Känner igen mig i allt du skriver. Mitt liv har varit en ständig hård kamp. Inte konstigt att jag till slut kraschade som många a oss gör.

Är så glad för Concertan för det känns som om jag börjar få ett nytt lättare liv

Ja, det var ju det där med concertan…..skall se om jag vågar mig på den imorrn….

Gå ihop? Näe. Inte direkt. Jag har visserligen turen att ha hittat den mest underbara människan på jorden som står ut med alla mina fel, brister och mitt kassa mående. Förutom min man så är det inte mycket som är fungerande. Har haft ett jobb, klarade det i ett knappt år innan det brakade ihop och jag hamnad på psyk. Tre och ett halvt år senare är jag fortfarande hemma, mår lika dåigt och vet inte hur jag ska ta mig härifrån.

Tiidigare, under skoltiden var det rätt ok fram tills ungefär tio års ålder, då började jag känna mig annorlunda, dom andra började sitta still, jag kunde inte göra det. Från högstadiet och framåt har det varit någon typ av kamp, ett enda evigt slitande för att orka det som alla andra gör. Ångest från sjuan.. Nej inte lätt men det kunde väl varit värre.

Jag får det inte att fungera. Alls.

Skall jag fixa en av dessa grejer, är det alltid på bekostnad av att allting annat omkring mig fallerar.

Jag har aldrig haft ett vanligt 9 till 5-jobb, mina förhållanden är alltid en kamp från början till slut och s k vardagssysslor äter upp en stor del av min tid eftersom de inte sker rutinmässigt och inprogrammerat.

Ritalinet hjälper mig en hel del med vissa delar av problematiken, men långt ifrån med allt. Jag förstår fortfarande inte hur jag skall lyckas ro i land t ex ett förhållande och det oroar mig ständigt. Jag börjar trots allt känna lite press på mig vad gäller den saken från omgivningen, med tanke på min ålder. :/

#3

Mina djupa depressioner kom i högstadiet, och det var nog oxå då det mesta gick utför….Jag har vart i psyksvängen i tio år nu….ett vanligt jobb vete faen om jag kommer nånsin att få, eller framförallt klara av….hittills har jag knappt klarat av skolan (att gå dit vill säga).

#4 Känner igen mig, att en dag kan gå åt en futtig sak som att ringa ett viktigt samtal, eller så händer inget alls.

Själv har jag tex tänkt fixa internet bank i över ett år nu så andra ska slippa betala mina räkningar.åt mig..har bara tänkt "jag ska fixa…" sen har jag ej kommit så mkt längre….

Ja, press från omgivningen får man väldigt lätt….speciellt om alla runt omkring en går å gifter sig, skaffar hus barn mm…själv står man å stampar på samma ställe känns det som….

Jag ar precis som dig. Blev precis dumpad for jag ar inte "alskbar"…

Känner igen mig allt för väl.

Jag har ett jobb jag älskar och ett jobb där också mitt funktionshinder blir en fördel. Relationer har jag haft svårt för och i många avseenden rentav låtit bli att ha någon. Jag brukar alltid intala mig att livet är vad jag gör det till vilket också stämmer. Jag vägrar se saker negativt och skjuter bort det för att ta fram allt det där jag älskar, inte lätt i alla situationer men det hjälper.

#6

Hua…inte kul, men jag vet, jag är "känslokall" har jag fått höra….bara för att jag har väldigt svårt att uttrycka mig känslomässigt, och kan även ibland ha svårt att visa det fysiskt. Dessutom har jag väldigt svårt för att folk tar på mig, brukar gå bra med de jag älskar, men främmande eller nån jag ej tycker om, ajaj..inte roligt

#8

Du har skön inställning, och jag tror absolut att om man hittar det man brinner för å får jobba med det så är det underbart.

Men när man ej hittat det, och försöker å försöker, men misslyckas så blir man nedstämd och känner sig misslyckad.

Jag har oxå undvikit relationer, men det är ibland så att man träffar någon som har det där lilla extra och som får en att må bra…men sen behöver det ej fungera smärtfritt trots starka känslor, tyvärr…

Och vi människor är ju flockdjur,även om den moderna människan klarar sig bättre på egen hand än vad en stenåldersmänniska kanske hade gjort…problemet är bara (för mig) att jag inte riktigt passar in och har svårt för vissa sociala koder, situationer mm.

