Bokstavsfolk iFokus

Bokstavsfolk

Etikettannat-npf-relaterat
Läst 5581 ggr
Greigh
0

Svårt med känslor?

Jag har sedan tidig ålder haft svårt att uttrycka mig känslomässigt. Ibland ifrågasätter jag mig själv om jag överhuvudtaget har några känslor? Under mitt 26 åriga liv minns jag inte ens när jag grät sist. Jag gråter aldrig när någon nära mig far illa eller dör och jag gråter aldrig när livet i övrigt är svårt, jag tar situationen som en fis i havet, känner ingenting, bryr mig mindre och går bara vidare. Ibland slutför jag inte ens de problem som uppdagats och kan göra situationen värre än vad den är.

Jag kan vara lycklig, jag kan vara irriterad, men jag känner aldrig en explosion-artad lycka eller sorg. Allt verkar vara likgiltigt och jag vet inte vad situationen beror på?

Det är väldigt frustrerande att aldrig kunna visa känslor och detta har lett till att jag har förlorat vänner omkring mig bara för att jag inte kan visa äkta lycka, äkta medlidande och aldrig bry mig om något. Jag har ju levt med detta så länge jag kan minnas, så jag har ju lärt mig de moraliska aspekterna, men jag har svårt att ta åt mig av känslor.

Är det någon som vet vad det här kan grunda på? Är det fler än jag här som har samma problem?
Flera punkter stämmer in på Schizoid personlighetsstörning, bortsett min sexuella lust som fungerar bra, om än inte snudd på satyriasis.

Cragan
0
#1

jodå känner igen det med känslor, men finns ju olika nivåer av det hela med eller iaf för mig ju mer jag måste vara social desto mindre känner jag. när jag va som värst så hade jag mer eller mindre stängt av alla känslor.

zatanica
0
#2

Finns något namn för de som har svårt med kännslor, minns det inte just nu, men vid min Asperger utredning så fick jag även denna diagnos. Har väll förträngt det lite antar jag, svårt att ta till mig kanske.

Men jag fattar inte många gånger varför folk reagerar som de gör, har väldigt svårt för folk när de blir kännslomässiga, vet inte alls vad jag ska göra, vill helst bara springa därifrån. Många tycker att jag är känslolös, inte har några känslor eller inte visar dem. Saken är den att jag har känslor, de ger sig bara inte samma utryck som andra. Exempelvis när jag blir riktigt arg/förbannad, eller upprörd så sprutar tårarna och folk tror jag är ledsen och gråter.

zatanica
1
#3

alexitymi hette det, tittade i papprerna, där står: svårigheter att identifiera, beskriva egna och andras känslor.

Greigh
0
#4

#3
Tack så mycket, skall kolla litet närmre på det :)

Dampmongo
0
#5

Tills för 1,5 år sedan hade jag aldrig pratat känslor eller gråtit. Sen träffade jag en socionom som är en riktig känslomänniska. Hon krigade och krigade och tills slut fick hon mig att börja prata känslor och vara mer empatisk. Det där med empati tränar jag fortfarande på. Min tro (religiösa regler) hjälper mig också att vara snäll och go. Utan den hade jag nog fortfarande varit en väldigt störd människa.  Det där med att vara empatisk är inte en självklarhet i mitt fall. Jag har bara ADHD.

Det är gött att snacka känslor. Man mår bättre efteråt. Nu tränar jag på att gulle gull gulla med tjejen. Det är drygt och jobbigt.  Det tog mig 6 månader att säga att jag är kär och ytterligare 6 månader att säga att jag älskar henne. 

Greigh: Du får helt enkelt träna på att prata känslor. Hur är din empatiförmåga? Du har Asberger va?

Finns väl fler ADHDare som har lite svårt med att känna empati?

Karmatarerskanise
0
#6

ADHD har väl ingenting med empatisaknad att göra? Har jag varken läst om eller hört om.

Dampmongo
0
#7

Hera: Visst är det konstigt. Jag har läst att ADHD kan vara en "begåvning". Jag har sett utube klipp på ADHDare som berättar om sin "superförmåga", men aldrig läst att vi kan ha lite problem med empati.

