Lilla gumman! Vill bara krama om dig! Och sudda ut denna hemska smärta du bär på!

Jag tycker det låter som om du har en helt underbar själ och då spelar inte utseendet någon roll. Första intrycket kanske, men i längden spelar det ingen roll om man är född med modell-utseende eller om man inte är nån skönhet, utan då spelar det bara roll hur man är i själen.

Nu vet jag ju inte alls hur du ser ut, och det spelar heller ingen roll för mig, för jag har redan sett din själ och jag dömer heller aldrig någon för utseendet, för det rör mig inte i ryggen.

Hur ser det ut omkring dig? Har du någon kontakt med din familj?

Vad får du för hjälp för din Asperger? Går du på någon Habilitering i din kommun och pratar och får hjälp.

Har du aktivitetsersättning ifrån FK, eller hur ser din ekonomi och sysselsättnings-situation ut?

Har du hjälp i din lägenhet med boendestöd?

Vad gör du för roliga saker på fritiden som gör dig glad?

Vad skulle du vilja göra på fritiden?

Jag vet hur det är att vilja avsluta sitt liv. När glädjen och lyckan var någonting andra fick. När man egentligen inte vill dö, men vill bara inte leva det här livet. Och jag har heller aldrig kunnat avsluta mitt liv själv, så därför lever jag idag. Och jag tror det finns en mening med att jag lever, och därför kämpar jag varje dag.

Du ska få en dikt som jag har skrivit för många år sedan:

Pärlan

När du går där längs stranden
och känner vinden smeker ditt hår.
När du undrar vart du har hamnat
och dina minnen blir till en tår.

Salt liksom motsatsen till sött
så smakar dina minnens tår.
Salt liksom havet där bredvid dig
så tar ni varann i hand.

En vän som vandrar vid din sida
lika förtegen och hemlighetsfull.
En vän du kan spegla dig i
lika dunkel och gåtfull som du.

Du ville utforska havet
se om du kunde finna dig själv.
Du ville söka efter svaret
se ifall svaret på gåtan fanns där.

Där var bara mörkt och kallt
du kände mer liv än så.
Där var som i en annan värld
du stått pall för men sedan flytt.

Här står du idag vid dina minnens strand
och tänker på allt som hänt.
Här står minnena kvar sen du var barn
och allting är precis som förr.

Man blir lurad av tiden som gått
men som aldrig kommer igen.
Man blir varse om alla vänner man haft
men aldrig kommer att möta igen.

Livet är någonting du fått
det ska du göra någonting bra av.
Livet är en dans på rosor
det hör till att bli stucken på taggar.

Vacker är rosen att med ögat skåda
ont gör det att blomman plocka.
Vacker är du för den som inte känner dig
ont i själen då denne vet.

Du är rädd för att öppna dig
vem kommer att tro på ditt liv.
Du är ingen som man trampar på
vem är den som får höra dina ord.

Det finns de som av nyfikenhet vill veta
fast som sedan väljer att inte tro.
Det finns andra som gärna lyssnar
fast de inte förstår varför du känner så.

När du var liten en kram du sällan fick
det var de vuxna snåla med.
När du blivit stor du lärt dig att kramar är bra
det kan man aldrig få för mycket av.

Hoppas att din nästa inte blir skrämd
du är ingenting att vara rädd för.
Hoppas att någon vill lära känna dig
du är den snällaste som finns.

Ditt hem utstrålar trygghet och värme
och dörren står öppen för alla.
Ditt hem är ljust och fullt av kramar
och ingen blir lämnad helt ensam.

En dag ska du undersöka havet och se
en  sanning i korallernas värld.
En dag du kommer att finna svaret
en pärla gömd i en mussla det är.

J. 060817

Kramar Hanna (Johanna)

Aj, vet hur det känns när livet är pest och man inte ser någon bra framtid. Tyvärr kan jag inte ge dig något råd, eftersom jag är rätt jävla pessimistisk själv. Tror inte själv att jag nånsin kommer att hitta ngn som gillar mig för den jag är, och som funkar ihop med mig.

Det enda som funkar så där för mig är att bita ihop och tänka att det kanske finns små saker som kan vara trevliga… Eller nåt.

*skickar en kram om du vill ha*

Att du är ful förresten, är helt oviktigt. En riktig person ser din själ, och personlighet. Det yttre är bara det yttre.

Har kontakt med familjen, men det är en del av problemet. Varje gång jag träffar dem måste jag träffa den person som förstört mig och utplånat varje spår av självkänsla inom mig. Skulle vilja träffa familjen utan att träffa honom, men det går inte.

Boendestöd har jag, men mest för att morsan tjatat på mig om det. Inser inte att jag behöver det och det gör inte eller de som jobbar med boendestödet. Flera gånger har man frågat mig varför jag har boendestöd egentligen.