Men jag är absolut glad för din skull, för att du hittat ditt sätt att vara och mår bra av det

det är en kamp en ständig kamp alltså

vänner är det allra svåraste har just nu några jag pratar med nångång bara jag orkar inte mera det blir bara tjafs bråk och sådantvisst jag känner mig ofta ensam men jag orkar inte mer så enkelt är det

kärleken har en underbar man som står ut med mig fastän jag är lite knäpp dock så har vi insett att särbo är det bästa för annars så blir det bara bråk o jag behöver min tid för mig själv

barn det funkar rätt oki min son har troligtvis NPF själv så vi är lika båda knepiga

arbete är förtidspensionär på grund av att jag även har fysiska sjukdomar och handikappoch det är riktigt skönt jag har gott om tid att få ihop vardagen och det behövs

vardagen funkar väl sådär bäst funkar det då sonen har skolan o Träning o sådant sommaren brukar va ett enda kaos där ingenting funkar men men man gör så gott man kan och orkar

#9 Livet är aldrig en dans på rosor och relationer kommer aldrig smärtfritt men om man verkligen älskar varandra i en relation kan man lösa alla missförstånd på ett humant plan och utan att behöva gnabbas. Förhållanden som innehåller frekventa gnabb utan en lösning ser inte jag som riktig kärlek och tyvärr är sådana förhållanden svåra att hitta men dem finns där ute och tids nog kommer man in på rätt plan.

Livet är som en fotbollsplan, man vet aldrig när man går i mål huvudsaken är att man kämpar för för eller senare rullar den där bollen in mellan målribborna så snart den tagit sig förbi hindret (målvakten).

Du är inte ensam vad gäller sociala svårigheter osv, här har du en som är totalt isolerad från världen utanför dörren men jag har bestämt mig för att få bollen i mål och kämpar varje dag för att lära mig hur jag skall få den att undkomma hindren och mina lagkamrater, i detta fall läkare, kontaktperson och familj, hjälper mig.

Du skriver du ogillar fysisk kontakt, då är vi två. Jag har svårt för det blend främlingar, personer jag känner och till och med i förhållanden. Min hjärna tänker alltid - rör du så dör du - med det menar jag om någon rör mig kan jag få panik och börja skrika för jag känner obehag men den känslan kommer i perioder. Men som min läkare sa, jag kan lära mig att avprogrammera den koden bara jag är villig till det. 

Vi Aspergare fungerar oerhört annorlunda och sticker ut från samhället med rejäla språng men jag ser det så här, utan mitt funktionshinder vore jag inte jag och alla jag vet som verkligen älskar mig och respekterar mig skulle inte göra det om jag vore "normal". Vad vore världen utan ett annorlundaskap .

Blev osams med chefen idag.

Gnällig kärring i min ålder. Gud kunde tro att hon var 40 år äldre . Men hon är nog dock några år yngre

#12 åh härligt.
Själv är mina skit irriterade på mig pga att jag är sjukskriven.

Mitt liv går inte ihop. Blev utbränd när jag var 19 och gick på universitetet.. Och det har bara gått utför. Varit sjukskriven i drygt fyra år nu. Men jag ser hopp inför framtiden nu i alla fall. :)

Vore det inte för mamma och pappa hade jag aldrig klarat vardagen. Kan inte åka buss, tappar bort viktiga papper hela tiden, räkningar ger ordentlig ångest, kan inte komma ihåg tider osv..

Min relation till mitt ec tog sjut i december, och det har fått nni att inse att jag beter mig inte alls normalt i en relation. Måste reda ut mig själv först.

#13 . ja dom kan vara så döjobbiga. En del tycker synd om chefer bara för att dom har sådant ansvar. Ha ha inte jag, dom har väl betalt för det eller hihi

#15 Ja det hör väll liksom till att vara "a pain in the ass" när man är chef. Jag vet ju själv hur det är, har varit arbetsledare att antal gånger och då är man hård.

