbigt hon gjorde inte var AS. För syskon är alltid jobbiga, tonåringar är alltid jobbiga.

Och det finns ju positiva saker också. T.ex. så glömmer hon aldrig ett telefonnummer. Det är väldigt praktiskt för jag själv har svårt att komma ihåg ens mitt eget.

Nu när jag kommit i kontakt med fler ASare bl.a. här på forumet så har min syn på AS ändrats och jag har lärt mig mycket mer.

Dessutom är min syster vuxen nu och dels så märker man inte av hennes AS så mycket, dels så är hon ju (som de flesta andra vuxna) mognare och så.

Jag älskar henne och det har jag alltid gjort, även de stunder jag känt att jag hatat henne och bara ville klösa ögonen ur henne. Och vi tycker båda två att det är härligt att vi båda flyttat hemifrån, att vi inte lever så tätt inpå varandra, för då går vi inte på varandras nerver så mycket och kan ha roligt och härligt tillsammans när vi väl ses.

Vad jag ville förmedla var väl att jag förut ogillade AS och tyckte bara det var jobbigt. Men nu har jag förstått att så är det ju inte, det kan till och med vara tvärtom.