Jag känner mig som du och din make - anser alltså att jag kan känna in bra, och förstå bra att andra kan ha andra uppfattningar än jag själv etc. Ändå är där tydligen någonting ändå som inte är som hos NT. Kanske har det med spegelneuroner att göra…  (Vi aspergare anses ju sakna sådana…)

Hur som helst så verkar detta väldigt svårt att förstå för sådana som vi. Kan jämföras med färgblindhet - en, som exempelvis inte uppfattar färgen rött, kan omöjligen föreställa sig hur den ser ut…

Ja svårt det där, för min del känns det ju självklart att andra har andra tankar (dock kan jag ju inte gissa mig till vad en okänd människa tänker på när den sitter och tittar ut i tomma luften ;) )

Men hur tänker en nt runt hur det finns med tankar känslor mm hos andra individer? vad är det vi anses missa? på vilket plan liksom för kan man verkligen undgå att förstå att andra människor har det?

Eller är det jhur man klarar av att hantera det i stressade situationer? eller vad? nyfiken!

Lite samma som med empati också. Nyfiken där med egentligen.

"Förmåga till att förstå att man själv och andra har tankar, känslor, uppfattningar och avsikter kallas mentaliseringsförmåga. Denna förmåga är ofta nedsatt hos personer med Aspergers syndrom."

Jag har AS och jag förstår att andra människor har tankar och känslor, att de fungerar på andra sätt än mig och inte tycker likadant som jag. Så jag tror nog inte att ni är unika. När man får en diagnos så är det ju inte alltid så att allting stämmer in på en själv. 

Något jag däremot kan ha väldigt svårt att förstå är såna där självklara saker som alla förstår, när folk förväntar sig något av mig. Men det är väl en helt annan sak.

Är det ingen som känner igen sig i beskrivningen? Jag tror jag fungerade sådär som barn. Min mamma väldigt noga med att lära oss ta hänsyn och visa empati. Hon gjorde det genom att sätta ord på händelser och lägga till något som …" nu blev hon nog ledsen". Så jag hade bra koll på att händelser orsakade känslor, och jag tänkte mig för och försökte ta hänsyn och vara snäll mot syskon och mot de jag "såg".

Samtidigt tänkte jag inte en sekund på att de andra klasskompisarna kunde tänka och planera, att de hade avsikter och en medveten vilja. För mig "fanns" för det mesta bara enstaka personer, de andra fungerade som en slags kuliss mesta delen av tiden. Att de inte tänkte och tyckte som jag gjorde alltid kom som en chock för mig. Jag tor jag var fullt upptagen med de känslor och reaktioner som andra orsakade MIG. Obekväm, bortkommen, utanför, oförstående, blyg, generad och rädd. Att de, som hade tillgång till så många uttryck, och mod att använda dem, också hade en insida, var nog långt bortom min förståelsehorisont.

#3

"Något jag däremot kan ha väldigt svårt att förstå är såna där självklara saker som alla förstår, när folk förväntar sig något av mig. Men det är väl en helt annan sak."

Jo, feliciahanssen, jag är rädd, att det är samma sak…

#4

Lovvärt i och för sig att du försöker bena ut detta, Line333. Men tyvärr skulle jag vilja påstå att det är dödfött. Vi aspergare kan omöjligen förstå NT:s gemenskap härvidlag…

Åååh, hej LoTuss…längesen… :-) Du finns här i mina tankar… ;-) Att förmågan är nedsatt…kan det inte ofta vara så att man har svårt att förstå HUR andra tänker, och vilka avsikter de har, snarare än ATT DE HAR tankar och känslor….? Nu blev det väldigt förenklat uttryckt, men hoppas nå'n förstår vad jag menar. Beroende på hur man ser det, eller hur bokstavligt man tolkar det, så har jag å ena sidan mycket god mentaliseringsförmåga, å andra sidan helkass! ;-) Det som feliciahanssen skriver i sista stycket i #3 tycker jag stämmer för mig också, i allra högsta grad. Är då mentaliseringsförmågan nedsatt…eller?