Har många hobbies men få vänner. Skulle vilja ha mer vänner och umgås mer med folk men folk tycker inte om mig så det går inte. Skulle vilja ha en relation med jag har givit upp hoppet om att det skulle hända…

Mitt utseende är inte det enda problemet. Har mycket överkänslighetsproblem, klarar inte av att ha sånt som smink och örhängen och har mest säckiga kläder för jag klarar inte av att ha för åtsittande kläder. Jag har ingen chans mot tjejer med sexiga kläder, mycket juveler och hud som ser perfekt ut.

Tack för den här dikten, den var jättefin :)

#2  *kram på dig också om du vill*

Nu ska jg verkligen inte ställa någon diagnos här på någon. Men Asperger är 90% ärftligt. Jag tror min far hade det. En del män/killar med Asperger har en tendens att totalt verka sakna empati och förstår inte att de sårar andra när de säger saker rätt ut. Min pappa var sådan. Kanske din far kan ha AS? Det är bara en fråga… För att du på något sätt kanske ska få frid meed varför han var så elak.

Jag förstår att du inte vill träffa honom, att varje gång du gör det så öppnas såren igen. Det är för att du inte har fått svar på din fråga: "Varför?"

Sår i själen läker aldrig, men man kan lära sig att leva med dem.

Jag har slutat bry mig hur folk ser på mig. Går själv i säckiga kläder och sminkar mig aldrig och klippte mig kort för att jag blev vansinnig på mitt hår.

Skulle en kontaktperson kanske vara något för dig? En person som du träffar en gång i veckan i minst en timme och hittar på någonting med, vad ni ska göra, det bestämmer du…

Du skriver att du har många hobbies, finns det ingen intressegrupp du kan gå med i där du bor och på så sätt träffa folk?

Jag vet att du söker kärlek och bekräftelse för det ligger i människans natur att vilja bli älskad och omtyckt. Man du behöver börja älska dig själv och förstå att du är fin och bra.

Det gör du genom att fokusera och lyfta fram det som du själv vet att du är bra på eller som du trivs med och inte lägger någon som helst uppmärksamhet på det som du tycker mindre om hos dig. Utan bara fokuserar på det som är bra.

För du har bra sidor, det har alla!

Kanske KBT skulle funka, för du behöver stärka ditt självförtroende! En så fin människa som du verkar vara borde inte få må så dåligt som du gör! Du förtjänar något mycket mycket bättre!

Och nu får en gammal aspergergubbe komma att lägga sig i lite också.

För en tid sedan så beklagade sig en annan här på communityn om hur oattraktiv hon kände sig, och att nu, nu var det kört med allt vad relationer heter. (Jag vill inte säga vem denna var.)

Jag fick klart för mig lite av vad allt det där "oattraktiva" bestod av, och kunde lite förstå hennes obehagskänslor. Men som den man jag är, kunde jag lugna henne lite (tror jag) på den punkten. Jag själv gillar denna kvinna, oavsett hennes yttre utseende. Det yttre blir väldigt ovidkommande, när det inre stämmer.

Din "ledsagare" just i denna tråd, Höstlegenden, henne har jag träffat in real life, och känner mycken sympati för. Och på grund av att jag känner en samklang med henne, så finner jag även hennes yttre mycket tilltalande. Det är så det funkar!

Strunta i spackel, smycken och sexiga kläder, är mitt bestämda råd. Var naturlig, var dig själv! Den, som vågar vara sig själv, framstår ofta som den allravackraste!

(Och vågar du bifoga en bild av dig själv som meddelande till mig, så lovar jag att försöka ge ett "objektivt" utlåtande om ditt utseende - ur ett manligt perspektiv…!  )

Vill bara berätta en liten historia som kanske kan få deig att inse att det kan finnas hopp.

På gymnasiet hade jag en vänn, hon blev rejält mobbad för att hon var ful. Visst hon var överviktig och inte så där bildskön som kvinorna i tidningar och på tv. HOn hade problem med hyn. De kunde bara inte låta henne vara utom trakaserade henne. Ingen trodde att hon skulle få pojkvänn och barn. Men vi var några som såg förbi det yttre och gillade henne för den hon var. Kasnke hjälpte det henne senare. Oss gjorde det lixom inet att hon hade problem med hyn, övervikt och inte så bra självförtroende. Vi umgiks och hade det bra.

Sedan går det som det går när man slutar gymnasiet man tappar delvis kontakten. MEn sedan för 3-4 år sedan fick jag höra att hon skulle gifta sig. BLev så underbart glad för hennes skull då. Nu 10 år efter avslutat gymnasium är hon gift och har två barn och ett till på väg,just flyttat till hus och är bara glad.

