Hej busan11!

Jag har AS-diagnos, och har ofta tänkt, att min mamma kan ha varit aspergare. Hon hade liksom ett filter mellan sig och den sociala världen, ett filter som hon brottades med ständigt men aldrig förmådde tränga igenom. Samtidigt upplevde hon den fysiska verkligheten väldigt starkt och intensivt - naturen, "skönhet", människoöden genom litteraturen etc.

Min mamma hade även dåligt ordningssinne, men stor självdisciplin. Det gjorde att hon skötte det praktiska trots allt, men med stora vedermödor och självuppoffringar.

Min mamma var omtänksamheten personifierad. Hon brydde sig verkligen om alla sina medmänniskor, och gjorde vad hon kunde för dem/oss. Av alla familjemedlemmar så var mamma, jämte min två år yngre syster (som även hon hade autistiska drag) den enda kan jag säga, som verkligen brydde sig om, respekterade och accepterade mig med den särart som jag hade. På den tiden var inte asperger-begreppet uppfunnet ännu, så det fanns inte i allmänna medvetandet det, att exvis jag hade Asperger.

Min mamma brydde sig och tyckte om - men kramades aldrig. Fysisk närhet fanns inte i hennes värld. Hon avskydde även att bli "berörd". Var också känslig för hur klädesplagg förhöll sig till kroppen, vill jag minnas. Och hon hatade till och med om någon oavsiktligt nuddade den stol hon satt i.

Som sagt, min mamma höll distans, men hon var aldrig ovänlig på något vis. Tvärt om, så engagerade hon sig, var en god lyssnare, och en bra rådgivare. Hennes städsevarande mål var, att hennes medmänniskor dem, hon hade runt omkring sig, skulle må bra och ha det bra. Hon var också av dessa anledningar generellt omtyckt.

En typisk aspergare var hon nog allt, min mamma.

Tack för ditt svar! ( skriver med en liten mindre handstil nu)

Det låter jätte intressant att få läsa om någon som har vuxit upp med en sådan mamma.

Tror du att det har påverkat dig något?

Min mamma tror jag bryr mig och så egentligen, det är bara det att det är jättesvårt att veta vad man har henne. För hon talar aldrig om känslor ocj sånt. Hon gillar inte det. Sedan är hon precis som din mamma när det gäller kramar och så.

Morsan är även väldigt pedanstisk. Hon har även ett brinnande intresse för ord som korsord, böcker och frågeprogram. Jag vet inte hur pass vanligt att det är för asbergare?

Jag tror inte att hon är så noga när det gäller hur kläder och sånt sitter åt. En sån person är nog mer jag. Jag skulle t,ex aldrig få för mig att använda en Bh, för det är bara nåt obehagligt som sitter åt :-D

Jo, korsord och böcker, det var min mammas stora intressen. Framför allt böcker då, skönlitteratur. Tja - teoretiska intressen, det är väl typiskt för aspergare kan jag tänka.

Om min mammas sätt att vara har påverkat mig? En komplicerad fråga, som inte har några enkla svar. Men visst - positivt på det sättet att hon accepterade min särart och lät mig få vara så som jag var. Det var utan tvivel hälsosamt för min utveckling. Sedan - om "kylskåpsmamman" i min mamma påverkade mig - det vet jag ju inte. Jag var nog rättså nöjd med distansen; jag var ju likadan själv…

Men jag var kille, och som jag förstår så är du tjej. Det kan vara en viss skillnad. Som kille var jag inte så intresserad av kramar och närhet, och inte som aspergare heller. Så det blev en dubbel distans där. Som tjej kan man säkert efterfråga närheten mera, och i synnerhet till sin mor - sitt identifikationsobjekt. För en uppväxande tjej är det nog ganska viktigt att kunna ha en bra och tajt relation till sin mamma, det tror jag ju alldeles säkert.

Min morsa är liksom din väldigt teoretisk! Absolut inte praktisk.

Precis som du säger så saknade jag den där nära relationen under hela min uppvöxt. Det finns ju vissa saker som man skulle vilja prata med en mamma om, fast den mamman har ju aldrig funnits där.