Ja och då får man väl räkna med att alla inte gillar en. Min nuvarande chef vill ha allas godkännande och att man ska tycka om henne  bläääää

#14

Jag vet hur det känns,efter gymnasiet (som inte var en dans på rosor) så fixade jag helt plötsligt inte "the real world" med allt vad det innebar, började oxå på universitet, men sen körde det sig totalt, and here I am nio år senare, och inte mkt har hänt förutom en ADHD diagnos….

Å ni andra, ja chefer är inte lätt, det sägs ju att man måste ha psykopatiska drag för att kunna vara chef

haha ja jag har hört att det finns många psykopater där hihi

kanske man ska bli chef själv

#18: Skönt med någon som går igenom samma sak, eller vad man ska säga. Synd att du inte tagit dig därifrån dock. :\

Jag hoppas verkligen jag mår bättre snart så jag kan börja plugga igen till hösten. Just nu är jag inne i en ordentlig svacka, men jag ser fortfarande ljuset i alla fall. :)

#20 det hoppas jag med.  Bra med ett positivt tänkande. Va det inte du som funderade på folkhögskola?? Glöm inte att jag har ADHD så jag kan ha blandat ihop dig med någon annan hihi

Jag blev tvungen att hoppa av universitetet pga min AS och ADHD, jag klarade helt enkelt inte av det plus att jag fattade noll utav studierna. Gymnasiet klarade jag med hårsmån.

#21: Jo, det var jag. Eller är jag, är klar med ansökningarna nu. Kommer jag in får jag se hur jag känner då. :)

#22: Känner igen det där, jag tog 5 poäng på en termin, gamla sorten då, med 20p på en termin.
Gymnasiet klarade jag dock rätt så lätt, har lätt för att lära så det går in även om jag inte fokuserar och lyssnar. Har tur med det i alla fall.

Borde kanske finnas special universitet för oss Bokstavsfolk

Ska försöka komma på fötter igen, se om medicinen hjälper, om inte, ja då är jag på ruta ett igen….

#22 Jag fattade oxå noll av  studierna, kanske mest för att det dels inte var något jag egentligen brann för, för högstadie och gymnasium har jag egentligen klarat bra, betygen föll dock på min lysande frånvaro…..

Å har jag intresse av något så brukar det ej vara problem att lära…värsta är att på senare år har minnet svikit rejält samt att lusten och intresset för saker och ting sakta dött ut…..å koncentrationen (den lilla jag kunde få av något riktigt intressant) finns inte ens….

Gått ihop? Det har det inte gjort. Jag har aldrig har varit 7-4 måndag-fredagmänniska, som klarar att sitta med  icke utmanande arbetsuppgifter på de "arbetsmarknadsrelaterade (fiiiiint ord) praktikplatser" jag har blivit placerad av arbetsförmedlingen. Jodå, jag kommer i tid och går hem i tid, men antingen somnar och tappar fokus, eller kan inte sitta still på min plats. Jag är medveten om min kreativa ådra, och att jag ska använda mig av den om jag nånsin ska komma till min rätt. Jag är jag, nåt jag förstås inte ska skylla på för att slippa jobba, men mina resurser behöver tas tillvara på rätt sätt. Och de jag har är dj*t uppskattade om jag hamnar på rätt plats

Relationer är ett kapitel för sig. Jag har inte haft så många, men jag drar mig alltid till färgstarka personligheter. Och de dras tydligen till mig! Kort sagt, jag dras till dem som inte är mainstream. De som kommer nära, kommer oerhört nära. Folk som lär känna mig vet att de har nån att dela förtroenden, glädje och sorg med i både vått och torrt. Och att jag tar dem till mig, och även bjuder på mig själv. Så, de relationer jag har är bra, men jag är ofta rädd att det ska gå åt h*e…

# 25

Haha, vad UNDERBART!Jag dras oxå till udda personligheter som ej är mainstream, och det är både på gott och ont…Har heller ej haft så många relationer…har lite svårt med relationer överhuvudtaget

Hej!