Så skulle vilja se dem n som var elaka mot henne och inte trodde hon skulle kunna få detta.

Är man bara sig själv och lär sig trivas något så när med det och inte låssas vara något man inte är så tror jag alla kan finna lyckan.

Hoppas du fick ett liytet hopp nu, hur ful folk än säger att man är så finns det där ute någon för alla, någon som tycker att ma är vacker för den man är.

#5 Kände aldrig min biologiska far, så jag vet riktigt hur han var. Folk säger att han var en jättebra människa, men kanske de överdriver lite. Människor vill inte gärna tala illa om de döda. Min farfar däremot är jag 100% säker har Asperger och han är väldigt okänslig, men inte elak. Han försöker aldrig att såra en med flit. Min styvfar har definitivt inte Asperger. Han är alltför charmig och manipulativ för det. Det har aldrig varit ett mysterium för mig varför han är så elak, han tycker om att få andra att må dåligt helt enkelt. Jag försöker att gå vidare med mitt liv, men han är alltid där för att påminna mig om den kassa uppväxten jag haft. Planerar att flytta till en ny stad snart, förhoppningsvis så kommer det kännas lättare när han inte bor så nära mig.

- Lever din farfar således Alyosha?

#9 ja

#10 Men har du en bra relation med honom då?

# 11 någorlunda

#12 Vore det inte en bra sak för dig då, om du kunde förbättra den relationen ännu mera…?  (Ni har kanske trots allt ganska mycket gemensamt.)

Ville bara skriva att lycka till med allt Alyosha:-)

Du har fått så många fina och kloka svar

# 13 Det är nog ingen idé, han verkar inte intresserad av att ha någon slags relation med någon överhuvudtaget. Han är mer eller mindre den mest osociala människan jag någonsin träffat. Dessutom bor han utomlands så jag ser honom nästan aldrig.

#15 Men det finns ju mejl numera…

Men Gumman….!

Önskar jag kunde ge dig en stor kram!

Har jag förstått rätt - du är 21 år?

Mitt tips:

Du skriver och formulerar dig så bra. Använd den styrkan. Fördelen med att lära känna människor via nätet är att man FÖRST får en chans att presentera sin personlighet och kan lära känna varandra innan man träffas. Jag blev förtjust i e person som jag aldrig hade fallit för om jag sett honom innan jag lärde känna honom. Men långa personliga mail, söta sms och goa telefonsamtal gjorde mig kär i PERSONEN innan vi ens hade träffats. Jag bara visste att den här människan tycker jag om - hur han än ser ut!

Den rätta kommer dyka upp i ditt liv också! Även om det skulle ta 10 år - eller hemska tanke- 20 år… du hinner! Men jag förstår din smärta! Kom i håg att kärleken kommer när man som minst anar det!

Styrkekram till dig!!

det är inte bara hon som känner sig helt oälskad, jag har haft massor med dödsångest och borde dö, lyckligtvis är jag för feg.

spacemaker - Du borde absolut inte dö. Du har all rätt att leva.

#18 Håller med Höstlegenden!

Och vill säga såhär: Om låt oss säga 47 personer i ditt liv har fått dig att känna dig förminskad och därav vilja dö - så finns det säkert flera miljarder människor som, när de väl får förmånen att möta dig, ser dig som en tillgång för mänskligheten! Samt att de spontant gillar dig, tycker om dig, vill vara med dig.

Bara ett sådant förmodande är värt att leva vidare för!

Önskar så att jag kunde få dej att förstå att du duger bra som du är. Det finns någon därute som älskar dej också ( som du kommer att träffa och kanske bilda famil med ). Jag är idag 47. När jag var 22 gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök, kände att jag inte orkade leva längre, kände mej ful, misslyckad och tänkte att livet skulle fortsätta vara så ( precis som du ). Idag med facit ihand kan jag bara säga att jag är tacksam över att jag inte lyckades, jag är sambo, har 2 barn, det fanns någon som kunde älska mej också. Det räcker ju att en älskar en, bara det är rätt person, och jag är alldeles övertygad om att det finns någon för alla. Jag har "bara" 2 vänner som jag träffar ibland, visst är jag ledsen över att jag inte har fler, men bättre med 1 eller 2 riktiga vänner än 10-15 bara ytliga vänner. Jag är också jätteglad att jag hittat detta forumet, här har du många som kommer med kloka råd och som stöttar dej, det är ju jätteviktigt att kunna prata av sej och få ur sej sina känslor/tankar. Och många gånger kan man se på sakerna på ett annat sätt/hitta lösningar bättre när man får råd från någon annan.

MÅNGA VARMA KRAMAR, JAG FINNS HÄR OM DU VILL PRATA