Tja… Jag vet bara att man i fjällen (vilka jag bevandrade i några decennier som yngre) alltid hejade på dem man mötte, och blev hejad tillbaka på motsvarande sätt. Detta kändes naturligt, då man - när man vandrade i fjälen - var "du och bror" med alla som vandrade liksom man själv.

Crocodile Dundee hejade ju på alla han mötte på gatan i New York… Det är ju däremot inte ett särskilt relevant beteende…

Alltså jag undrar inte över beteendet att hälsa på folk, jag undrar om min inställning är "onormal".

Tjae… din inställning kanske är lite för onyanserad…?

Du menar att det är svårt att förstå vad jag menar? Det är kanske lite svårt att förklara så här över internet. 

Jag menar väl att jag inte fattar varför man ska hälsa på folk man inte känner. Jag anstränger mig för att göra det för att det förväntas av mig. Men andra verkar göra det naturligt.

Normalt eller inte, är väl olika för individer?

Jag tror man hälsar olika beroende på VAR man är - i stan eller på landet. Ju färre folk man möter, desto naturligare är det att hälsa. Varför vet jag inte, men jag kan känna logiken.

Är det många människor så stänger man av. Är det få så tror jag tt man psykologiskt tänker att det är bra att få kontakt med en annan människa.

Vi är ju flockdjur så det är för att undvika konflikter som vi hälsar, för att se vilken inställning personen vi möter har till oss.

Är den fientlig eller vänligt inställd? Kanske är det så att vissa människor som du, inte känner det i ryggraden, det där sociala beteendet? Menar inte det som otrevligt alltså, utan bara funderar om det är så.

Kanske är det så att vissa människor som du, inte känner det i ryggraden, det där sociala beteendet?

Ja men det är lite så jag menar. Jag känner inte av den sociala "koden" eller vad man ska kalla det. Jag funderade över om det är ett AS-drag eller inte. Och då menar jag inte att jag måste ha AS om det är det, man kan ju ha drag hit och dit ändå.

Nej, CajsaBajsa2, vad jag försökte säga är, att jag inte tror att detta är asperger-relaterat. Jag själv, exempelvis (som är aspergare), har inga större problem med detdär, utan förstår oftast logiken i beteendet.

Ok, då förstår jag  Tack för svar.

Men bara för att klargöra: Du hälsar också för att det är ett trevligt beteende osv. Det är inte bara för att du lärt dig att man ska göra så?

Jennix i #5 så har jag aldrig tänkt på det förut, att det skulle kunna vara en gammal kvarleva från urtiden för att se om man ska göra sig beredd att fly, slåss eller ingetdera.

Varulv, angående att hälsa på folk på fjällvandring kan jag fatta, lite skoj att där i ödemarken faktist lyckas träffa på en annan individ, då säger man såklart glatt hej till varandra utan att känna att det känns konstigt, kanske dela med sig av något som hänt på ens vandring och sedan gå åt varsit håll.

Men att man om man bor i en liten by, ska säga hej, heja och vinka och ha sig till folk man inte känner, nej det begriper jag inte, känns bara konstgjort och falskt så hänger med helt i hur cajsabajsa2 tänker där.

Ska jag gå från vårt hus och 500 meter till sopstationen där man lämnar plast osv är det ju lätt hänt att man råkar på folk som är ute med hunden eller kör förbi, alla dessa mer eller mindre vinkar o hejar, ibland selar jag med heljärtat och tänker vilka puckon vem fan var det där. Eller så gör jag någon halvhjärtat vinkning och ett halvhjärtat hej, är jag inte på humör alls låssas jag avra väldigt upptagen med något när vi paserar.

#9 skrivetav zatanica

Skönt att höra att jag inte är ensam 

Jag blir alltid nervös när jag närmar mig någon person för jag fattar aldrig när man ska heja och inte. Blir liksom extra vaksam "kommer den att säga hej eller inte?" och nervös över om jag kommer lyckas "spela med" bra eller om det kommer bli helt konstigt och den personen kommer tycka jag är otrevlig osv.