Ja för mig har det varit en lång och slingrig väg, det där med att klara av livet…

Tänkte skriva lite om mitt arbetsliv, jag är en hoppjerka, har alltid varit, jobbat här, slutat, flyttat, studerat osv, jag har inte jobbat på nåt ställe längre än några år i taget, ofta mycket kortare än så, jag har trott jag har ledsnat och så har jag famlat mig vidare i livet. Det här är ju väldigt krångligt ekonomiskt, alltså det genererar dåligt med pengar…

Nu har jag i vår fått diagnos på ADHD och fått Concerta.

Jag jobbade för ett år sen 50% för första gången i mitt liv, har alltid jobbat heltid förut, då gick allt bra, jag orkade med, hade ett liv, trivdes osv, men det var ju för dåligt med pengar och man får ju heller inte stämpla på a-kassan deltid mer än 75 dagar… Så jag fick av min chef ytterligare 50% (under en termin) jobb på en annan arbetsplats, den här vårterminen jobbar jag sammanlagt 90%, och ja, nu märker jag ju att det inte går längre…

Jag börjar bli alldeles för trött, känner mig helt utsliten, och jag har insett att det är det som är problemet, att jag går i väggen när jag jobbar heltid. Ska nu undersöka om det finns nån hjälp att få från ex försäkringskassan, om man har läkarintyg på ADHD och med läkares intyg får förklarat att man inte kan jobba mer än ex halvtid…

Är det någon som vet nåt om det? Vad för hjälp det finns att få från Försäkringskassan alltså? Jag är väldigt tacksam för svar om det här…

Mvh

Lotta

Har nog aldrig klarat det som andra klarar…

men ändå undrar folk -hur jag kan få så mycket gjort? o förstår inte -att jag kan jobba så mycket??

De dom inte ser är att när jag klarat jobbet eller hobbyn (keramik, Trädgård) så fort jag kommer hem är jag DÖD o måste sova, eller fastnar vid datan eller tvn bara för att sedan inte kunna ta mig för någonting.

Har överlevt med mina 2 tjejer utan att hamna hos soc eller kronofogden tack vare mina män (Har bott med 4 stycken, men är aldrig nöjd med dem..väljer udda typer, men såna som hjälper mig hålla mig flytande)

Nu har jag varit sjukskriven i 1,5 månad…för första gången i mitt liv….stressat för mycket säger dem…konstiga är att jag får så lite gjort, har tagit bort grej efter gej i mitt liv som varit stressande…nu var det bara jobbet kvar o nu vet ja inte vart jag ska….phu..orkar ej skriva mer…

Känner igen mig i de där med utbrändhet. jag hade precis fyllt 19 sista månaden i gymnasiet å de gick inte mer. tog bara stopp. de va verkligen som att gå rakt in i en vägg, falla till marken å se livet runt en utan att kunna resa sig. fick hjälp i hyffsad tid å har en underbar familj så jag har klarat mig..

men de där me relationer funkar aldrig. itne ens me vänner. pojkvänner ska vi inte ens tala om. hamnar alltid i nån konstig situvation. en gång hamnade jag i norrland hos en knarkare å försökte ta livet av mig. ibland önskar jag att jag hade lyckats. hur man än gör å hur jag än beter mig så blir jag alltid ensam. sån enkel sak som att ta en fika finns inte i min värld. ingen som vill umgås me mig så. känner verkligen igen mig i de med 'oälskad'.

jag förstår inte hur man ska funka?  kommer jag nånsin kunna funka social eller med en sån enkel sak som ett jobb? vet inte alls hur jag ska göra. trodde att de va jag som va korkad å bara kände så här men tydligen är ni fler?..

ensam add:are

Vad är bra arbeten för de som har dessa diagnoser…? Hur kan man vända det till något där man vänder det som anses vara negativa egenskaper till något positivt..

#32 Något man trivs med är väl en bra förutsättning. Ofta har vi ju svårt att ta oss igång och orka hålla ut med sake vi tycker är tråkiga.

Där sa du något som verkligen är sant HannaM

#32 Jag tror att det är väldigt individuellt, eftersom alla har olika intresseområden.

För en som har Asperger, misstänker jag att det passar med ett arbete där man får agera självständigt och verkligen gå upp helt i ett specialintresse. Där tror jag helt enkelt att man kan göra stor nytta. Forskare borde exempelvis vara ett lämpligt yrke.