Jag hade tack och lov att helt underbar pappa, men han gick dessvärre bort alldeles för tidigt, så nu så har jag ju bara morsan.

I balnd kan jag undra hur jag har påverkats av detta, eller om jag ärvt något. Jag har t,ex aldrig velat ha egna barn. Jag tycker rent ut sagt att det är obehagligt att vara för nära småbarn. Skulle en unge börja skrika i en miljö där jag är ensam så skulle jag få panik. Jag vet faktiskt inte alls hur jag skulle bete mig då.

Tråkigt att din pappa gick bort.

Det där med att vilja /inte vilja ha barn som aspergare, det finns det en tråd om här nånstans. Leta gärna reda på den, så kan du läsa lite mer. Du är inte ensam, kan jag säga, med den inställningen till småbarn.

Skönt att höra! I bland så tror man ju tyvärr att man är ensam om detta när man ser på sin omgivning. Så det känns underbart att höra att det finns fler som mig! Ska försöka att hitta den tråden som du talar om :-)

TS du beskriver min mor ;) Vi är bra vänner och så men hon var unde rmycket stor stress och press när jag växte upp och det du beskriver är klockrent på hur vi betedde oss i vår familj men hon har ingen diagnos.

_Jag borde kanske tips ahenne om att kolla upp sig ^_^

Att inte kunna hantera/känna obehag när någon är ledsen/gråter ser jag somn ågot naturligt(sen är det något man lär sig hantera/en dle hanterar bättre naturligt). ÄR det ett tecken på AS?

KAn man få AS AV sina föräldrar iomed uppfostran? Tänkte mer på det osm något ärftlig (genetiskt).

Jag har också AS-diagnos, och är ganska övertygad om att min morsa också är aspergare med tanke på hur hon är och varit. Men det kommer väl inte helt och hållet från henne, för har några andra släktingar som har AS också, så kan ha ärvt det därifrån också.

• Hon har väldigt svårt att föreställa sig hur andra känner, och därför också svårt att acceptera andras åsikter och sätt att se på saker och ting. Hon kan inte se sin egen del i det hela, varken på gott eller ont.

• Hon kan ha en ganska kort, otrevlig ton, och när man snäser tillbaks så förstår hon inte varför, eftersom hon inte själv vet att hon låter otrevlig. (Jag har samma problem ibland).

• Hon har svårt att hålla ihop med någon länge, antingen som vän eller mer än så. Hon är väldigt envis av sig, är som att hon drar på sig skygglappar och bara kör sitt race utan att bry sig om nån annan.

• Hon gillar inte riktigt att göra saker tillsammans med nån (läs; mig) särskilt ofta. Hon har aldrig (eller väldigt sällan) lekt med mig, sjungit, läst böcker etc när jag varit yngre. När farsan har lekt lekar med mig som t.ex krypit runt på golvet eller ritat etc så har hon blivit arg, för att hon inte förstått mitt behov av det och bara tyckt att han varit barnslig.

• När jag varit ledsen har hon inte riktigt vetat hur hon ska trösta mig, hon har liksom aldrig kunnat föreställa sig hur jag känner mig. Så med tiden har jag lärt mig att stänga in alla känslor och ta itu med det när jag är helt ensam istället.

• När man frågar något så kan hon svara på precis vad som helst utom frågan, och så kan det fortsätta hur länge som helst.

Hon har varit omtänksam, och visst har vi haft många fina stunder tillsammans genom åren, helst när jag var yngre. Men jag har alltid uppfattat henne som en ensam och kall person, inte ensam på det sättet som att hon inte har vänner, snarare på det sättet att hon har vänner men inte vet hur hon ska göra för att behålla dem. Och precis som din mamma så gillar hon inte psykologer och liknande, så det har inte blivit att hon kollat upp sig. Hon anser att det är något "fel" på en, och i hennes värld är hon perfekt medans alla andra ska ändra sig efter hennes livsmodell. Så det skulle bli svårt för henne att höra någon annan säga att hon är "fel", som hon tycker att det är.

Klockrent!! På alla punkter faktiskt!! Du beskriv min morsa på alla punkter också.