Jadu cajsabajsa2, är just hemkommen från en promenad, dumma jag och gå ut och gå en lördag genom samhället desutom, skulle tagit min vanliga skogsväg. På håll ser jag en person komma inser att jag kommer hinna först till ett vägskäl och tar en annan väg än den jag tänkt bara för att slippa möta dena person och vinka och heja glatt. Är ju bara ute på min promenad lixom, då ingår inte att hälsa på främande människor.

Känner en annan tjej med AS hon har altid hörlurar i öronen, men inte alltid musiken på, tittar alltid ner i marken när hon går och ser upptagen ut, hon har berättat att det är för att slippa just denna onödiga grej som alla verkar göra och ingen förstår varför och väldigt få faktist gillar.

#10 Precis sådär känner jag också när jag är ute på promenad. Jag har stora problem med att veta hur länge jag skall titta på folk när jag möter dem, skall jag le, skall jag heja, skall jag stanna till och prata? Det här har lett till den fula ovanan att titta bort in i det längsta och bara ger korta ögonkast åt personer jag träffar. Jag har börjat tänka på att detta också påverkar hur andra bemöter mig, så jag försöker att titta mer på folk nu och visa mig mer social för att det är så jag vill vara. Men det det tar emot rejält.

Precis! Men vad härligt att vi är några stycken i alla fall :) Jag undrar hur det skulle se ut i en liten stad om alla var som vi. Det är ju inte det att man är otrevlig på något vis, det är bara det att man inte känner behov av att hälsa.

Jag fattar inte heller hur länge man ska titta. Jag tänker att jag vill inte stirra, men jag vill inte heller verka otrevlig.

Då måste jag också fråga så här: Har ni även svårt för ögonkontakt? För mig är det så att ögonkontakt inte kommer naturligt, jag måste tvinga fram en "naturlig" ögonkontakt, för att jag har lärt mig att det är så man ska bete sig. I samtal sitter jag och funderar mycket på när jag ska titta, vilken min jag ska ha, hur länge jag ska titta, vart jag ska titta när jag tittar bort osv.

Har inte tänkt på ögonkontakt innan det blev tal om diagnos och senare diagnos. Men har nu insett att jag har fått lära mig att man ska ha ögonkontakt, titta på folk och sådär.

På hab tyckte de jag hade bra ögonkontakt, trots att jag egentligen inte har det, tittar nämligen oftast förbi personen ifråga, lite vid sidan om lixom. Men det var ju ändå bra betyg att det verkar som jag tittar folk i ögonen fast jag egentligen inte gör det.

Min sambo fick tilexempel tjata mycket på mig att man ska ta av sig solglasögonen när man pratar med folk.

#8

"Men bara för att klargöra: Du hälsar också för att det är ett trevligt beteende osv. Det är inte bara för att du lärt dig att man ska göra så?"

Jo, tyvärr är det nog så, att det mestadels är för att jag har lärt mig att man ska göra så… (och det var den inlärningen, jag inte hade några större problem med…)

#13 Jajamen. Ännu svårare förr, än nu, efter att jag har uppmärksammat problemet och försökt "bättra mig".

#7 skrivet av Varulv

Hmm, du tror inte det har med Asperger att göra? Det förstår jag inte, för de flesta Aspergare jag har mött har just problem med detta och jag har nog för mig att det brukar beskrivas i diagnosen som att man´har problem att förstå sånt här socialt samspel intuitivt?

Däremd inte sagt att ALLA Aspergare inte kan förstå det - jag är säker på att även inom diagnoser finns det utrymme för variation. :)

#16 Nu, Jennix, slår du på en liggande, för jag gjorde mittåt i mitt inlägg #15, när jag äntligen förstod vad CajsaBajsa2 menade. Detta försökte jag klargöra genom mitt tillägg, att det var den inlärningen (den analytiska) som jag inte upplevde några svårigheter med.