För en person med ADHD, tror jag på ett flexibelt yrke inom ett område som intresserar en på djupet; där det finns utrymme för kreativitet, individualism och med tydliga mål. Jag tror på kortare projekt med tydliga deadlines och regelbundna avstämningar snarare än luddiga arbetsbeskrivningar och en arbetsdag som ser lika ut dag efter dag och fortskrider så i all oändlighet.

#32 Åh så sant det känns!

Har alltid tänkt att livet snart ska börja, att det varit tillfälligheter som gjort att jag så långa perioder och dagar stått helt stilla, och jag har dessutom alltid skämts över det. Har typ två vänner, och jag har svårt att hålla kontakten med dem eftersom jag inte klarar av att följa med på fester och annat socialt.

Skolan fungerade inte alls. Var alltid där, men gjorde inte en läxa eller uppgift under hela högstadiet. Hade jättesvårt med kompisar, blev medbjuden på saker, men var så obekväm att det inte gick att vara med.

Hoppat mellan olika jobb, de flesta i vården. Funkade ok där, bortsett från att umgås med arbetskompisar. Hade det jobbigt med vardagsprat överhuvudtaget, och blev aldrig kvar länge. Har nog trott att jag passat väldigt bra att jobba med människor tills jag blev kvar lite för längre på ett jobb.

Relationer och familj har varit fruktansvärt jobbigt. Har haft hur många förhållanden som helst, tröttnar efter bara några veckor. Har ett par gånger blivit kvar i väldigt jobbiga förhållanden för att inte såra. Med barn kommer andra åtaganden; föräldramöten, dagiskontakter och det är en prövning! Undrar ibland om jag har förmågan att känna känslor så som andra gör. Levde ensam med ungarna, och åtminstonde ett av barnen har tydliga drag av Asperger. Trött jämt, och svårast var att leka och roa, och detta eviga krav på prat och socialt umgänge. Hade svårt att ens sitta tillsammans vid matbordet. Allt som ska göras är en plåga; sommarlov med alla aktiviteter, beställa biljetter, prata med föräldrar, ha andra barn hemma. Vill bara gömma mig. Så nej, livet har nog inte funkat så bra ändå.

Till råga på allt verkar det som jag  har problem med att se hur gamla trådarna är, 

gud vad jag känner igen mig i det nu skriver…för snart två månader sedan fick jag ett nytt jobb som restaurang biträde med lönebidrag då jag har ADD/AS…innan har jag varit två år på Del-Ta liknande samhall och det var för två år sedan jag fick min diagnos…kille har inte funnits på evigheter…men när jag fick mitt svar min diagnos så blev allt bättre, fått jobb som jag klarar, har boendestöd,,,vill börja träna och har Concerta snart är det bara kille som saknar

tassar in och lämnar ett avtryck,, skriver imorrn nu ska jag sova.. :-)

kramar

Min man har ADHD, han fick diagnos i vuxen ålder. Men problemen har funnits hela livet. Han berättade visserligen om sin stökiga barndom, men jag trodde att det var historia. Att han bara var ett ovanligt aktivt barn som hittade på mycket stollerier. Vi lärde känna varandra som studenter och i den lilla begränsade högskolevärlden fungerade han bra. Jag märkte aldrig själv att det var något fel förrän vi skulle ut i det "riktiga" livet med heltidsjobb, barn och villa. När man plötsligt har två små människor som ska väckas i tid, man måste ge dem frukost, hitta lämpliga kläder, packa dagiskassar som dessutom måste kommas ihåg, man ska hinna iväg till sitt heltidsjobb och vara produktiv där hela dagen, sedan hämta barnen igen och försöka planera kvällens middag, samtidigt som man har med sig lappar från dagis om någon aktivitetskväll och en muntlig påminnelse om att blöjorna börjar ta slut och att det är dags att köpa nya gummistövlar… Utöver detta har man gräs som ska klippas, snö som ska skottas, fönster som ska målas och tegelpannor som ska bytas. Ja, nånstans i den där hysteriska Svensson-svängen insåg jag att maken inte riktigt fixar det som andra fixar. Jag reagerade på att han glömde allt mellan himmel och jord (spisplattor, räkningar, kalas, hämta barnen…) och det han kom ihåg fick han ändå inte ur händerna. Inte tråkiga grejer i alla fall. Men han kunde ändå dra igång stora "roliga" projekt som sedan bara blev stående. Till sist reagerade även jobbet och jag tvingade iväg honom på en utredning. Nu äter han medicin och vardagen går väl runt hyggligt. Men helt självgående blir det nog aldrig.

