Den största smärtan
Jag läste följande i ett inlägg här från Höstlegend, det handlar om hennes Pappa:
"Det förstod jag väl att det var nåt fel på den ungen!" …efter att jag fått min diagnos. Då blev jag förbannad, tog "tjuren vid hornen" och berättade vad det innebar och ha Asperger. Vi pratade om annat också den gången och det slutade med att jag satt i hans knä (har jag nog aldrig gjort) 30 år gammal och vi bägge grät som barn. Någonting hände inom honom den dagen, någonting stort!"
Det träffade mitt hjärta direkt, fast i mitt fall lite omvänt. Det är jag som är pappan och ungarna som är, om inte 30 så i vart fall 25 och 27 år och det är mig det är fel på. Tyvärr har vi en bit kvar till något förlösande möte, eller möte över huvud taget, men orden träffade mig och gav lite hopp någonstans längst inne.
Tack🙂
Det är aldrig för sent att börja leva! 🤗 Hoppas dina barn förstår det också, att du behöver deras stöd.
Bokstavsfolk finns här och stöttar dig på din resa! 🎈
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Självklart finns vi här och stöttar :)
Jag tror inte jag skrev det men alltihop började med en skilsmässa som delade hela släkten totalt. Inte för att jag varit ond tidigare utan bara för att jag gick, ungefär som någon som lämnar en sekt och blir "osynlig".Tigande är det värsta sätt att straffa någon som står /stått en nära.
Det är inte jag som behöver deras stöd utan snarare de som behöver mitt fast de ännu vägrar ens ge mig en chans, som förälder har jag alltid ett ansvar att inte ge upp utan försöka "låsa upp" det som de inte klarar av att hantera och som deras mor inte kan/vill hjälpa dem med. Jag vill få dem att känna att de kan släppa loss alla känslor de nu stängt inne så länge utan att det på något vis påverkar min kärlek till dem. Kan vi bara komma förbi detta är jag säker på att vi kommer att kunna ha en bra relation, jag saknar dem så fruktansvärt, de är vuxna nu och jag känner dem inte 😕
Jag sa nog en hel del dumma saker till mitt "försvar" i samband med skilsmässan, det var onödigt. Med det jag nu förstått av mig själv och hur livet var så är jag dock beredd att ta tillbaka det mesta och inta en betydligt mer ödmjuk hållning, att jag får fram detta budskap till dem är nog mycket viktigare än någon förklaring. Det får nog bli att skriva en del på detta tema, fast till min son har jag inte ens en mailadress och han bor i Californien, så det är inte lätt….
Vi får se när jag är redo, borde kanske skriva till dem i stället för här 🤦♂️men vi kan väl säga att jag övar 😉
Som sagt barnens stöd gör jag inget anspråk på men ert stöd värmer