Jag borde givetvis ha förtydligat även det, att jovisst, som aspergare så är jag i princip blind för den emotionella aspekten av hälsningsritualerna.

Men att  f ö r s t å  (eller snarare inse) i vilka situationer man hälsar respektive inte hälsar, det har jag inga problem med, och det tror jag inte heller är aspergerrelaterat - det var bara det jag ville ha sagt i första vändan.

Till aspergerdiagnosen hör även att missförstå budskap i andras utsagor. Jag missförstod TS här, och det tog relativt lång tid att klarlägga det hela. Så här har vi ett bra exempel på vår kommunikativa problematik…!

#17 skrivetav Varulv

Haha  Och nu förstod jag också helt vad det var du menade, innan förstod jag bara delvis men trodde jag förstod helt.

Jag vet även att jag är lite rörig i mitt sätt att tänka och därmed också i mitt sätt att formulera mina tankar i ord för andra.

Jag har funderat jättejättemycket på allt detta på sistone. Jag förstår ofta när man ska bete sig hur (den där inlärningen av beteende som du snackar om) och har hittils kunnat klara mig rätt bra i sociala sammanhang, fastän jag aldrig lyckats skapa bestående relationer. Men nu när jag är äldre och livet är mer komplicerat blir det svårare och svårare och jag har börjat fundera på om jag faktiskt inte fattar de sociala koderna som jag tidigare trott. Det är väldigt svårt att förklara, speciellt så här på nätet. Men det känns nästan som att jag har halv AS. T.ex. förstår jag inte hur jag ska göra för att ta kontakt med människor, hur jag ska bli vän med någon, när man kan ringa och inte, hur man ska göra för att bjuda hem folk. Om någon säger att det vore trevligt att träffas nån gång så förstår jag inte om de verkligen vill det eller om de bara är artiga osv.

#18 Skrämmande! Det är som om jag själv skulle ha skrivit det inlägget, det är precis så jag också känner. Och jo, även jag har tänkt i banorna av AS.

#19 skrivetav Wide Awake Dreamer

Visst är det jobbigt? Jag vet inte hur det är med dig, men jag är helt säker på att jag inte har AS, men så är det ju dessa saker, det sociala, som är jätte AS. Det är så skumt.

Jag har undrat i flera år varför jag inte lyckas behålla de vänner jag lyckas "skaffa". Jag har kommit på att alla vänner jag fått har jag fått på grund av att DE, och inte jag, har tagit kontakten och ansträngt sig för att vi ska bli vänner. Men jag har aldrig kommit någon nära, förutom två personer. Den ena har jag tappat och den andra gifte jag mig med så han kommer inte undan :P

Det där AS-aktiga i mig gör det också svårt på t.ex. fikaraster. Jag sitter alltid bara tyst, vet inte vad jag ska säga eller vem jag ska prata med. Inte bara att jag är blyg, men det är jag också. Det är det där med kallprat jag inte förstår mig på, eller att prata med någon jag inte känner. Däremot om någon börjar prata med mig, då brukar det gå bra. Men allt detta gör att jag inte knyter några nya kontakter. Jag känner mig alltid utanför. Jag känner ingen och ingen känner mig.

Cajsabajsa2, tycker du kasnke ska ta och prata med någon om det här och se om de tror att det kan vara värt att göra en utredning angående AS

Jag själv trodde aldrig att jag skulle uppfylla kriterier för AS, så nämnde det aldrig när jag sökte för ADHD, men det var nästan första hon sa att jag slulle göra en utredning för det med. Tyckte ju jag var himmla social, mm, men tydligen inte, man har som du säger lärt sig de beteenden som man tror behövs i vissa situationer men aldrig riktigt fattat dem.

Fikaraster hatar jag verkligen, kallprat likaså.