# 41

Bra beskrivning av vardag med en ADHD person.

Såhärdå:

Jag gick ur nian 82 höll mig undan från jobb till 84. Vickade och helgjobbade fram till 89.

Började jobba heltid Januari 90 höll fram till sommaren började sjukskriva mig för att jag klarade inte av att ta mig till jobbet. Trivdes okej på arbetsplatsen, kul Medarbetare men jag var nog understimulerad av själva jobbet.

Sen ströjobb, vick, olika arbetsmarknadspolitiskaåtgärder, komvux. Sen riktig utbildning 04-06 helt fantastiskt kul men fixar inte alla betyg. Mer vick och likn.

Maj 07 fast jobb. Januari 09 full fart mot väggen, mycket sjukskrivning, men min fru hann stoppa mig.

Organiserar om livet, söker läkarhjälp, Får ingen.

Får nytt jobb i Februari 10. Får äntligen åtminstone kontakt med psyk som inte vill hjälpa. Det nya jobbet är mer flexibelt och därför lättare att få att funka. Arbetsbelastningen är rätt låg till väldigt låg pga samarbetsproblem med en av våra partners i projektet.

Tar lån och bokar tid hos privat utredare. Får diagnos och medicin September 11.

Byter jobb Juni 12 till ett med högre belstning. Fantastiskt kul men är tveksam om jag fixar det heltid i längden. Nu är det bara ett vick till December så det är nog lugnt.

Det är viktigt att komma ihåg att jag har haft mycket tur i mitt liv. Tur på det viset att jag har nån slags känsla för vilka människor som är bra för mig och sen även, som jag ser det, ren slumpmässig tur. Eller om jag har en talang för stt se möjligheter i kaos och förvirring? Jag vet inte.

Förhållanden? Knappt. Min fru är en mycket smart och duktig människa men uppenbarligen galen för hon verkar gilla hårt slit för hon har mig och våra två söner (ADHD båda) att slåss med i vardagen plus ett hårt belastat ansvarstyngt jobb? Något av en masochist uppenbarligen…

Det är bara hon som stått ut med mig eller kanske har hon givit upp och resignerat?

Jag vill bara trycka på att de flesta av oss kan glömma att jobba för "pengarna" eller för att "man ska". Jag måste älska mitt jobb för att ha en chans att stå ut i längden. Hellre fattig än sjuk!

pEr

För mig har det varit och är en kamp. Jag förstår ännu inte hur jag ska få allt att fungera.

Nej, jag orkar inte allt som "alla andra" verkar orka. Inte ens hälften faktiskt.

Jag är glad om jag kan ha ett jobb så jag slipper gå på SOC iallafall, och som jag trivs med någorlunda så jag inte vill dö.

#42 Haha, min man säger ofta att jag måste vara komplett galen som står ut med honom! :-D Och hans läkare berättade att det är ganska få personer med ADHD som har både heltidsjobb och familj. Men jag har ju inget problem att stå ut med honom som person. Han har massor av positiva egenskaper och det händer alltid saker i den här familjen. Precis som någon skrev tidigare, drar han också till sig andra färgstarka personer. Tråkigt har vi sällan..! Det jobbiga är dock att vara den som måste skapa och upprätthålla vardagsstrukturen. Det som jag inte har i huvudet, det faller bort helt. Och det är förstås slitsamt, särskilt som jag dessutom har ett krävande jobb.

Fungera? Nä det gör det inte.

Arbete?
Nix, sjukpensionär efter att ha klankat in i the famous wall x antal gånger.

Boende?
Bor ensam med djuren. Fungerar bäst så, men träffar gärna folk.
Har boendestöd tre dagar i veckan. Jobbigt med alla olika folk som kommer jämt.