Men det finns en ganska enkel förklaring till varför många ADHDare har det kämpigt med empati. 

http://psycnet.apa.org/journals/ccp/68/2/313/

En studie där ADHD pojkars empatiförmåga testades och jämfördes med pojkar som inte har diagnosen. OBS! Undersökningen omfattade inte flickor i samma ålder. 

Här kan du läsa en sammanfattning av studien (från 2005). Bland annat framgår följande:

"Although an enormous amount of research on ADHD has been conducted over the years, the vast majority has examined issues related to diagnosis, treatment, or behavioral functioning. AS a result, we know relatively little about other important aspects of functioning that may be affected in children with ADHD. For example, the very important domain of emotions has been relatively neglected. Specifically, there is a lack of research on empathy in children with ADHD."

Inte ens i USA har man alltså tittat närmare på ADHD personers empatiförmåga. Forskningen har främst varit inriktad på frågor som rör diagnosen och behandling.

"Despite the shortage of research studies in these important areas, the comprehensive theory of ADHD that was recently proposed by Dr. Russell Barkley contains specific predictions about how empathy and emotional responsiveness would be affected in individuals with ADHD. Barkley proposed that because of the deficit in behavioral inhibition that he believes is central to ADHD (the ability to refrain from immediately responding to stimuli in order to assess the situation and consider alternatives), individuals with ADHD have difficulty regulating their emotions. One consequence of this difficulty in emotional regulation is lower levels of empathy, meaning reduced awareness/appreciation for the needs, feelings, and opinions of others AS well AS a reduced ability to evaluate social events objectively."

Sid 131 under  "Dearth of Empathy" i boken "Clinician's Guide to Adult ADHD: Assessment and Intervention" står följande:

"If one examines the characteristics of children and adults with ADHD, one can appreciate why empathy is often compromised. It is a great struggle to take the perspective of another when we are impulsive, frustrated or moody, when we quickly interpret actions of others AS withholding or unfair, when we believe that others are being cheated.

[Varulv]
0
#8

Du Greigh, jag känner igen mig i din problematik. Men ditt inlägg avslöjar också att du inte  ä r  känslokall utan främst har svårigheter med att "rationalisera" dina känslor. Säkert såväl inåt som utåt. Och det är i detta dilemma som jag känner igen mig själv.

I perioder har jag också stängt av mitt känsloliv. Befinner mig faktiskt i en sådan period just nu. Men jag tror inte att detta beror på "arv" utan på "miljö".

Själv aspergare, är jag rättså säker på att vi aspergare har ett helt och hållet normalt känsloliv (är således inte per automatik alexitymiker). Bara det att vi har så svårt med att ta hand om våra känslor på "rätt" sätt.

Smålänning
1
#9

Har ADHD och har i vuxen ålder blivit mer och mer känslolös, kall, ingen empati mm… Nog med vissa trauman att göra oxå antar jag:/?

"Allt har sin tid"

Sajtvärd på Trötthet i Fokus

www.trotthet.ifokus.se

[NinaCrown]
1
#10

Jag måste i regel säga rakt ut till folk vad jag känner för känslor. Oftast gäller det om jag är arg, sur, besviken eller ledsen men ibland även positiva känslor.

Jag kan själv tycka att jag går runt och flinar som ett fån, men andra ser inget. För dem är det som att jag har en järnmask till ansikte.

Är ganska frustrerande att andra inte kan se mina känslor när jag själv tycker att jag visar dem klart och tydligt, men kan samtidigt förstå dem… Ser jag bilder med mig själv där jag inte aktivt överdriver mina ansiktsminer (som jag gör på bilden i min presentation här på ifokus) så är det svårt även för mig själv att utgöra vad jag känner på bilden i fråga 🤔

zatanica
1
#11

#10 men precis så känner jag med att man går runt med ett flin ständigt, men så är det tydligen inte, samma med bilder som du skriver 🤔Lite konstigt måste jag tycka att man tror sig göra något som man tydligen inte gör, snacka om att lura sig själv. 🤪