#20 Håller med till 100%! Tycker inte att jag passar in på de flesta symptomen på AS. Men det är just den sociala biten som fått mig att fundera. Har också haft stora problem att behålla vänner och svårt att komma dem nära. Har svårt för det där med småprat även om jag egentligen gillar det. Men jag har svårt att ta initativet och det flyter inte på så lätt. Precis som du säger så leder det till att man inte knyter några nya kontakter och att man alltid känner sig utanför. Formuleringen "Jag känner ingen och ingen känner mig" gav mig nästan en klump i halsen, jag känner igen den känslan alltför väl, story of my life liksom 

Nu har ju jag redan en diagnos, Fobisk personlighetsstörning, som kan förklara de här upplevelserna. Men jag har börjat misstänka något annat också. Skall väl snart göra en NP-utredning, först och främst för ADHD men vi får väl se vad som dyker upp, vem vet?

#22

"Har svårt för det där med småprat även om jag egentligen gillar det."

Tja, jag, som aspergare, har oxå svårt för småprat, men gillar det likt förbaskat. Hur kan det gå ihop?

Tjo, det som för mig efter ett tag gör småpratet så meningslöst, det är, att jag småningom stundom märker, att den jag pratar med, inte egentligen menar vad den säger. Det skapar hos mig ett slags uppgivenhet, en o-håg.

Ty när man väl märker nyss sagda, vad har man då mera att säga…?

#21 skrivetav zatanica

Vi tog upp det lite kort bara under min ADD-utredning. Han läste upp några exempel på AS-kriterier och jag sa nej på allt, men just detta nämde vi inte för jag hade inte kommit att tänka på det ännu då. Utredaren tog upp AS eftersom min syster har det och att jag var så stel i mitt kroppsspråk och minspel. Men det förklarade jag med att jag är osäker på mig själv. Grejen är också att mina föräldrar är väldigt pålästa om AS eftersom min syster har det och hade väldiga problem i uppxäxten. En gång för några år sedan föreslog en siuskonsulent att jag skulle göra en AS-utredning eftersom jag hade (har fortfarande) såna problem att komma ut i arbete och funka på en arbetsplats. Jag avfärdade det genast men tog upp det med min mamma. Hon sa direkt att jag absolut inte har AS.

#22 skrivetav Wide Awake Dreamer

Intressant! Jag misstänker att jag har fobisk personlighetsstörning också, har misstänkt det ett tag men inte vågat ta upp det. Kanske skulle det kunna vara förklaring till detta. Men å andra sidan har jag läst att det uppkommer i vuxen ålder och då borde det vara så att man är "normal" innan dess och sen händer något. Men jag har ju alltid vart sån här.

#23 skrivetav Varulv

Samma här! Jag fattar inte vad det ska vara bra för att stå och säga fina ord till någon av ren artighet. Då hade det vart bättre om de gjort det klart direkt att de inte var intresserade av att prata så hade jag sluppit den ansträngningen.

När jag läste om "de passiva" (här http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/autismspektrumet/lorna_wings_fyra_huvudtyper/index.html) så blev jag helt paff. Det stämmer nästan helt in på mig som barn. Min syster var en typisk "De aktiva men udda" så man kan ju säga att vi var som natt och dag.

Jag önskar det fanns mer att läsa om de passiva. För jag vill veta vad mina problem beror på så jag kan få hjälp. Jag har diagnosen "mycket svår social fobi" men känner inte att det stämmer riktigt. Och så har jag ADD.

#24 Jag har också "alltid" varit blyg på ett eller annat sätt. För mig blev det dock värre i tonåren. Det är sant att man inte sätter diagnos på personer under 18, men symptomen kan ha funnits där sedan barndomen ändå. Varför man inte sätter diagnos förrän i den åldern beror på att det rör sig om en personlighetsstörning och man anser att personligheten inte är färdigutvecklad förrän efter 18 års ålder. Så att du "alltid" har varit så som du är tror jag inte utesluter någon sådan diagnos.