Relationer?
Jag har min mamma.
Har 4 st IRL-vänner. Räknar Varulv här på BF till en av dem.
Hjälper folk med deras datorer; två familjer samt en ensam person.
Dessutom har jag en MASSA underbara människor på nätet som jag trivs att samtala med.
Har kontaktperson för andra gången. Funkar inte riktigt den här gången heller. Jag sa att jag är en aktiv tjej och jag fick en elitidrottare… (METAFOR) =Känns som det iaf. Jättetränad och bara intresserad av sport Träning och mat…

Liv?
Vad är det, något man äter? Skämt åsido… Nä jag har inget liv. För det är skillnad att leva och att överleva. Jag kämpar med det sista.

"To know life
you must know death.
To know life
you must die."

_ur The Quest

_Maten?
Det är den jag har störst problem med. Har så svårt med matlagning. Har så svårt aatt komma ihåg att äta och få i mig mat utan att drabbas av magkatarr med illamående och då jag har kräkfobi så drar det igång hemska karuseller.

Hjälpmedel?
Har en Handi, ska få en Handi Defy+ (smartphone+handi i ett) som strukturerar min dag.

Kram till dej Höstlegenden, du är en jätteviktig person för oss alla här inne på forumet. Hoppas så att det kan vända för dej så att du kan känna att du lever istället för att kämpa för att överleva.

#42 Först vill jag ge en sympatikram till dej Porklash:  (Ja, vi är nog inte bögar nån av oss, så vi klarar det där med manliga kramar alldeles utmärkt, tror jag…). Tycker din "självbiografi" var alldeles förträfflig! Den visar oss Bokstavsfolk i ett nötskal. Och visar också på hur djävla viktigt det faktiskt vore, att vi kunde få vår drägliga tillvaro nån gång…! Det känns dags för det. Och vi vet hur vi behöver ha det för att må bra. Ja men dåså!

#43, 44 Ja ni ser! Ni är på god väg att inse detta, som bland andra Porklash och jag till fullo har insett…!

#45 En suveränt bra "uppsats" av dig, Höstlegenden (som vanligt!) !

Det, att du betraktar mig som en av dina fyra vänner gör mig faktiskt lite rörd. Vi har redan förut utväxlat vänskapsbetygelser, du och jag, och vår vänskap, den skall bestå!  Och vi ska utveckla vår vänskap. Snart ska vi ut på äventyr - det ska bli roligt!

För mig har det gått upp och ner. Vissa dagar är helt okej andra dagar orkar jag knappt ta mig ur sängen. Jag kan inte yttra mig om jobb då jag aldrig haft något. Väntar dock på praktikplats som jag ser fram emot med glädje men också en massa räddsla.

De är svårt att leva med en diagnos när de alltid känns som man får press från samhället. Press på att vara "normal" och fungera som alla andra. Detta har resulterat i ett väldigt dåligt självförtroende och där jag inte tror på mina förmågor. Jag vill bara kunna få leva mitt liv på mitt sätt , låt gå att de tar längre tid för mig att slutföra saker. Eller att de ibland inte går alls för att de blir som en spärr i huvudet.

Man får alltid frågor vad gör du , pluggar du jobbar du. Säger man nej till båda frågas de alltid om pengar hur mycket får du och vad behöver du göra för att få det. Sådant är jobbigt att höra på. Som någon annan skrev här så känner jag mig inte riktigt hemma bland andra människor i folkgrupp. De känns alltid som jag står ut som den onormala , den som inte gör något.

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i över tre år nu. De kan vara riktigt kämpigt ibland då han inte riktigt förstår mig alla gångerna. Men jag vet att han alltid finns där , även om han inte alltid förstår. Och de tycker jag är viktigt. Sen har jag ju min familj som jag står väldigt nära. Och de finns alltid där , utan dem hade jag nog varit vilse.

För är de nånstans jag kan vara mig själv på riktigt och utan att låtsas att allt är okej så är de hos dem. De vet hur jag funkar och hur jag ska "tas".