Det var samma sak hemma hos mig när jag var liten. Jag och pappa lekte och morsan tyckte att vi var barnsliga.

jag undrar ocå om AS är något som man kan få pga av uppväxten, eller om det ligger ärftligt i generna?

Kanske är det inte bara en asperger-problematik, som exvis du, feliciahanssen, beskriver hos din mor. Där tycks finnas någon annan komplikation även.

Apropå det ni undrar över, Gur4m1 och busan11, utifall AS kan utvecklas genom uppfostran och föräldrarnas beteende, så fanns det ett tag en teori om det, den så kallade "kylskåpsmödrar-teorin". Den syftade på mödrar som var kallsinnade mot sina barn (som "kylskåp"), och att barnen därav skulle bli inåtvända och autistiska.

Den teorin är emellertid övergiven, efter vad jag vet i alla fall. Man tror alltså inte på autismspektrumtillstånd som resultat av miljöpåverkan under uppväxten.

Däremot så är det väl klart att barn påverkas av sina mödrars "kylskåpsbeteende", självfallet. Mot inåtvändhet och att inte visa sina känslor kanske. Men därifrån är det nog ingen gradskillnad till autism, utan snarare en artskillnad trots allt.

Okej.

Låter intressant hur sånt kan påverka. Man vet ju inte om det är min uppväxt bara som har format mig, eller om det finns en viss ärftlighet. Jag känner att jag måste googla lite på kylskåpsmamma. Det lät väldigt intressant. Det låter också precis som min morsa.

Jag har inte hittat tråden om dom som inte vill ha barn ännu. Är det någon som vet var den finns och kan skicka en länk? :-)

#11 http://bokstavsfolk.ifokus.se/discussions/50c130d0d4ebea76cf216dd2-att-ha-barn-nar-man-har-as

Nu läser jag en del däckar och där stöter man ofta på "kylskåpsmammor" där barnen verkar bli psykopater :P

Jag tolkar ditt svar Varulv, som att AS och autism är ärftligt (lite som jag upplever att ADHD är, men jag förut hört att man kunde fått pga misshandel/dålig uppväxt) eller snarare kanske något som man kanske får under utvecklingen som foster eller annan fysisk skada som kan påverka. Där kylskåpsmamman kan uppfostra barn till beteende som påminner om AS men ändå är någonting annat?

Sen om man fötts med AS eller annat, så grör nog en kylskåpsmamma mer skada än nytta, eller?

Ja, du tolkar mig ganska riktigt, Gur4m1. Och ditt påpekande, att bokstavsdiagnoser skulle kunna utvecklas under sen fostertid eller till och med under förlossningen, det tror väl vetenskapen på nuvarande stadium kan vara möjligt och att det förekommer. Förutom att det kan ärvas. Man har väl inte mekanismerna helt klara för sig ännu, men det faktum, att många nära anförvanter till en med bokstavsdiagnos också har liknande diagnoser (vare sig de nu är diagnosticerade eller ej), inducerar väl att det torde röra sig om ärftlighet; primärt i alla fall.

Tja, om en kylskåpsmamma gör mer skada än nytta för en med AS kan man väl diskutera. Själv var jag rätt nöjd med att slippa få kramar och innerliga känsloyttringar från min mor (som ju var lite av en kylskåpsmamma på vissa sätt - men inte på andra). Så just detta fungerade relativt bra mellan oss.

Men sedan finns en annan aspekt: aspergerbarn kanske framalstrar kylskåpsbeteenden hos sina mödrar? Modern kanske inte var kylskåps-minded från början, men tvingades in i den rollen…?

Tack så mycket för länken!! :-)

Nu har jag en hel del att läsa! Jättekul!

Jag funderar ofta på hur min uppväxt kan ha påverkat. I bland så undrar jag om även jag har fått nån släng av AS, och så har vi kanske gett varandra små doser av AS jag och morsan och så har allt bara gått runt och blivit ännu värre. Eller så har jag bara blivit påverkad av min uppväxt, och har inte alls AS.

Jag har i allfall bara haft en manlig förebild när jag växte upp. Jag har aldrig velat bli vuxen (hatar allt som är strikt och vuxet) och jag har heller aldrig velat ha barn. Är livrädd för barn som gråter.