#26 skrivetav Wide Awake Dreamer

Aha ok, nu inser jag att jag missförstått. Det jag tänkte på har jag läst på wikipedia och nu när jag läste där igen så förstod jag skillnaden. Så här står det:

"Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder."

Det står ju bara att det visar sig då, inte att det börjar då.

#27 Precis! Kanske kan vara värt att ta upp med vårdgivaren? Vet inte vad det gör för skillnad i behandling, men det kan ju vara bra om det leder till en diagnos som du kan identifiera dig med.

#28 Ja, jag tror det kan göra stor skillnad. För om man bara har social fobi, så räcker det ofta med att man med hjälp av t.ex. psykolog utsätter sig för det man är rädd för och så kommer man inse att det inte var så farligt som man trodde. Men om det är AS-drag så hjälper det ju inte hur mycket man än försöker, man kommer ändå inte fatta de sociala spelen. Om det är fobisk så vet jag inte riktigt vad man gör.

Jag tror också det spelar roll för vad t.ex. AF sätter för krav på en osv.

Min första tanke är "Hälsar man på folk när man är ute och går?". Jag har då aldrig gjort det, men det kanske är för att jag är uppvuxen i storstaden? Jag ser absolut inget konstigt i att inte hälsa på folk man inte känner.

#30 skrivetav Afturelding

Ja det är nog väldigt annorlunda i storstaden. Där är ju så många. Men det jobbiga är ju inte att jag inte hälsar på andra, det jobbiga är att de hälsar på mig och att jag känner krav på att det är så man ska bete sig. Men alla hälsar ju inte, så om jag ser att jag kommer möta någon så går jag och undrar om de kommer hälsa eller inte och blir nervös över det.

Förresten så var jag och min man ute på promenad ikväll. Vi gick förbi en gubbe med en söt liten valp/hund och han sa skämtsamt "blir ni rädda nu när det kommer en så stor hund?". Det var rätt störande för vi gick ju och pratade och jag kom av mig i vad jag höll på att berätta för min man och vi var tvugna att "spela med" och skratta artigt.

#29 Javisst, mellan social fobi och AS är det såklart stor skillnad, jag glömde bort att vi pratade om AS diagnosen också. När det gäller Fobisk Pers.st. så gissar jag att behandlingen är ganska lik den för Social fobi, i och med att man utsätter sig för sånt man är rädd för. Däremot kan det skilja mellan vilka situationer det gäller. Social fobi gissar jag gäller lite mer specifika, lite "smalare" områden, men jag vet inte. Hur det är med social Träning och AS kan jag inte så mycket om.

#30 Beror nog på var man går någonstans. Går man på stan hejar man väl bara på dem man känner igen, men går man längs ett promenadstråk där det rör sig mindre folk är det inte ovanligt hejar ibland fast man inte känner varandra. Fast det kanske skiljer mellan storstad och småstad? Bor själv i en småstad.

#32 För mig verkar det som att du åtminstone är empatistörd, CajsaBajsa2. Om du sedan skulle kunna ha Aspergers syndrom eller inte, är väl en annan femma.

Vill dock bestämt hävda, att

"Det var rätt störande för vi gick ju och pratade och jag kom av mig i vad jag höll på att berätta för min man och vi var tvugna att "spela med" och skratta artigt."

känns rätt egocentrerat och självupptaget.

En vanlig missuppfattning råder, att vi aspergare skulle vara självupptagna och egocentrerade på det vis, som du nyss anfört.

Där vill jag då kommentera, att ingenting kan vara felaktigare! Är det någonting, som vi aspergare skulle kunna kännetecknas av, så är det lyhördhet inför medmänniskors känslor och sinnestillstånd tillika vår vilja och beredskap till hänsynsfullhet.

Nej, detta ditt sinnelag får du nog leta någon annan stans för att identifiera med några likasinnade! Inte hör det hemma bland oss aspergare i alla fall - det är då ett, som är säkert.