Det gör mig väldigt sorgsen att läsa om hur kämpigt så många har det och har haft det genom livet. Och samtidigt känner jag så väl igen mycket av det i mitt eget liv. Det är fruktansvärt att tänka tanken att det finns så många som lider och kämpar hela livet utan att få något större gehör. Varför kan inte vi få leva ett liv som passar oss? Det gläder mig att många ändå har nära vänner och familj som stöttar. Jag har tänkt till lite och inser att jag har inte en enda människa som förstår sig på mig som jag kan prata med. Jag vill heller inte belasta mina barn med en massa, de måste ju få leva sina liv. Jag skulle må ännu sämre om jag skulle tynga dem med mina problem. De har ju redan fått sin beskärda del under sin uppväxt kan jag tro. Jag känner mig också oerhört bitter med facit i hand. Jag borde fått hjälp då jag gick in i väggen första gången, och det är många år sedan, år som slösats bort :/ Fast hjälp å hjälp… jag får piller, men ingen terapi som jag så väl skulle behöva. Det känns så hopplöst när ingen förstår hur eländigt jag mår. Nä, nu ska jag sluta gräma mig för inatt, jag är helt slut men kan inte komma till ro och sova när det snurrar så mycket infekterade tankar och känslor. Det gjorde ju inte saken bättre att min far hastigt gick bort för 3 dagar sedan. Ursch vad det är tufft att leva ibland…

#49 Beklagar sorgen, Admantine. Det tar alltid hårt på en när en nära anhörig går bort. Ofta behöver man lång tid på sig för att bearbeta alla känslor och tankar varav inte alla kanske infinner sig på en gång, utan först så småningom..

- Du behöver nu tid, "egentid" framförallt, Admantine; - ta dig den tiden, och unna dig den!

Tack för din omtanke Varulv. Jo det har varit mycket på en gång och mitt huvud har inte hängt med riktigt. Känner mig lite vilse just nu. Det enda jag gör just nu är analyserar allt, och det är mycket att ta in samtidigt som jag försöker ändra sådant jag blivit medveten om att det skapar problem för mig. Energin räcker inte till riktigt. Jag ska försöka följa ditt råd att ta mig egentid. Det blir inte lätt då allt surrar runt i skallen samtidigt. Men jag ska verkligen försöka. Jag har en undran som du kanske kan svara på. Jag känner mig lite "off" här…det är sällan någon som besvarar mina frågor i inlägg… Är det för att jag är ny här eller skriver jag väldigt konstigt? Jag vet med mig att jag kan vara lite "på" och ger ofta mer info än vad som är nödvändigt/är lite för övertydlig för många. Kan det vara svaret? Som jag läst är det typiskt för ADDare att vara ängslig och orolig för att göra "fel", men jag känner att det kanske har gått över styr…

#51 Nej kära, inte alls då!

Ja, du är väl rätt ny här, det är min uppfattning också. Och personligen har jag bara känt det som mycket positivt, att en ny kommer in och faktiskt börjar konversera ordentligt!

Sådant bör alltid välkomnas, är min bestämda uppfattning. I synnerhet sådana som du, som framstår som helt igenom förnuftiga, tänkande, kommandes med intressanta och tänkvärda inlägg etc.

Så kör på du! Här är du jättevälkommen och också uppskattad, ska du veta!

… Och känner du dig lite "off" här till att börja med, så är det väl inte mer att begära! Du kommer snart in i sammanhanget: du lär av den respons du får, beroende på hur du formulerar dina inlägg. Det här är en väldigt, väldigt humanistisk sajt förstår du, och vadhelst du än skriver, och hur du än formulerar dig, så ser många här igenom "fasaden" och lär känna dig precis sådan som du i sanning är (så småningom). Här finns en sann vilja till att försöka förstå i de flesta lägen. Här möter du idel välvilja! Ganska fantastiskt, egentligen…!

Tack Varulv, nu känns det bättre :-) Jo jag tycker alla här är väldigt hänsynsfulla mot varandra, väldigt trevligt. Jag har ju precis nyligen "vaknat" och insett hur konstig jag är i andras ögon, sen hittade jag hit pch såg hur trevliga alla är. Det blev och är en ventil för mig att kunna kommunicera med andra som förstår hur det känns. "Normala" missförstår ju en hela tiden. Känner mig betydligt mycket bättre nu än den dagen jag blev medlem här, och det har jag er här att tacka för faktisk! :-D

Vad bra! Välkommen än en gång!