Jag är från Stockholm (Norsborg) och där skulle man heja om man råkat få ögonkontakt med någon, eller iaf nicka. Nu bor jag i Västerås, men har nog inte hälsat på en enda människa jag inte redan känner på mina 2½ år här O.O

Förutom min gamla stupfulla granne som kände för att stå och prata i trappen en gång… Men tycker inte det riktigt räknas.

#34 skrivetav Varulv

Haha  Nu skäms jag lite! Jag överreagerade och såg i den stunden bara det som var jobbigt med situationen. Jag vet ju att jag har svårt för att hålla fokus, och om någon då kommer och "stör" mitt fokus så kan det bli väldigt jobbigt och irritationen kan råkas riktas mot den personen istället för själva situationen av tappad fokus. Så blev det med den stackars gubben. Jag tycker ju egentligen att det är trevligt när folk är trevliga. Hade han gjort precis likadant men med en annan tajming så hade jag kunnat ta det helt annorlunda. Fast nu märkte han nog inte av min irritation, eftersom jag spelade med, så det var nog inte synd om honom ändå.

För mig verkar det som att du åtminstone är empatistörd, CajsaBajsa2

Det är precis det jag inte tror att jag är. Och jag vet att de flesta som saknar empati inte förstår att de gör det. Men jag kan jämföra med min syster och andra, och jag har även pratat med min man och andra om det och jag saknar inte empati. Däremot så blir det ofta så som det blev här ovan, att jag blir självupptagen på grund av svårigheter med fokus, men också att jag kan ha fullt upp med att känna rädsla och ångest så det inte finns utrymme att känna av andra människor.

Ditt uttalande, om empatistörd, var det grundat mest på detta med den stackars gubben, eller är det en känsla du fått tidigare också?

En vanlig missuppfattning råder, att vi aspergare skulle vara självupptagna och egocentrerade på det vis, som du nyss anfört.

Och nej, det var inte så jag menade.

Jag försöker undvika att komma för nära folk så de kanske hejar, då tar jag hellre en omväg. I affärer ser jag ibland folk jag känner igen men låtsas inte se dem, tittar intensivt på en vara eller liknande tills de försvunnit.

Jag tittar nästan bara nära vänner i ögonen. Men ibland om jag blir riktigt förbannad för att någon människa beter sig illa mot ett barn eller djur så kan jag psykstirra på människan tills de känner sig som en blöt fläck.

Är jag tvungen att gå på arbetsintervju (huga) så agerar jag mekansiskt som jag lärt mig; titta personen i ögonen, verka jätteintresserad fast jag knappt hör vad hen säger och håller absolut inte ihop händerna/armarna som visar på svaghet enligt "experter"

Själv förstår jag ingenting av varför jag gör på de visen! Allt är så motsägelsefullt…

#17 skrivet av Varulv

Slår jag på dig? OK, nu förstår jag inte alls hur du menar. Jag har väl inte angripit DIG personligen??

Jag tycker TS trådstart visar på något som jag har upplevt som Asperger-relaterat, du sa att det INTE var det.

Då menar jag, att bara för att DU varulv inte har problem med det betyder ju inte att ALLA med Aspergers funkar som DU.

Är det otrevligt, menar du?

**

Alla med Aspergers funkar inte exakt likadant, vissa förstår en del saker, andra förstår andra saker. Vissa med Aspergers kan absolut verka "egoistiska och känslolösa" som andra ser det - men det måste inte vara så när det gäller ALLA känslor, bara att man inte förstår en viss situation och kanske då agerar egoistiskt och empatilöst…

#39 Nej, nu tror jag inte att du förstod hur jag menade, trots min förklaring.

Ta och läs denna en gång till, snälla du, och riktigt noga.

För övrigt så tänker jag inte säga något mer i denna sak; den är redan på väg att spåra ut rejält.